BUP-krisen är en samhällskris

Trycket på barnpsykiatrin (på Uppsala Akademiska sjukhus) ökar konstant. Anstormningen består framför allt av desperata föräldrar med psykiskt akutsjuka barn. I sommar är det värre än någonsin.

Varför är den nu så? Man skär ner på resurserna på grund av att även BUP-personal måste få semester. Personalen hinner inte med, varpå vårdgarantin på 90 dagar inte kan hållas. Men personalbristen är permanent och ett växande problem av strukturell natur. Det finns helt enkelt för få som vill jobba på BUP idag.

I UNT slår man upp frågan stort den 17 juni med reportage och intervjuer med personal, föräldrar till SC-patienter (barn som går på centralstimulerande) – som inte får ut sina mediciner tillräckligt snabbt. Man har också en särskild intervju med sjukhusstyrelsens ordförande Vivianne Macdici (S).

De permanenta personalproblemen försöker man som alltid lösa med lite mera resurser (obs! lite) och ständiga omorganisationer. Men personalen går på knäna, ser ingen ljusning (anar kanske att något i grunden är sjukt) och söker jobb på annat håll.

Vad anstormningen av psykiskt krisande barn beror på pratar man dock inte om.

Drömmar om sommarlycka
Med UNT denna dag följer även en 62-sidig bilaga om den fantastiska sommaren som nu kommer med alla lockande upplevelser, festivaler, konserter, matglädje, vackra solnedgångar, glittrande vattenspeglar, shopping, events, lyckliga människor i motljus – och alla andra äventyr man bara inte får missa. Unga, vältränade, friska och starka människor, inga BUP-patienter eller prestationsstressade föräldrar på dessa 62 sidor.

Men, jag blir illa berörd. Känner att det svävar en stark dubbelmoral över denna tidning. Kan det vara så att det faktiskt finns ett samband mellan BUP-krisen – skildrad i reportagen och locktonerna i text och bild i den 62-sidiga sommarbilagan? Jag är faktiskt övertygad om det.

För, antingen är man en olycklig sönderstressad familj som hänger på låset hos BUP för att få hjälp för sina krisande barn. Eller så flyger man ut i sommardrömmen och inbillar sig att eventen och äventyren är det enda möjliga livet. Hänger du inte med finns du inte längre.

Att det – vid aningen eftertanke – redan förra året inte blev som man drömde, att det var stressigt, regnigt, långa köer, skitiga toaletter, magsjuka, kallt, blåsigt, dyrt och ungarna var griniga och otacksamma… måste retuscheras bort ur drömbilden. Det hamnar förstås inte heller på Instagram. Det gräver man ner djupt någonstans där man tror att man inte själv ska glömma det.

Jag lärde mig ordet bucket list häromdagen. Det är listan på allt man helt enkelt måste göra medan tid är, i sommar, eller i alla fall innan man dör. Man ska leva som om varje dag vore den sista. Begreppet bucket list är symtomatiskt för den tid vi genomlever. Det är denna bucket-list-mentalitet som i sin förlängning leder till anstormningen mot BUP. Vem har ro att lyssna på de lite trevande frågorna och de lite försiktigt framställda önskemålen eller att tänka efter?

Problemen på BUP är förstås olösliga med mindre än att man först ser vad som skapar ökningen av antalet psykiskt krisande barn. Frågan är klassisk – varför super Jeppe? Det här är förstås ett djupgående samhällsproblem, som man måste våga se för att kunna göra något åt. I USA är problemen ännu mycket större, men vi är med full fart på väg i samma riktning.

Livet mitt i livet
För mig som pensionär – utan varken betydande hälso- eller försörjningsproblem, som klivit ur ekorrhjulet och funnit mig till rätta i ett nedskruvat livstempo – är det möjligt att från sidan betrakta de yngre människor som idag sliter så hårt. Om man har utbildning, arbete (med skapliga inkomster), barn och bostad, så tillhör man de lyckligt lottade. Des är många, och en viktig konsumentgrupp som reklamen satsar stort på. Dessa mitt i livet-människor lever emellertid farligt. De blir fullmatade med mer eller mindre orealistiska drömmar som alla bygger på att man har råd att betala för att förverkliga. Men tiden, varifrån får man tiden?

Inget fel med drömmar, men drömmar som måste uppfyllas direkt – på grund av bristen på tid – blir inte sällan till besvikelser. Nog är det annorlunda än när jag var mitt i livet – för 25 år sedan. Vi var inte lika omgärdade av lockande sommar-bilagor och allt annat som drar idag. Kanske fanns då en tro på att drömmarna fanns på närmare håll?

Sex timmars arbetsdag
Ambitiösa föräldrapar drar i stressen lätt åt olika håll, varpå barnen riskerar att komma i kläm. Som förälder klarar man sig kanske – man är ju stark och uthållig tänker man (vissa bränner ut sig också) – men barnen får inte sällan betala ett högt pris för familjens stress, hårt ekonomiskt skuldtyngda, hårt yrkesarbetande, med långa arbetsdagar. Allt bygger ju på att pengarna måste in för att klara räntor och amorteringar på de sjukt dyra bostäderna. Ekorrhjulet igen.

I detta stressiga familjeliv blir alltså även barnen stressade. Det är här många ADHD-barn skapas. Till slut visar de oförklarliga och okontrollerbara beteenden, som bara kan lösas med det svåraste av allt: tid, närvaro och stressfrånvaro. Den snabba lösningen blir en skuldavlastande diagnos, krav på anpassad skolgång, CS-medicinering. Och här skördar läkemedelsindustrin enorma profiter.

Alltså, BUP-frågan är inte en resurs- eller organisationsfråga, det är en samhällsfråga. Sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar är kanske inte en så dum idé. Kanske det till och med skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt?