Göteborgs hamn 1915 i samband med sjösättningen av pansarskeppet Sverige vid Götaverken. En vy inte helt olik den som mötte de fem tyska vandringsfåglarna då de anlöpte hamnen knappt ett år tidigare. [Foto: P Lundwall]
I samband med Hitlers maktövertagande 1933 flydde Richard Peters först till Italien. Men efter 1936 hade läget även där kärvat till sig, varför han med sin familj valde att fly vidare till Turkiet, som var ett neutralt land.
Turkiet fick stora problem med att balansera mellan de krigförande, så i juni 1941 slöt man en non-aggressionspakt med Tyskland. Då uppstod istället andra problem och när man 1944 insåg vilken sida som höll på att vinna kriget kapade man de ”vänskapliga banden” med Tyskland.
Just det här berättar Richard Peters om i första kapitlet. Alla tyskar i Turkiet tvingades avge en lojalitetsförklaring till Hitler. Att avstå innebar förstås att inför nazisterna deklarera sig som landsförädare, med de följder man då kunde vänta sig.
Alltså, 1944 visste man att det bara var en tidsfråga innan Tyskland skulle förlora även detta krig. Så det var bara att i lugn och ro invänta freden i Turkiet, där de faktiskt funnit sig ganska väl till rätta – om jag förstått saken rätt.
Det var i samband med detta som han började skriva om sitt liv och om hur han som tysk ung man skulle lyckas överleva två världskrig.
I manuskriptet framkommer mycket lite om hans egen familj; föräldrar, syskon hans fru, barn eller andra släktingar. Hans mor levde ensam kvar i Hannover efter kriget, hur länge som änka vet jag ännu inte. Men henne hade han kontakt med efter kriget. Det finns åtminstone ett brev bevarat. Kanske mer om detta framkommer längre in i manuskriptet…
Dagens text handlar om hans första resa till utlandet, som lustigt nog gick till Sverige via Danmark. Året är 1914, han är 17 år och uppfylld av äventyret. Lustig är skildringen av båtfärden uppför Göta älv, som lite påminner om Joseph Conrads mästerverk Mörkrets hjärta, som utkom 1902, så den hade han säkert läst och fängslats av.
I texten nämns en Gustav Wyneken. Det var en betydande auktoritet för framför allt ”skolungdomar” (tonåringar i vad vi i Sverige då skulle kallat realskoleungdom) i Tyskland före första världskriget.
I avsnitt 1 och 2 har du kunnat läsa om Richard Peters’ sista tid i skyttegravarna 1918 som tysk artillerist i långt framskjuten position. Nu vänder vi tillbaka till de allra sista veckorna före kriget och till själva krigsutbrottet. Det är sommaren 1914 och Richard och hans bästa vänner i Hannover vill ut i världen…
I juli 1914 var vädret vackert, varmt och soligt. Vi läste inga tidningar, hade knappast hört talas om mordet i Sarajevo, anade inte vilken tragedi kulturvärlden nu skulle drabbas av. Vi ogillade andan i firandet 1913 av Wagners 100-årsdag, men vi var alltför oerfarna för att inse de politiska konsekvenserna.
Med anledning av allt sabelskrammel 1913 uttryckte Gustav Wyneken klart och tydligt sin önskan att skona byarna från dessa krigiska minnesfiranden på grund av deras hemska minnen från det senaste kriget (1870-71). Han anade väl att det wilhelminska Tyskland redan var på väg mot ett nytt krig. Ungdomarna uppfattade visserligen det profetiska i budskapet, men kunde, som det nu var, inte avbryta. Men man uppfattade att orosmoln och blixtar tornade upp sig vid horisonten.
Så fördrev vi alltså den sista fredssommaren i en ännu fredlig värld. I min bekantskapskrets drog vi oss på våra vandringar allt längre bort från den egna trädgården, gårdstunet och hembygden, mot skogarna och ängarna och därifrån till andra landskap utanför hembygden. Och nu skulle till och med landgränsen överskridas.
Så rustade vi oss för en lång resa som skulle vara i fyra veckor – till Sverige! Fem ungdomar slog sig ihop och vi förberedde oss mycket noga. Var och en hade precis 50.00 Mark, inte mer. Tält och spritkök tog vi med oss.
I början av juli gav vi oss av på denna oförglömliga vandring. Vi for först till Hamburg, sedan till Kiel och så till Lübeck. Där sökte vi reda på ett fartyg att ta oss över havet. Det blev ett lastfartyg, vi kom till Köpenhamn, bevistade hundratals sevärdheter i staden; slott och torn, renässanshusen och muséerna och det brokiga hamnlivet.
