De egendomligaste sammanträffanden kommer stundtals i dagen. Jag ska i det följande konkretisera det påståendet med en sann berättelse ur livet:
För några månader sedan skrev jag ett debattinlägg rubricerat ”Fyraårige Kevin, professor Christianson och döden”. I den löpande texten namngav jag i förbigående Thomas Quick och konstaterade lakoniskt att Sven Å Christianson varit mycket generös med att sprida villfarelser och utså psykologisk vildhavre på många frontavsnitt genom åren. Ja, den som till äventyrs rekryterar honom som sanningsvittne får vara beredd på att stå sitt kast.
Min artikel publicerades på här på lindelof.nu och besvarades omedelbart av en Malena Rydberg. Det visade sig att hon tvivlade på Thomas Quicks oskuld. I sitt svar betonade hon också att en rad verkliga gärningsmän rimligtvis måste befinna sig på fri fot, om Quick trots allt är oskyldig till de åtta mord för vilka han tidigare dömts. Jag replikerade att Malena inte behövde oroa sig: de bägge norskorna Trine Jensens och Gry Storviks banemän är alltjämt okända, men därutöver är man på ansvarigt håll ganska säker på hur det ligger till. För övrigt var två av Thomas Q-morden med största sannolikhet inga mord över huvud taget.
I slutklämmen på min replik avslöjade jag att Malena Rydberg på intet sätt var en okänd storhet i min värld. Faktum är att jag har stött på det namnet i många olika sammanhang under årens lopp.
Denna utsaga är bokstavligen sann. Jag kände till att Malena Rydberg varit ordförande i Lunds Clarté-sektion under åtminstone något av mina studieår nere i Skåne, och jag visste att hon i egenskapen av clartéist besökte det kulturrevolutionära Kina 1966. Långt senare träffade jag på hennes namn under ett debattinlägg om gymnasieskolan i Aftonbladet. Det faktum att hon omnämns i Knut Lindelöfs bok Kunskapsrörelsen … larmet gick redan 1979 (Kulturfront 2015) hade inte heller undgått mig. Självklart smålog jag också igenkännande, när jag såg att Janne Mattsson i förordet till sin studie Gåtan Thomas Quick (Leopard 2002) riktade ett varmt tack till sin hustru (!) Malena Rydberg för hennes uppoffrande och oegennyttiga stöd under skrivprocessen.
Dessutom vet jag numera att samma Malena R har förärats ett tämligen utförligt porträtt i ytterligare en volym – varom mera längre fram i denna skildring. Med det beskedet lämnar jag nu Rydberg åt sitt öde, om än tillfälligt. Det har blivit hög tid att låta andra gestalter ta plats på vridscenen:
I mitten av juli berättade en av mina uppsaliensiska vänner att filosofen, bildkonstnären, poeten med mera Roger Fjellström nyligen gett ut boken På liv och död & andra omständigheter (Ordström 2017), där i varje fall ett av kapitlen skulle ha alla förutsättningar att intressera mig. Där spelar nämligen Jan Myrdal huvudrollen i ett avsnitt på ca 15 sidor. Ett par dagar senare fick jag en kopia av de 15 sidorna med snigelposten ifrån Uppsala – och med inlevelse läste jag ögonaböj Fjellströms lika dräpande som dråpliga version av den halsbrytande ordväxling som i flera timmar ägde rum mellan honom själv och Myrdal på en ”kulturmiddag” i Dagens Nyheters regi 1972.
Det är en skildring med stort och omistligt underhållningsvärde, där en 27-årig Roger F och en nästan 18 år äldre Myrdal avhandlar smått och framför allt stort med skarpladdade och osäkrade vapen.
