Familjen Peters 1947; Richard och Connie med sina två döttrar Barbara (9) och Monica (11). [Foto: P Lundwall]
Richard Peters träffade sin blivande fru Connie Lundwall (min morfars lillasyster) i Berlin något av 30-talets allra första år. Berlin var Weimarrepublikens centrum och en smältdegel för kultur, politik och dekadens. Connie studerade sång och musik vid någon skola och vi kan tänka oss att hon träffade den redan etablerade och antinazistiske journalisten Richard i vimlet och de slog snart ihop sina påsar.
När den politiska situationen allt mer hårdnade – inte minst för antinazistiska journalister – flydde det unga paret till Italien, där Richard ville studera antika lämningar och fortsätta skriva artiklar för tyska tidningar. Connies musikstudier blev det inte mycket bevänt med till föräldrarnas stora irritation. Hennes mor önskade sig mest av allt en operasångerska och hennes far hade inte lust att försörja sin dotter resten av livet, för Richard var ju i dagsläget närmast en fattiglapp.
De gifte sig i mitten av 30-talet i Rom och försökte en tid gömma sig i det sköna Positano på Amalfikusten. De två döttrarna föddes i Italien 1935 och 1936.
Läget hårdnade även i Italien ju mer Hitler och Mussolini sammanflätade sina olika fascistiska politiska affärer.
Mer om detta senare…
Åter till manuskriptet. Den obeskrivligt omtumlande känslan av befrielse behärskade varje enskild soldat i de långa marscherande raderna på väg hem efter det lika obeskrivliga och meningslösa människoslaktande som pågått under fyra mycket långa år. Stämningen var stundtals uppsluppen, man kände sig full av framtidshopp och full av upptåg. Återtåget för Richard och hans trupp gick från utkanten av Brüssel genom Belgien mot hemmet i Hannover.
Andra officerare la frivilligt av sig sina befälstecken, rättade sig efter de enkla människornas ordning och fäste de nya färgerna i knapphålet: svart-rött-guld.
En solig novemberdag vinkade vi till flygare som gjorde en sväng över oss som en avskedshälsning.
På packningsvagnen sattes upp ett par skjutklara kulsprutor eftersom några berättat skrönor om belgiska rövare. Vi såg dock inte till en endaste rövare, så de måste ha sprungit och gömt sig.
Tvärtom visade sig den belgiska befolkningen både vänliga och gästfria, skänkte oss helt självmant både mat, husrum och vin. De visade oss inget som helst hat. Det kändes bara som ärliga medkänslor från människa till människa. Hatet hade helt slocknat precis som mellan soldaterna i skyttegravarna.
Verkligt hat fanns bara hos dem där uppe som drev fram kriget, men alltså inte bland dem som skulle genomföra själva krigshantverket, de som mycket snart insåg att på andra sidan fanns precis samma sorts människor som man själv.
Under tiden nåddes vi av rapporter om att soldater och arbetare tagit till vapen mot sina herrar, vilket vi inte gillade. Vi marscherade hemåt med ett pacifistiskt sinnelag och enligt vår mening skulle revolutionen och republiken kunna vinnas utan blodspillan. Vid fronten hade revolutionen åtminstone hittills varit helt oblodig.
På återmarschen, mellan Lüttich och Aachen, blev det dock svårigheter genom att vägarna proppades igen. I trängseln uppenbarade sig plötsligt en general i en elegant öppen hästdragen landå. Han ville komma hem fortare än vi andra och skrek med full generalsstämma: ”Fri väg!” Men ingen flyttade sig, utan alla traskade vidare i den takt som tilläts, som om man inte hört generalens order.
Men mannen hade absolut ingen befälsrätt längre, eftersom han inte längre var någon general. Han var bara en soldat som alla vi andra. Han skrek då igen: ”Gör vägen fri! Ser ni inte att jag är general?” Då kom svaret i form av ett rungande gapskratt från hundratals soldater.
Fyra man sprang sedan fram för att ”ge honom lite hjälp”: de skar av seldonen och släppte hästkrakarna fria på det öppna fältet, lyfte tillsammans och enkelt hela den eleganta landån högt upp med den skrikande generalen och satte ner den i den mjuka åkern vid sidan om vägen. Generalen skrek och viftade med sin revolver, men han vågade inte skjuta. Till slut jämrade han sig bara lite ynkligt att även han vill komma hem. För trupperna hade nu vägen blivit fri och de marscherade vidare.
Vi ville alla arbeta för freden, och bara för freden. Också för det fria Ryssland. Fienden för oss hade varit det tsaristiska reaktionära och auktoritära Ryssland, och det var nu störtat.
Man måste nu söka andegemenskap inte bara med Väst, utan också med Lenins och Trotskijs Ryssland (och vi kunde då inte ana att en ny form av tsarism skulle återuppstå).
Ungdomen måste dels sätta sig in i Västs idévärld, samtidigt som man måste få ihop det med dåvarande östs fredsidéer. Vi började förstå att stödet av den tyska revolutionen nu också skulle bli en politisk kamp.
Och det bästa med den tyska ungdomens uppslutning kring revolutionen var just idékampen. Det blev också nu en snabb ideologisk utveckling. Man stödde de demokratiska idéerna och slöt så småningom upp bakom de socialdemokratiska tankarna, men även idéerna om ett samgående mellan de borgerliga och proletära ungdomsrörelserna. Man tänkte att enheten skulle skapas från människa till människa, inte mellan partier. På de stora ungdomsmötena skulle man bara klargöra idégemenskapen, men någon sådan kom aldrig till stånd.
Länk till alla avsnitt i serien Richard Peters.
Meningen ”Fienden för oss hade varit det tsaristiska reaktionära och auktoritära Ryssland, och det var nu störtat” är mycket signifikativ.
Utifrån 2:a Internationalens korrekta med strategiska paroll 1912 om att inte gå ut i nya krig, var det sommaren 1914 inte lätt att hävda att man inte skulle skjuta på de ryska soldater som de facto gick över den tysk-ryska gränsen i Ostpreussen. Lenin må ha talat om ”förräderi” men tre år senare begår han samma brott när han, de facto, samarbetar med Kejsartyskland för att bekämpa Ryssland, ett Ryssland som dessutom gjort sig av med tsarismen.