En femtioårings historia (1)

Det är nu nästan sextio år sedan jag första gången träffade Per-Olov Leine. Året var 1960 och som nybliven civilingenjör hade jag fått anställning på Institutionen för tillämpad elektronik på Tekniska Högskolan (KTH). Där fanns Transistorgruppen, som arbetade med att utvärdera och sprida kunskap om transistorn. En ännu helt ny komponent som skulle komma att revolutionera elektroniken. En av de drivande krafterna i gruppen var Per-Olov Leine som där alltid gick under namnet OP.

Unga ingenjörer i teknikens framkant
Vi var ett glatt gäng på institutionen. Vi bevakade noga om någon ny restaurang öppnades i Stockholm. Då satt vi genast där som de första lunchgästerna. Men det var ändå arbetet som var huvudsaken för oss. De tekniska utmaningarna, glädjen att arbeta med det som vi uppfattade som roligast av allt. Forsknings- och utvecklingsarbete. Men för Leine räckte det inte med arbetsuppgifterna på institutionen. Han behövde mer för att ständigt hålla sig sysselsatt.

Han var delägare i elektronikföretaget Adelta och utbildningsföretaget IRU och gick så småningom helt över till verksamhet utanför högskolan.

Även jag ville år 1967, efter sju år på högskolan, byta miljö och arbetsuppgifter. Leine föreslog då att vi tillsammans skulle börja tillverka fotoelektriska vinkelgivare. Han hade en intressent, som köpte givare från det världsledande tyska företaget Heidenhain i Tranreut, men tyckte att givarna borde kunna tillverkas lika bra och billigare här i Sverige.

Men framför allt hade Leine en idé, lika enkel som genial, om hur vi på ett helt nytt sätt skulle tillverka den kodskiva, som ingår i givaren. I stället för att köpa färdiga kodskivor, att montera på givarens precisionslagrade axel, skulle vi förse kodskivan med sitt mönster först när den satt på givaraxeln.

Mönstret skulle skapas på en skiva av grafiskt fotomaterial på glas där strecken exponerades och sedan framkallades i en normal fotografisk process. Leine åtog sig att ur fotografiska glasplåtar i formatet 9 x 12 cm ta fram de skivor med 30 millimeter diameter som vi behövde.

Den som vill ha en riktigt svår teknisk nöt att knäcka kan försöka att upprepa den bravaden.

Jag fick tillfälligt disponera en plats i Adeltas lokal på Fredsgatan i Sundbyberg som befolkades av enbart manliga ingenjörer av olika ålder och utbildningsnivå. Lokalen var av ett visst arkeologiskt intresse då den inte städats på ett antal år. Alla hade intressantare saker att syssla med. I ett rum samsades de båda ägarna, Per-Olov Leine och Roland Melbing, om utrymmet med oräkneliga kataloger från olika företag på dignande hyllor och i travar på alla horisontella plan. Här brukade Leine, mitt i farten, inta sin lunch bestående av en vetelängd och tre deciliter vispgrädde, medan han bolmade på cigarrcigaretten Bellman Siesta. De små behändiga cigarillkartongerna var ett nödvändigt tillbehör för att var som helst ute på stan, med en minimal blyertspenna, kunna göra viktiga anteckningar och utföra mindre tekniska beräkningar.

Det problem som jag fick ta itu med, var att skapa ett delningsbord för exponering av streckmönstret med önskad noggrannhet. I firman Adeltas källare fanns en liten mekanisk verkstad där jag, med hjälp av passare och en borrjigg tillverkad i firmans kombinerade fräs- och borrmaskin, skapade fyra cirklar med från fyrahundra till sexhundra noggrant utplacerade metallstift på en kraftig aluminiumplåt, drygt en meter i fyrkant. Med utgångspunkt från dessa stiftrader skulle vi kunna tillverka givare med motsvarande streckantal på skivan. När alla stiften var på plats mätte jag och kontrollräknade. Jo stiften tycktes utplacerade med tillräcklig noggrannhet, vilket sedan praktiken i form av nöjda kunder fick verifiera. Några klagomål på givarens noggrannhet fick vi aldrig. Däremot träffade vi en gång på en friskus som tyckte att det gick alldeles utmärkt att klistra fast en lossad skiva igen ”lite på känn”.

Vi fraktade ut delningsbordet till Ylvas och Per-Olov Leines nya lägenhet i Sigtuna. Där exponerades den första kodskivan som sedan framkallades i badrummet. En av oss flyttade fram en lång arm, fäst vid ett givarhus i centrum av bordet, från stift till stift medan den andre tryckte på ett exponeringsur. Det tog sin rundliga tid att komma varvet runt. Men efter framkallning kunde vi konstatera att vi hade ett perfekt linjemönster.

Nu återstod att automatisera exponeringsförloppet vilket vi gjorde med en enkel anordning som vi kallade ”tåget”. En liten elmotor med påbyggd växellåda, så utaxeln roterade ett varv på drygt en sekund, flyttade sig fram längs en stiftrad, medan den lyfte på armen, tryckte den mot nästa stift och startade en exponering. Efter ett varv stiftraden runt hade vi en exponerad mönsterskiva på plats i givarhuset.

Ingenjörsarbete består av en blandning av teori och praktik och här har jag bara gett en liten inblick i hur det kan se ut. Under de kommande åren skulle jag konstruera flera nya generationer av mönstermaskiner som blev allt mer generella och programmerbara. Den sista, som var helt styrd av ett datorprogram, kunde efter behov skapa drygt tjugotalet spår med olika mönsterutseende på samma skiva.

Vi behövde nu egna utrymmen för vår verksamhet. Jag hittade en trevlig lokal på Bangatan i Solna med plats för ett fotografiskt mörkrum för delningsbordet och framkallningsutrustningen för mönsterskivorna. Samt utrymmen för monteringsarbeten. Lokalen var trivsam med ett antal små rum och utsikt åt järnvägen på ena sidan och en ganska stor gräsplan åt den andra. Med Adeltas lokalvård som varnande exempel såg jag till att den regelbundet blev städad.

Sommaren gick åt till konstruktionsarbetet och i början av hösten kunde vi leverera de första givarna som monterades i ett mätbord vid SRA:s kretskortsfabrik i Kumla där de ryktesvis gjorde god tjänst under en lång följd av år. Från och med nu var det jag som styrde och ställde med verksamheten. Man kan säga att jag var verkställande direktör. Det låter ju fint. Men Leine fanns hela tiden i bakgrunden som ett tekniskt orakel med bestämda svar på alla frågor.

August Strindberg och Göran Palm
Detta var en tid då mycket hände i det svenska samhället. Bonniers hade inlett den svenska utgivningen av pocketböcker, år 1961 med Strindberg i serien Aldus. Nu fullkomligt exploderade pocketboksutgivningen med mängder av böcker i politiska och samhällsorienterande ämnen och de köptes och lästes. En bok som har förmågan att ändra en världsbild, att vända seendet rätt, var Göran Palms En orättvis betraktelse som jag fortfarande efter trettio år med intensivt läsande i olika ämnen upplever som en av milstolparna.

Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderade Sovjetunionien Tjeckoslovakien. Ett opinionsmöte arrangerades på kvällen på Hötorget och mötesdeltagarna tågade efteråt Kungsgatan ner och via Stureplan upp till ambassaden på Villagatan. Bredvid mig gick ett par välklädda gentlemän från öfre Östermalm och ondgjorde sig över vänstern i allmänhet och Sovjet i synnerhet. I de många Vietnamdemonstrationer, som jag sedan kom att gå, lyste denna människotyp alltid med sin frånvaro. De dök inte heller upp i den glesnande, smått uppgivna skara, som i protest mot Sovjetunionens ockupation av Afghanistan, i snålblåsten tågade mot Sovjets ambassad som nu flyttat till Kristineberg. Där låg den oåtkomlig långt inne i grönskan och protestropen liksom fångades upp av det stabila järnstaketet och föll platt till marken.

