USA står inför strategiska val

Uppståndelsen kring övergången från president Barack Obama till den kommande presidenten Donald Trump är så överväldigande att det knappt finns plats för lugn och saklig analys. Faktum är att Amerika är inte längre den största supermakten, som kan göra vad den vill. Landet står inför ett antal strategiska val och kursen man väljer, när dammet lagt sig, kommer att få långtgående konsekvenser.

Verkligheten kommer att tvinga fram en förändring
Nästan alla politiska kommentar i Norge handlar om estetik och stil. Bortsett från att det är tråkigt och ointressant, betyder det att man glider förbi de grundläggande krafter som styr utvecklingen. Man ser inte produktion, handel, produktivitet, handelsbalans, energiförsörjning, tryggad livsmedelsförsörjning och sådana grundläggande villkor som all politik styrs av.

Som jag har påpekat i många artiklar är USA på väg att bli utkonkurrerat industriellt och på handelsområdet av Kina. Om tio år kommer Kina också börja köra över USA när det gäller teknik, innovation och vetenskap. Samtidigt ruttnar USA inifrån. Infrastruktur, skolsystem, bostäder, sysselsättning, ekonomi och det politiska systemet, allt är svårt skadat av olika grader av kris utan att det verkar oroa den härskande klassen av multimiljardärer – och ännu mindre deras skrivande och talande företrädare i medierna.

Men verkligheten konsumerar ideologi till frukost. Behovet av kursändring tvingar sig på, och den kommer. Frågan är bara vilken kursförändring och i vilken riktning?

Tre alternativ?
År 1953 startade president Dwight D Eisenhower ett projekt som kallades Project Solarium. Det var ett stabsprojekt där tre grupper av planerare ombads att utveckla sina respektive förslag till strategi mot Sovjetunionen. Inom Pentagonkresten önskar man sig en ny sådan översyn. Jag har tidigare hänvisats till kretsarna omkring Internetpublikationen War On The Rocks (WOTR). Detta är Pentagon i fritidskläder, människor på deras lönelista eller sådana som är mycket nära knutna till militärapparaten, som en tid nu har dryftat den kommande kursändringen i USA, utan att det formellt står DoD (försvarsdepartementet) under alla deras skriverier.

Redaktören för WOTR, Frank Hoffmann (US Army), påminner om en bok av Ian Bremner, chef för Eurasien Group, som ger USA tre strategiska alternativ, nämligen följande:

1) Det oberoende Amerika, en strategi där USA ger upp att vara en ledare världspolis och istället köra sitt eget race, utan hänsyn till sina tidigare allierade.
2) ”Moneyball” Amerika, definierat som: ”Kallblodig, intressedriven strategi … utformad för att maximera avkastningen på den skattskyldiges investeringar.” I detta scenario kommer USA använda ekonomiska verktyg snarare än militären att främja sina intressen och dra sig tillbaka från Europa, Latinamerika och Afrika söder om Sahara.
3) Det oumbärliga Amerika, som snarast bör uppfattas som en fortsättning av Obama/Clinton-politiken med rollen som världspolis och aggressiva åtgärder för att säkerställa sin militära dominans.

Bremner skriver: Eran av amerikanskt globalt ledarskap är slut.

American power, once a trump card, is now a wild card. Instead of a superpower that wants to impose stability and values on a fractious and valueless global order, the U.S. has become the single biggest source of international uncertainty.

Sv: Amerikansk makt, en gång ett trumfkort, är nu en joker i leken. I
stället för en supermakt som vill införa stabilitet och värderingar i
den besvärlig och värdelösa världsordningen, har USA blivit den
enskilt största källan till internationell osäkerhet.

Det märks tydligt i Hoffmanns artikel att han drar i riktning mot Moneyball America:

Using this strategic lens to examine U.S. interests and potential crisis responses, America would exercise (in Bremmer’s words) a “cold-blooded, interest-driven approach … designed to maximize the return on the taxpayer’s investment.” The United States would continue to invest in a powerful military, but would reshape it to meet specific threats and would limit its use. It would exploit its economic might unimpeded by painstakingly negotiated trade agreements. No longer would the United States unilaterally assume the role as the global policeman of the current world order, Instead, it would calculate its national interest more narrowly and respond more prudently on a case-by-case basis.

