Under valkampanjen gav Donald Trump budskapet att han till varje pris ville undvika ett utökat engagemang och framför allt marktrupper i Mellanösterns konfliktområden. Hans budskap var tydligt att han inte skulle göra om det misstag som George W Bush och Barack Obama gjorde i Irak respektive Libyen.
Framför allt betonade Trump att hans avsikt var att han ville besegra den Islamska Staten och när det gäller eventuella marktrupper har han alldeles nyligen slagit fast i Fox Business att något fälttåg i Syrien kommer inte att ske.
Det har väl sällan i USA:s politiska historia hänt så mycket på en gång, under så kort tid som under den nya administrationen med Trump. Attack mot Syrien i strid med konstitutionen (utan förankring i kongressen) samt även utan stöd av något som helst FN-beslut. Som vanligt när USA agerar världspolis, dessutom helt i kollision med Folkrättens regelverk.
Därefter en raid med superbomben som ska ha släppts över IS nästen för att sedan mobilisera sin armada i riktning mot den nordkoreanska halvön.
Där har amerikanarna som det verkar i samverkan gemensamt gjort en markering gentemot den sittande regimen i samband med Nordkoreas firande av den gamle Kim Il Sungs 105 årsdag. Signaler fanns enligt Pentagon att Nordkorea skulle fira med provsprängningar och prova sina missiler, vilket USA därmed ansåg sig tvungna att agera emot. Kineserna verkar ha gått med på detta och i sin tur krävt att amerikanarna avbryter den pågående utplaceringen av sitt nya antirobotsystem i Sydkorea och återföra den frågan till förhandlingsbordet.
Vem styr egentligen i Vita Huset?
Hur ska man då tolka detta? Vad är det som gäller, och finns det möjligtvis motsättningar inom Trumps administration? Vem är det som bestämmer? Donald Trump, hans nationella rådgivare general McMaster, Pentagon eller rent av någon annan? Många frågeställningar har väckts under de senaste 10 dagarna.
Signaler och information finns om motsättningar gällande Vita Huset ”senior White House and administration tells me Trumps national service adviser general HR McMaster´s quitely pressing his colleges to question the underlying assumtion of a war plan against the islamic state that would maintain only a light US ground troop present in Syria” (Eli Lake, Bloomberg)
Andra beskriver McMasters agenda: ”His critics inside the administration say he wants to send thousands and thousands of ground troops to Euphrats River Valley.” (Eli Lake).
McMaster har även stöd inom administrationen, vilket yttrar sig enligt journalisten Eli Blake: ”His supporters insist he is only trying to facilitate a better interactive process to develope Trumps new strategy to defeat self-described caliphate that controlls territory in Iraq and Syria.”
Att nationella säkerhetsrådgivaren stött på motstånd när det gäller mer robusta marktrupper i Syrien är dock uppenbart. Försvarsminister James Mattis, Joseph Dunford samt general Joseph Votel i staben motsätter sig ökade markinsatser i Syrien. Även Steve Bannon har en annan uppfattning i frågan i förhållande till säkerhetsrådgivare McMaster.
Den blixtattack som Trump genomförde mot Syrien är solklart i strid med den amerikanska konstitutionen. För att presidenten snabbt ska tillåtas angripa ett land i ett militärt anfall krävs ett direkt aktivt militärt hot mot nationen. Något sådant hot fanns inte. En variant av Pearl Harbour (exempelvis kinesiska båtar som blockerar amerikanskt vatten eller något liknande) krävs för att en amerikansk president omedelbart i nationens intresse kan gå till attack mot annat land.
Inte ens vidrigt dödade barn i en kemgasattack i ett annat land – som än idag inte är fullständigt utredd – medger inte Trumps impulsiva och ogenomtänkta attack. Förutom att den är i strid med USAs konstitution är den dessutom ett klart brott mot folkrätten. Trumps agerande medger redan idag möjligheten att ställa honom inför riksrätt, efter sedvanlig utredning. Detta under förutsättning att någon agerar. Detta kommer troligtvis inte att ske men kan när som helst användas mot honom framöver, vid behov beroende på hur saker och ting utvecklas.
Trumps impulsivitet och ringa erfarenhet ligger honom i fatet, men han verkar i stort sett veta vad han vill med sin utrikespolitik. Nordkoreanerna verkar avstå från provsprängningar. Idag har dessutom Kinas Xi Jinping tillsammans med Putin samt ledarna för Indien, Sydafrika och Brasilien (BRICS-länderna) tillsammans slagit fast i ett uttalande att fler trupper från amerikansk sida i Syrien är oacceptabelt.
D Trump agerar väldigt aktivt för tillfället och oro sprider sig runt om i världen. Kommer nu det stora katastrofala kriget? Nej, inte ännu, om det alls kommer, vilket naturligvis är möjligt.
Amerikanarna agerar för att visa omvärlden att de fortfarande har greppet över världsordningen, så naturligtvis ska det inte förringas då det demokratiska styrsystemet i USA är satt ur spel.
De stora militära industrierna i symbios med Pentagon och andra krafter i den djupa staten (exempelvis justitiedepartementet och CIA) har ett fast grepp på hur politiken drivs.
Framför allt blundar USA för den pågående djupa förändring i världsordningen, vilket inom något decennium förändrar allt.
År 2000 stod USA och G7-gruppen för 44% av världens samlade BNP medan BRICS stod för 18%.
