Varje amerikansk delstat har rätt att placera två statyer av förtjänta medborgare i National Statuary Hall Collection i kongressbyggnaden i Washington DC. Kalifornien är representerat av en man från Illinois, Ronald Reagan, som var guvernör från 1967 till 1975. Den andra statyn föreställer inte, som man kunnat förvänta sig, Joakim von Anka, utan i stället Father Junípero Serra. Han har stått där sedan 1931, medan Reagan kom dit 2009 efter att Kaliforniens politiker röstat för att slänga ut den tidigare statyn av Thomas Starr King, en predikant som anses haft avgörande betydelse för att Kalifornien hamnade på nordstaternas sida i amerikanska inbördeskriget. Till skillnad från sin partibroder Donald Trump, så vann Abraham Lincoln med knapp nöd Kalifornien i presidentvalet 1860.
Vem var då Junípero Serra?
Tips: När påve Franciskus gjorde sitt första besök i USA år 2015, så passade han på att helgonförklara J. Serra, som föddes i staden Petra på Mallorca i Medelhavet 1713 och dog i Kalifornien 1774. Den första gången européer kom för att bosätta sig i Kalifornien var 1769, då spanske kungen skickade ett tiotal franciskanermunkar under ledning av Junípero Serra från Baja (Undre) California till Alta (Övre) California, som då tillhörde Nya Spanien. Formellt hade Kalifornien tillhört Spanien sedan 1500-talet. Men dess befolkning, indianerna, var lyckligt ovetande därom.
Indianernas land i tusentals år
Arkeologerna har hittat 13000 år gamla människoben. De har också kunnat visa att en del platser varit kontinuerligt bebodda i över 3.000 år. Ett behagligt klimat och ett rikt växt- och djurliv gjorde det möjligt för jägar- och samlarfolk att bilda stabila samhällen. Fisk, skaldjur, småvilt, ekollon (det finns över 20 arter av inhemsk ek), frukt, bär fanns i riklig mängd liksom hjortar, antiloper, björnar, kattdjur, coyotes.
Indianerna tycks ha ägnat sig åt en sorts naturbruk. Man manipulerade naturen så att viltet och ätliga växter skulle trivas i närheten. Livets nödtorft fanns inom räckhåll och folk hade föga behov av att flytta. Språkvetare har kommit fram till att ett 70-tal (andra säger 100) språk tillhörande sex olika språkfamiljer talades, några så olika som engelska och kinesiska. Befolkningen brukar anges till över 300.000, på en yta lite mindre än Sveriges, före européernas ankomst. Indianerna var alltså uppsplittrade på en mängd ”nationer”, ”stammar”, byar, som hade kontakt enbart med sina närmaste grannar. Grymma men småskaliga krig förekom, men ingen krigarklass.
Munkarna anländer
Munkarna (gråbröder) kom med åsnor, hästar, hantverkare och soldater till häst. Några skepp förde med sig ytterligare förnödenheter. De möttes av påfallande vänliga, nyfikna och generösa indianer. Det enda som verkar ha förfärat munkarna var att männen gick omkring helt nakna, medan kvinnorna var lite mer påpälsade. De närmaste årtiondena grundade de vad som nu kallas the California Missions, ett tjugotal missionsstationer längs kusten från San Diego de Alcalá till San Francisco de Asís. Militären byggde garnisoner, presidios. Den i San Francisco täcker området kring Golden Gate-brons södra fäste och var militärt område tills in på 1990-talet.
Missionärerna överlever – tack vare indianerna
Flera av missionsstationerna skulle gått under de första åren, om det inte vore för hjälpsamma indianer. Först kom de av nyfikenhet och fascinerades av det nya: klockringningen, soldaternas vapen och hästar, mässorna med sina tillbehör i guld och silver, prästens imponerande utstyrsel och synbara makt över soldaterna. Snart var ett antal döpta, vilket var munkarnas mål.
