Märkliga turer runt utbyggnaden av ett redan fungerande gasledningsprojekt – Nordstream. Vad saken gäller är alltså en andra ledning på Östersjöns botten för Gazprom-gas från Ryssland till Tyskland.
Denna gasledning är till för att hjälpa Europa (framför allt Tyskland) ur sitt kärnkraftsberoende. Miljöaspekterna diskuteras inte längre. Det hela har smalnats av till rent säkerhetspolitiska frågor.
För tyska politiker i direkt maktställning är Nordstream 2 en naturlig fortsättning på Nordstream 1 som invigdes 8 november 2011 i tyska Lubmin. Närvarande var förbundskansler Angela Merkel, president Dmitrij Medvedev (Ryssland), EU-kommissionär Günther Oettinger, premiärminister François Fillon (Frankrike) och premiärminister Mark Rutte (Nederländerna) – bilden ovan.
Det här var före stora Ryssfrossan. En del tyska oppositionspolitiker påstår idag att gasledningen utgör ett hot mot Europa, framför allt mot Polen, Ukraina och baltstaterna.
Men avtalet mellan Ryssland, Tyskland och övriga inblandade ligger fast. Att Nordstreams kapacitet fördubblas är inte någon stor säkerhetspolitisk förändring. Fördelarna är precis lika betydande idag för alla parter som 2010 – om man ser det ur ett ekonomiskt utvecklingsperspektiv.
Men det slutade man alltså göra efter USAs och EUs inblandning i Ukrainas inre strid om att söka sig till EU och bryta sina ekonomiska mellanhavanden med Ryssland (Maidanrevolutionen…) – varpå Rysslands svarade med att annektera Krim för att säkra sin flottbas i Sevastopol. Sedan dess ses Nordstream av USA och dess lydstater som ett led i en rysk strategisk plan att göra EU (ännu mer) beroende av rysk gas och som ett sätt att kringgå Ukraina och andra östeuropeiska länder genom vilka gasen strömmat till Europa hela tiden.
Vad som är principiellt annorlunda med att gasen nu också går i ledning i Östersjön och inte bara genom Ukraina, Vitryssland eller Polen kan jag inte förstå. Nå, så långt den tyska diskussionen.
Sveriges ringa roll
Sverige har inga möjligheter att stoppa detta projekt. Det kommer att byggas under alla omständigheter. Men de ryska pipelinebyggarna har behov av att kunna lagra rörledningar så nära bygget som möjligt och har därför denna gång, precis som förra gången, ansökt om rätt att att hyra hamnplats i Slite och i Karlshamn. Det innebär välkomna inkomster för kommunerna och värdefulla arbetstillfällen förstås.
Regeringen har inte juridiska möjligheter att förbjuda kommunerna att hyra ut hamnområden till pipelinebyggarna. Och något undantagstillsånd kan man ju inte åberopa.
Men den svenska regeringar har nu problem. Sedan länge har man gjort sitt yttersta för att backa upp USAs fientliga politik mot Ryssland (efter Krim). Man är därför prestigemässigt fastnaglad vid denna position och måste därför i konsekvens namn i alla lägen markera att man håller med USA om att Ryssland är ett hot mot sina grannar. Natolobbyn och militären trycker dessutom på.
Därför ”upplyser man kommunerna” om sin syn på Ryssland och tar fram argumentet att de ryska pipelinearbetare som kommer till våra hamnar ”kanske har andra avsikter” som att snoka omkring bland närbelägna svenska försvarsinstallationer. Låter det ändå inte lite väl jönsigt?
Svenska regeringen kommer emellertid ganska snart att få problem med sin USA-vänliga linje. Med en Gaspromvänlig utrikesminister i USA som vill göra affärer och inte tycker Krimfrågan är allt här i världen, måste Sverige justera sina ställningstaganden. Och med en al-Assad/Putin-seger i slaget om östra Aleppo i Syrien kommer USA, EU och Sverige att behöva ”justera sin ton” i sina officiella kontakter med Ryssland. Och med en plats i säkerhetsrådet kommer man vara helt betydelselös om man inte upprättar en normal diplomatisk samtalskultur med Ryssland.
Sverige borde genast upphöra med att spela ”Sista man på Nato-skansen”, återupprätta sin egen alliansfrihet och värna oberoendet mot både USA och Ryssland, men också mot Kina och andra stora spelare på världsscenen. Det är dessutom en förutsättning för att man ska komma till tals med alla medlemmar i säkerhetsrådet och även gynna anständiga affärer.
Märkligt att ingen bryr sig om att samma projekt gör Ryssland mer beroende av västeuropeiska marknader. Normalt sett brukar det vara råvaruproducenterna som får svartepetter-rollen, så inte den här gången av nån anledning.
För det är ju på intet sätt så att Västeuropa blir beroende av den här gasen. Det finns så många andra energikällor. Tyskland försörjer sig redan till en tredjedel på förnybara källor och ingen har sett slutet på den utvecklingen.
Följande precieringar i ärendet fick jag på facebook:
Dessutom är det ett holländskt företag, Wasco, som vann upphandlingen att lägga rören och hantera dem i Slite hamn. Nord Stream 1 sköttes av ett italienskt företag.
Nord Stream är dessutom det ansvariga företaget, inte Gazprom. Gazprom äger 51% av Nord Stream. Ryska staten äger 50% av Gazprom. Övriga ägare i Nord Stream (49%) är stora energiföretag i Tyskland, Österrike, Holland och Storbritannien. Som Shell och EON.
Sveriges roll är att vara den 51:a staten och bevaka USA:s intressen. I augusti var Joe Biden här och talade om för Sveriges politiker att Nord Stream var ”a bad idea”.
Oförnuftigt agerande och i strid med den kommunala självbestämmanderätten. Ren utpressning mot de två kommunerna och 150 miljoner mindre i de kommunala kassorna. Dessutom hemligstämplat och vaga löften om kompensation.
Försvarsministern och utrikesministern går den avgående USA-administrationens ärenden ända in i kaklet, som en fotbollstränare uttryckte sig. Fullständigt irrationellt och obegripligt, med förklaringen är att det handlar om säkerhetsbedömningar.
Dessutom drabbar det stora etablerade företag och USA häver snart alla sina sanktioner mot Ryssland, men inkompetensen hos trojkan SL, MS och PT är de facto ett säkerhetshot mot Sverige, vilket är mer än bedrövligt. Väck med dem!
Som vi vet anser regeringen att välbehövda inkomster för de två kommunerna kommer i konflikt med svenska försvarsintressen. Dock oklart hur och hemligstämlat.
Natomedlemmen Danmark bekymrar sig inte om det. De 150 miljonerna kan istället komma att gå till Rönne hamnbolag på Bornholm, som tagit kontakt med Nord Stream och erbjudit sina tjänster.