2015 delade USA-gruppen och BRICS täten i den globala tillväxten 31-31 procent,
2030 (inte allt för långt borta i tiden) anger prognosen att BRICS producerar drygt 60% av världens BNP medan USA-blocket mer eller mindre havererat. Dagens USA verkar helt förtränga denna utveckling.
Det är inte vapenarsenalen som avgör – där kineserna och ryssarna dessutom inom fem år ligger på samma nivå som USA – utan den ekonomiska makten.
I min bokhylla står två intressanta böcker. Den ena är av en tysk anti-nazist, Fritz Sternberg, och heter ”Hur länge kan Hitler föra krig?” och den andra, av en ungersk anti-nazist, Ivan Lajos, ”Kan Hitler segra?”. Båda två förutser ett tyskt nederlag på grund av landets, jämfört med sina motståndares, svaga ekonomiska potential.
Både böckerna skrevs innan andra världskriget bröt ut, Sternbergs senhösten 1938 och Lajos i mars 1939. Trots det bröt kriget ut: ty nazisterna hoppades att genom ett krigs häva sin fundamentala ekonomiska svaghet. Detsamma kan USA vilja göra – och sedan plikta med ett ännu större nederlag, och kanske intern revolution.
Du har alltså rätt, det är inte vapenarsenalen som avgör utan den ekonomiska makten. Men inser USA:s statsledning detta? Den nazityska, med några undantag (Schacht), gjorde det inte.
Vem styr Vita Huset?
Islam är ett politiskt, ekonomiskt och juridiskt system (Sharia) som strävar efter världsherravälde.
OPEC nationaliserade sina oljetillgångar redan på 1970-talet. Sedan dess har de investerat sina astronomiska oljeinkomster i västvärldens bankväsende, företag och fastigheter, och har numera ett politiskt inflytande som borde göra varje civiliserad människa mörkrädd.
Frågan är berättigad. Finns inget givet svar på den, dessutom spindelnätet mellan statsledning och olika krafter i den djupa staten. Hitlertyskland var för sin del så övertygade om sin egen förmåga att de snabbt skulle erövra Sovjet och framför allt lägga beslag på oljan och säkerställa det nya riket i öster.
Trumps budgetförslag väcker stora protester, då den satsning som görs på försvaret leder till att de utlovade infrastruktursatsningarna uteblir och många olika satsningar på ekonomiskt stöd vid hus- och bostadsbyggande omintetgörs.
Den sociala utbredda missären i USA med dödligt våld och drogmissbruk kommer att öka ännu mer till följd av Trumps politik dessutom med utlovade skattesänkningar ovanpå allt det övriga. Muren mot Mexiko osv.
Inte varje dag man får stöd för sin egen uppfattning att Donald Trump borde ställas inför krigsrätt och avsättas, som jag skrev i mitt inlägg.
Patrick Lang, pensionerad överste, legend inom DIA, med anledning av missilattackerna mot Syrien efter hastigt ogenomtänkt och impulsivt beslut av Donald Trump i strid med konstitutionen:
”This attac was a violation of international law. Donald Trump authorized an unjustified attack on a sovereign country. What is even more disturbing is that people like the Secretary of Defence Jim Mattis, CIA director Mike Pompeo and NSA General McMaster went along with this charade. Front line troops know the truth. The facts will eventually come out. Donald Trump will most likely not finish term as president. He will be impeached, I believe, once Congress is presented whith irrefutable proof that he ignored intellegence that did not support the myth that Syria attacked whith chemical weapon.”
Konstitutionens kvarnar maler sin långsamma gång, men Donald Trump kommer efter allt rabalder under valkampanjen samt den inledande perioden i ämbetet att bli historisk, nämligen som ”impeached”.
I dagens Rapport talar Donald Trump 2 1/2 minut in i sändning om ”hotet från Ryssland”. Det är ju illavarslande, men en minut tidigare hade den polske EU-presidenten Donald Tusk sagt att han var inte 100% säker på om han och Trump hade samma uppfattning om Ryssland. Jag är nog benägen att sätta större tilltro till vad politiker säger i enrum än inför publik – till skillnad mot vanliga människor.
Det är en sak som är säker, och att det är inte den ’vanliga’ amerikanen som styr i via huset – trots fria val och demokrati.
Det är Wall Street och kapitalismen och dess pengar de pumpar in i politiska sammanhang som styr över amerikanarna. Därigenom kan de försäkra sig om att någon av deras representanter sitter i Vita Huset och tar de beslut som gagnar företagen. Som oljeledningen i Standing Rock reservatet.
Egentligen borde man fråga sig ’Vem styr världen?’ Är det världsbefolkningen eller är det kapitalismen? En del moderater och högerpolitiker har börjat ställa likhetstecken mellan kapitalism och demokrati. Men är det så? Enligt mig är socialism demokrati. Det innebär att folket har makten. Men då kanske någon invänder att vi har rösträtt. Och det är rätt. Men jag talar om den demokrati vi måste ha på arbetsplatser, rätten för fackligt arbete utan att riskera att bli sparkad, samhällsplanering, politikers tillgänglighet, rätten till ett tryggt arbete, en bra sjukvård för alla med mera.
I dag kontrollerar kapitalismen – cirka 2-3% av befolkningen i alla länder. De övriga av befolkningen har knappt eller inget att säga till om.