Det var också nu som USA kraftigt började utvidga sitt angreppskrig i Vietnam och FNL-grupperna inledde sitt arbete för att vända den svenska opinionen. Man får nämligen inte glömma att den svenska inställningen då som nu var att ”när USA gör något är det säkert bra och nödvändigt”. När USA äntligen år 1973 lämnade Vietnam med svansen mellan benen hade också vi i FNL-rörelsen med ett idogt arbete lyckats vända den svenska opinionen. USA hade å sin sida avlövat stora delar av södra Vietnam och lyckats avliva omkring fyra miljoner människor. Sedan dess har ingenting i grunden ändrats i det amerikanska samhällssystemet vilket kan vara skäl till en stunds stilla eftertanke.

Amerikaner och afrikaner
Den nya lokalen gav utrymme för en livlig verksamhet. Jag skaffade in legoarbeten i form av kretskortsmontering och en brokig samling av amerikanska värnpliktsvägrare kunde få tillfälliga arbeten för att förstärka sin magra kassa. Danny, Dick, Don och allt vad de hette hade ingen som helst erfarenhet av arbete med elektronik men lärde sig snabbt.

En dag frågade de om de fick ta med en afrikan ur bekantskapskretsen och på så sätt fick jag lära känna Tauna Niingungo. Politisk flykting från Namibia, som före första världskriget kallades Tyska sydvästafrika, och nu hade annekterats av Sydafrika i strid med FN-resolutioner. Det var första gången jag kom en afrikan så nära som på armlängds avstånd och jag kommer ihåg min förvåning över att handflatorna var ljusa och fascinerades av att hans hår, som skenbart var kortklippt, kunde dras ut till en halvmeters längd och snabbt rullade ihop sig igen när det släpptes. Ungefär som den där ormen man fick på julgransplundringen som for ut blixtsnabbt när man blåste i ett munstycke, förande ett härligt oljud, och lika snabbt rullade ihop sig.

Tauna var inte precis urtypen för en industriarbetare, han skulle senare syssla med musik och dans och var en sagolik berättare. Men han satt där tålmodigt och stoppade motstånd i kretskort enligt mitt kvalitetssäkrade arrangemang. En pappskiva med utskurna öppningar för varje motstånd lades över kretskortet. Varje öppning hade ett nummer och motståndet plockades ur en låda med samma nummer. Allt gick bra ett antal veckor men så ringde vår kund något upprörd och talade om att nu vimlade det av felmonterade motstånd på alla kretskort. Inte ett fel någon enstaka gång utan tiotals fel på varje kretskort. Efter en stunds detektivarbete lyckades jag finna orsaken. Motstånden hade tagit slut i en del av de numrerade lådorna och Tauna hade tagit ett berömvärt eget initiativ och letat rätt på ett motstånd med samma färgkod i en annan låda och flitigt jobbat på. Problemet var bara det att han var färgblind så det var ganska många olika motståndsvärden som passade på varje ställe.

Kassan fylls
Samtidigt började jag ett samarbete med fyra civilingenjörer som just startat ett företag de kallade SAKAB. Det skulle inte utläsas som Svensk avfallskonvertering Aktiebolag utan betydde något helt annat vad det nu var. Vi lyckades ro hem en order från LKB-produkter på en ganska avancerad tillsatsutrustning till deras masspektrometer. Den kallades MIDPM, fyllde en rack med kretskort och vår kassa med pengar.

Året hade nu blivit 1971 och jag hade tröttnat på att sitta i bilkö morgon och kväll mellan Lidingö och Solna. Något måste göras åt saken. Så här ville jag inte fortsätta. Hur jag löste den gordiska knuten berättas i nästa avsnitt (5 juni).