Så tog vi oss över till Sverige. I Malmö hittade vi en liten ångbåt vid namn Svea som kunde ta oss in till Sveriges insjöar. Färden genom Öresund var mycket romantisk. Vi stod hela natten uppe på kommandobryggan, följde med när kaptenen förde sin loggbok, observerade alla fyrar, passerade Hamletslottet Kronborg i höjd med Helsingborg. Där kom vi plötsligt in i en storm. Det lilla fartyget gungade, men vi blev inte sjösjuka.
Nästa morgon när vi närmade oss Göteborg kändes det som vi befann oss i en annan värld: mellan tusen och åter tusen små öar, trädlösa kala granitklippor som stack upp ur det djupblå havet med bara svävande fiskmåsar över sig och lite gräs i klippskrevorna.
Uppehållet i Göteborgs hamn blev kort, men räckte precis till att köpa kartor till vår förestående vandring. Så fortsatte färden med den lilla ångaren Svea vidare uppför den hemlighetsfulla floden Göta älv. Strax utanför Göteborg skymtade vi hotfulla kanonrör från ett fort som pekade mot oss. Men kaptenen menade att det där var inget att bry sig om, eftersom det i vår kultiverade värld inte längre fanns några krig. Vid flodstranden reste sig medeltida borgar på kolsvarta berg mot natthimlen.
Vi slog upp våra tält på däck och fick ansluta oss till matrosernas matlag och vi trivdes bra ombord. Vi lade till i Vänersborg, såg Trollhättefallet med sina stora vattenkaskader, vandrade några dagar efter Vänerns stränder, slog åter upp våra tält, lagade mat, badade och sjöng.
Därifrån måste vi söka oss ett annat fartyg, som skulle ta oss rakt genom hela Sverige, över den stora sjön Vänern, genom kanaler och slussar, över den stora sjön Vättern, vidare genom kanaler och ut på Östersjön, tillbaka in i Mälaren och så till Stockholm, ”Nordens Venedig”, som var vår resas mål.
Nu väntade kilometerlånga vandringar genom staden. Vi tog oss ut till en lantlig ö, slog läger där och besökte ännu fler sevärdheter; Gamla stan, Domkyrkan, Skansen med sitt friluftsmuséum och framför allt Nationalmuséum med historiska tänkvärdheter och Gustav Adolfs uppstoppad häst.
Vi var helt blockerade från minsta antydan att det i andra länder möjligen kunde vara lika vackert som i vår egen hembygd, och att världen inte tog slut vid den egna landgränsen. Det var oändligt mycket av intryck.
Under dessa korta fyra veckor möttes vi av stor gästfrihet och mycket annat fantastiskt. Vi var stolta över att med så lite pengar på fickan kunnat se så mycket av världen. Vi smidde genast ännu större planer för kommande år.
Vi fann i Stockholms hamn ett nytt lastfartyg som kunde ta oss direkt till Stettin. Det var i slutet av juli 1914. När fartyget löpte ut ur svenska huvudstadens hamn såg vi franska krigsfartyg på väg in i Stockholm på sin väg hem från ett statsbesök i St Petersburg. Vi kände tydligt igen Poincarés gestalt (Frankrikes president KL) på flaggskeppets däck.
Vi slog åter upp våra tält på fartygsdäcket och gjorde oss hemmastadda. I höjd med Bornholm blev det oväder med blixt och dunder runt omkring.
En lots från Svinemünde kom ombord och mumlande något om krigsförklaringar. Vi ville inte tro det och kunde inte föreställa oss något sådant. Obevekligt trängde sig dock världens allvar inpå oss, fast vi fortfarande nästan var barn. När vi gick iland i Stettin såg vi fältgråklädda soldater med allvarliga ansiktsuttryck. Vi fick höra att det stora kriget hade pågått sedan tjugofyra timmar.
Extrautgåvor av tidningar berättade i jätterubriker om den tyska inmarschen i Belgien, Frankrike och Ryssland. Men nyheten om Englands krigsförklaring, som tyska regeringen inte hade räknat med, nämndes bara i små notiser.
Det här var slutet på vår stora resa. Det var också slutet på ungdomen. Vi kom hem till våra föräldrar i Hannover med bokstavligen bara två pfennig i fickan. Min pappa ansåg att krigshysterin var som en slags förgiftning, och med ett mycket allvarligt ansiktsuttryck mumlade han något om att det förestående folkslagsmålet skulle bli en tragedi.
Ännu fanns fortfarande ett föräldrahem i hembygden långt från de fjärran slagfälten. Men den stora världsbranden hade nu tagit sin början.
Länk till alla avsnitt i serien Richard Peters.