Sv: Med hjälp av detta strategiska filter för att undersöka USA: s intressen och potentiella krissvar, skulle Amerika utöva (i Bremmer ord) en ”kallblodig, räntedriven strategi … utformad för att maximera avkastningen på de skattskyldigas investeringar.” USA skulle fortsätta att investera i en kraftfull militärmakt, men skulle omforma den för att möta specifika hot och skulle begränsa dess användning. De skulle utnyttja sin ekonomiska styrka oberoende av mödosamt framförhandlade handelsavtal. USA skulle inte längre ensidigt iklä sig rollen som världspolis för den nuvarande världsordningen, i stället skulle det mer noggrant analysera sina intressen och reagera mer försiktigt från fall till fall.

Och han fortsätter:

Rather than “triple down” to reestablish the unipolar moment and stale shibboleths from the Cold War, Washington should recognize how hubristic and costly the past 15 years has been and instead double down on strategic discipline.

Sv (fritt översatt): Istället för att skala ner och återskapa förlegade doktriner från det kalla kriget, borde Washington inse hur övermodigt och dyrbart de senaste 15 åren varit och istället halvera sin strategiska målsättning.)

Slutet på Nato – och EU?
Skulle den kommande regeringen i USA besluta sig för en sådan strategi skulle det innebära slutet för Nato. Det kommer i så fall att innebära totalt kaos för de europeiska Natoländerna och deras ledare.

De har vant sig vid att allt tänkande sker i Washington och att deras uppgift har varit att dansa när Washington blåser i visselpipan. Dessa män och kvinnor utan egna viljor och personlighet kommer knappast att kunna anpassa sig till en situation där de måste tänka själva och att utarbeta strategier på grundval av det egna landets intressen. Detta är de fullt medvetna om och det är därför de beter sig så panikartat nu.

Detta kommer sannolikt också innebära slutet för EU, eftersom EU ursprungligen i stort sett drivits fram av USA och eftersom EU, som det är nu, skapats under strikt övervakning från USA. Mest iögonenfallande har det varit när USA krävt att EU bör skjuta sig i foten och bedriva aktiv självstympning genom meningslösa sanktioner mot Ryssland – och så naturligtvis alla dessa krig. Man kan föreställa
sig ett gaullistiskt EU, ett starkt EU i opposition till USA. Men när det gäller krisen i EU har den gått så långt att det är mer troligt att projektet kollapsar. Och det kommer knappast att bli någon vacker historia.

USA börjar handelskrig – mot Europa
Det är inget nytt att USA för ekonomiska krig mot sina ”allierade”. Till exempel så var den så kallade ”Toshiba Kongsberg skandalen” 1987 främst ett angrepp mot en farlig ekonomisk konkurrent med säkerhetsargument som svepskäl. USA:s krav på EU att driva en sanktionspolitik gentemot Ryssland har skadat företag i Europa som amerikanska företag konkurrerar med. Volkswagens böter för manipulation med emissionstester måste också ses som en form av ekonomisk krigföring till förmån för den amerikanska bilindustrin.

Ska nu USA följa en Moneyball strategi, så är det inte i första hand Kina som kommer att drabbas, utan snarare Europa och den europeiska industrin. Kina har ett antal medel för att skydda sin ekonomi som Europa saknar, och Kina har möjlighet att slå tillbaka på ett sätt som Europa inte kan eller vågar göra.

Fortfarande imperialismen, men på ett annat sätt
Skulle det komma till en sådan strategiförändring från USA betyder det inte att tigern har förlorat klorna eller att Fan har gått i kloster. USA är världens största imperialistiska makt och kommer att fortsätta att vara det länge till. Även om USA till exempel skulle lägga ner hälften av sina militärbaser har landet fortfarande
hundratals baser kvar runt om i världen. Även om landet skulle ge upp rollen som världspolis, kommer de fortfarande att kunna starta eller gå i krig när det passar.

Men USA:s vasaller hamnar i en kritisk position. Fram till nu har de kunnat begå brott, som Norge gjorde i Libyen, utan att det fått några konsekvenser för länderna eller deras ledare. USA har garanterat dem skydd mot åtal. Skyddet kan försvinna – och det kan ha retroaktiv verkan.

…
Tidigare publicerad på steigan.no. Översättning till svenska av K Lindelöf och A Persson.