Flera enskilda EU-länder vrider och vänder sig för att på allahanda sätt motsätta sig EUs federalisering. Det internationella bankkapitalets järnhårda villkor bestämmer snart allt. Storbritannien folkomröstade sig ut ur EU, Tjeckien och Ungern sätter sig på bakhasorna, bygger gränsstaket och vägrar acceptera EUs diktat att ta emot fler flyktingar. Grekland är för fattigt för att göra verkligt motstånd, Italien, Spanien och Irland riskerar på sikt att gå Greklands väg…
Sorgebarnet Polen
Men EUs största sorgebarn just nu är Polen. Efter att sedan 80-talet varit ett demokratiskt föredöme med sitt långa och framgångsrika uppror mot sin mer än 40-åriga Sovjetstyrda kommunistdiktatur, landade man i händerna på det kalla krigets segrare.
Polen har visserligen haft en snabb ekonomisk tillväxt och höjt sin levnadsstandard kraftigt sedan övergången till marknadsekonomi i början av 1990-talet. Men, Polens stora naturtillgång är fossilt kol, vilket man ville fortsätta bryta i oförminskad skala och motsatte sig därför en omställning och var faktiskt nära att haverera EU:s klimatavtal.
En strategiskt komplicerande faktor är att Polen för närvarande satsar stort på så kallad LNG-gas från USA för att göra sig oberoende av rysk gas. För det krävs gigantiska investeringar och det understöds förstås kraftfullt från USA. Det här är förstås ett sätt för USA att slå in en kil mellan olika EU-länder, men har små utsikter att lyckas. Den tankbåtsfraktade amerikanska LNG-gasen är nämligen ett mycket dyrt och osäkert alternativ till pipelinegasen från ryska Gazprom eller den från Algeriet.
Men, ännu är dock Polen ett relativt fattigt EU-land med en mycket stor jordbrukssektor och exporterar mycket livsmedel till sina stora grannar Tyskland och Ryssland.
Den tidigare premiärministern Donald Tusk är fortfarande Europeiska rådets ordförande, trots att PiS motsatte förlängning av hans mandat. Det speglar om något den inrikespolitiska konflikten i landet.
Polens utsatta läge
Polen ligger där det ligger, mellan två maktblock, ja man är i princip ett rikt gränsområde som ingår i gränsande stormakters intressesfärer. Det är svårt att ändra på. Polens historia bär många vittnesbörd om denna utsatthet. 1999 gick Polen med i Nato och 2004 i EU och de har krigat med USA i Irak sedan 2003. Man antog hela paketet alltså. Västdemokratiernas alla efterlängtade friheter och marknadsekonomin trodde man skulle lösa alla problem. Men, det man fick på köpet – det finstilta i kontrakten så att säga – studerade man inte så noga. Man bytte överrock helt enkelt. Hur klokt var nu det?
Vad som nu händer i Polen är förmodligen inte så förvånande. Det konservativa partiet PiS (Lag och rättvisa) med majoritet i parlamentet (sejmen) sedan 2015 vill sätta Polens nationella intressen i fokus och driver en konservativ (nationellt inriktad) politisk linje, en linje som haft lite spelutrymme sedan kommunismens avskaffande. PiS har en kort historia, men har en stor politisk potential i det katolska Polen.
Alltså, sedan 2015 bildar PiS regering. Men partiledaren för PiS, Jaroslaw Aleksander Kaczynski, sitter själv varken i regeringen eller i parlamentet, utan styr Polen indirekt via partiet. Presidenten Andrzej Sebastian Duda följer i allt väsentligt PiS direktiv.
Flygkatastrofen i Smolensk
Den 10 april 2010 omkom Polens dåvarande president Lech Kaczynski (den nuvarande PiS-ledarens tvillingbror) tillsammans med flera andra prominenta PiS-företrädare i en stor flygolycka nära Smolensk. Fler framstående politiker samt några av Polens högsta militära ledare omkom också i flygkraschen. Tragedin har spelat PiS i händerna. PiS-företrädare påstår, trots trovärdiga utredningar som pekar mot att olycksorsaken var den mänskliga faktorn, att flygkraschen knappast kan ha varit en olyckshändelse. Jaroslaw Kaczynski har till och med anklagat oppositionen för mord på sin tvillingbror.
Med majoritet i både under- och överhuset har PiS nu börjat ge uttryck för sitt missnöje med gängse EU-politik. Man anser dessutom att man ännu inte på allvar gjort upp med kommunismens omoral, till exempel i pressen och inom rättsväsendet. Det resulterade i ett lagförslag 2016 om ett avskaffandet av fri abort, som visserligen drogs tillbaka. Sedan kom flera antidemokratiska lagar mot vad man kallar korruptionen, en medielag som ger regeringen större kontroll över innehållet i statlig radio och tv och en som kraftiga begränsar författningsdomstolens befogenheter. I förra veckan genomdrevs flera lagförslag i sejmen som ska ge regeringen full kontroll över Högsta domstolen. Lagarna går ut på att alla sittande domare ska tvångspensioneras och regeringen ska sedan utse samtliga nya. Men presidenten Duda lär nu ha stoppat dem med sin vetorätt, vilket även pekar mot en splittring inom PiS. Och inte minst viktigt, man anser att EU inte ska kunna bestämma hur mycket flyktingar Polen ska ta emot.