Spanska statens mål
Spanien ville säkra sina besittningar. Ryska pälsjägare hade etablerat sig i Alaska och börjat jaga allt längre söderut. Idén var inte att plundra, som i Mexiko och Peru. Korta strandhugg på 1500- och 1600-talen hade övertygat spanjorerna om att inget guld eller silver fanns att hämta. I stället skulle man med hjälp av munkarna göra indianerna till katoliker och lojala undersåtar. De skulle undervisas i europeiskt jordbruk och hantverk och efter tio år, tillsammans med kolonister, bilda självförsörjande, civila samhällen, pueblos. Samhällen bildades men inte av lokala indianer. År 1781 grundades till exempel El Pueblo de Nuestra Señora la Reina de los Ángeles de Porciúncula”, d v s Los Angeles, av 11 familjer på 44 personer bestående till största delen av ”mestiser och mulatter” från Mexiko.
Förtrycket mot indianerna hårdnar
De s k missionsindianerna tvingades in under strikt religiösa regler. Den främsta var att de inte fick återvända till sina byar. Rymlingar jagades ifatt av beridna soldater och bestraffades enligt medeltida europeisk sed. Varje morgon föstes de iväg till en lång mässa. Sexualiteten skulle kontrolleras och regleras, så män och kvinnor bodde i separata baracker, ofta trångt och smutsigt. De drabbades av europeiska sjukdomar och dog i massor. För att skaffa nya indianer gjorde soldaterna räder i allt avlägsnare byar. Indianernas arbetskraft behövdes för allt fysiskt arbete. På varje missionsstation utsågs några alcaldes, indianska övervakare, som beväpnades med piskor för att hålla ordning och få folk att arbeta.
Förtrycket är väl dokumenterat, dels i efterlämnade rapporter och dokument, dels av flera besökare från europeiska länder. Munken Antonio Horra, nytillträdd ledare för Mission San Miguel Arcangel (numera den lilla staden San Miguel), skickade år 1798 ett klagobrev till Spaniens vicekung i Mexiko: ”Ers excellens, … som indianerna behandlas är långt grymmare än något jag någonsin läst om. För vilken obetydlighet som helst blir de grymt piskade, fängslade eller satta i stocken dagar i sträck utan att få en droppe vatten.”
Kyrkoledningen förklarade snart Horra för sinnessjuk, och skickade tillbaks honom till Spanien. Det berättas om apatiska indianer, som mekaniskt lydde order. Likheterna med slavplantagerna i Karibien var slående.
Chefen för alla missionerna 1815, fader Mariano Payeras, skriver: ”Under många år var det tre dödsfall på två födslar”. Mellan 1810 och 1820 dog 86% av alla nyfödda och 42% av den totala befolkningen på missionerna.
Otto von Kotzebue från en rysk expedition, besökte Mission Dolores (numera på Dolores Street mitt i San Francisco) 1816: ”Orenligheten i dessa baracker är obeskrivlig, och detta är kanske anledningen till den stora dödligheten: för av 1.000 indianer under San Francisco dör 300 varje år.”
Kapten Jean-Francois Laperouse, som 1826 ledde en fransk expedition:
”Kvinnor piskas aldrig offentligt utan på en inhägnad och något avlägsen plats, så att deras skrik inte ska få männen att revoltera.”
Revolter förekom dock men blev snabbt nerslagna av överlägsen spansk militär. Mexiko förklarade sig självständigt 1821. Under de kommande åren sekulariserades och förstatligades missionerna och deras landområden och på 1830-talet såldes de till högstbjudande. De förföll, byggnaderna återlämnades till kyrkan men förfallet fortsatte. Nu har de återupprustats och blivit historical landmarks.
Indianbefolkningen decimeras
Det har uppskattats att 20.000 till 50.000 indianer dog i en smittkoppsepedemi i Central Valley 1833. Byar utplånades, lik låg och ruttnade överallt. Ja, hela kulturer dog ut. Men trots allt återstod ungefär hälften av indianerna efter 75 år av kolonisation, när 1846 ett gäng angloamerikaner tog makten i en kupp mot den militäre befälhavaren, general Vallejo, och spärrade in honom på Sutters Fort. De utropade en självständig republik, som några år senare annekterades av USA och 1850 blev den 31:a delstaten.