Liknanade utveckling i många EU-länder
Situationen liknar alltså den i Sverige med våra egna Sverigedemokrater och den i andra europeiska länder där olika konservativa ”nationellt sinnade” partier fått luft under vingarna. Flyktingfrågan och EUs federalisering har blivit stridsfrågor. Det nationella självbestämmandet har plötsligt blivit viktigt, vilket förstås drabbar förhållandet till EU. I detta har PiS en majoritet av polackerna med sig, och det kommer de ganska långt med.
Polens obstruktion riktar sig rakt mot EUs liberala hjärta, dess ideologiska livboj. Därför måste EU agera. Kommissionens vice ordförande Frans Timmermans har just hotat med att utlösa artikel 7 i EU-fördraget, vilket aldrig förekommit tidigare. Det skulle kunna innebära att Polens ministrar förlorar rösträtten i EU. Snacka om att EU nu har ännu en krismedlem att sätta på plats. Men det är ingen lilleputt som Grekland, det är EUs femte största medlemsland efter Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien, med 38 miljoner invånare.
Visserligen marscherar stora protestdemonstrationer på gatorna mot lagförslagen, man ser dem som början på slutet för de surt förvärvade demokratiska friheterna. Om detta rapporterar våra medier ymnigt, men att tränga lite på djupet och försöka förstå vad som är mer grundläggande drivkrafter bakom skeendet, ser vi alldeles för lite av.
EU möter allt större problem
Men det som händer är nog inte så konstigt trots allt. Oavsett vad man kan tycka om de i o f s ”antidemokratiska” lagarna i Polen, ligger det politiska skeendet i linje med vad som sker på andra håll. EUs överstatliga strävanden stöter på allt större problem. Motståndet ser olika ut, men grundar sig i samma hot mot nationernas självbestämmande.
Med tanke på alla nya problem som tornar upp sig i gränslandet mellan EU och Ryssland och mellan USA och Ryssland är ingenting längre givet. Oroande är att Polen hittills har varit starkt orienterat mot USA och NATO. USA är därmed en kil rakt in i den uppluckrade europeiska gemenskapen. Tillkommer gör nu USAs senaste sanktionslagförslag för att isolera Ryssland. EUs stora länder (inkl. Polen) förlorar alltför mycket ekonomiskt på dessa, så sanktionerna kommer förmodligen inte att bli effektiva. Jag skulle inte bli förvånad om Polen (PiS) kanske börjar närma sig Ryssland igen. Den lilla Nato-styrkan som placerats i Polen är knappast mer än en symbolisk solidaritetsmarkering med USA. Den kan lätt dras tillbaka.
…
Artikeln kompletterad 14:49, 2017-26 (KL)
Att den svenska regeringen vill pracka på andra länder sin feministiska utrikespolitik är en sak. Men aborträtten är ingen EU-fråga. Förutom det etiska dilemmat att avsluta ett liv måste det vara varje lands rätt att bestämma om befolkningstillskottet ska bestå av egna medborgare eller av invandring från Afrika och Mellanöstern.
Titta på bilderna från Italien. Just nu kommer i huvudsak fattiga afrikaner som saknar asylrätt enligt FN-konventionen. Så sluta upp med att kalla migranterna för ”flyktingar”. Efter 2015 lär det finnas tusentals potentiella terrorister i Sverige vilket är ett större haveri än det på Transportstyrelsen.
Den europeiska civilisationens framtid finns i öst.
Knut!
Man kan ju notera att det är främst ledande personer tillhörande kommissionen som driver kampanjen mot Polen. Detta för att tvinga dem in i ledet att underkasta sina egna viktiga nationella frågor under den auktoritära ickedemokratiska kommissionen med Jean Claude Juncker i spetsen, som i sin tur har stöd av ledande europeiska nationer som Tyskland.
Abortfrågan oavsett vad man tycker är en nationell polsk fråga som det egentligen inte handlar om när det gäller konflikten. Polens krångel när det gäller klimatavtalet, där man nästan välte EU:s möjligheter att få igenom Parisavtalet, och antagonismen mellan den valda regeringen i Polen och den ledande EU-byråkraten Donald Tusk komplicerar bilden ytterligare.
För min del tror jag att turerna kring Polen är första steget mot en snabb uppluckring av EU. Ungern, Polen och Tjeckien kommer att lämna unionen och det blir en återgång till ett betydligt mindre EU med ledande stater som Tyskland, Frankrike samt Benelux-länderna, och nu när britterna är ute ur bilden även ett kommande gemensamt försvar för resterna av EU.
Hans A!
Jag är rädd för att Tjeckien får svårt att lämna unionen även om de skulle vilja. Det utgör en modern variant av Protektoratet Böhmen-Mähren, men under mer angenäma former, d v s alltför stark tysk uppkoppling.