Bland annat skriver Fjellström om en viss Kjerstin Norén. Också Kjerstin N var på 60-talet, precis som Malena Rydberg, ledande clartéist nere i Lund och i det värvet såväl påpassad som uppmärksammad. Hudflängd, uthängd och skandaliserad – men samtidigt vederbörligen hyllad – blev hon efter att med Jan M i tryckt skrift ha ventilerat innebörden av den omstridda parollen ”för en folkets kultur” i något sammanhang. På den tiden kunde sådant röra upp våldsamma känslostormar.
Nu riktar Fjellström strålkastarljuset mot den 45 år gamla tungvikts-fighten mellan Kjerstin Norén och Jan Myrdal. Han skräder inte sina ord och avslöjar sitt hjärtas mening om respektive kombattants sätt att debattera. Underhållningsvärdet är som sagt högst betydande och mer än så.
Utan dröjsmål kontaktade jag Kjerstin N via Facebook och rapporterade att hon förärats en viktig och hedrande biroll i Fjellströms nyutkomna På liv och död-opus. Det var en nyhet för henne, till och med en nyhet av det mer remarkabla slaget. Hon uppgav sin postadress och undrade, ifall jag kunde tänka mig att sända den 15-sidiga kopian till henne. Givetvis kunde jag det och redan samma dag gjorde jag henne till viljes. Som belöning fick jag ett dedicerat exemplar av en Kjerstin Norén-roman från 1990 – Anna-Klara Larssons lidande och glädje (Norstedts) – med vändande post.
Utan att förlora en minut gav jag mig i kast med Anna-Klaras lidande och i än högre grad med hennes glädjeyttringar. Innehållet visade sig ovanligt lättsmält. Men samtidigt fann jag det abstrakt, drömlikt, esoteriskt, poetiskt och på något sätt undflyende. ”Med sina mörka armar och svarta skor gick hon ut över hustaken, såg svalorna och konstaterade att de i flykten alltid vände tillbaks till utgångspunkten” (sidan 101) lyder en representativ mening. Hur annars om inte i flykten?
Jag tvingades inse att jag inte begripit värst mycket av vad jag läst och skriver med självklar automatik detta på mina otillräckliga förståndsgåvor. Troligtvis är Kjerstin N:s roman ett poetiskt lyckokast, men det är inget som jag törs gå i god för.
Efter att ha lämnat Anna-Klara L åt sitt öde kände jag ett starkt behov av något mera substantiellt och handfast i bok-väg. Det kom av en tillfällighet att bli Vi som visste allt – Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse (Atlantis 2008), trots att jag läste denna spänstigt och uppriktigt skrivna biografi redan när den gavs ut för nio år sedan. Men repetition är som bekant all kunskaps moder. Vi som visste allt-bokens författare är Håkan Arvidsson, under många år verksam som universitetslektor i historia nere i Roskilde och även han tongivande clartéist i Lund för ganska precis femtio år sedan.
På sidan 83 i Arvidssons framställning möter plötsligt en gammal bekant upp:
Malena Rydberg, Clartés dåvarande ordförande, var en ovanligt vacker flicka, vacker på ett sött och inbjudande sätt. Första gången jag såg henne blev jag om inte förälskad, så dock fascinerad. Hon var den enda kvinnan i Clartés högsta ledning och ansågs vara mycket politiskt medveten och kompetent. Hon hade en viss charmerande nonchalans i sitt sätt att vara och sitt sätt att uttrycka sig. Hon kunde säga häpnadsväckande och chockerande saker med ett förtjusande leende, ett leende som dämpade chockverkan. Hon var helt enkelt avväpnande. Och hon tog mig med storm.” / … /
Jag levde ihop med Malena i åtta månader och förblev under hela denna tid djupt förälskad. Likafullt blev relationen inte lycklig. Till dels berodde det på mig själv men i högsta grad även på omgivningens reaktion.
I en långt senare berättelsefas, närmare bestämt på sidan 248, presenteras så den kvinna som under en turbulent period var Arvidssons lagvigda – Kjerstin Norén! Emellertid tvingades kontrahenterna gå skilda vägar också denna gång:
Även om vi var ense i politiken var vi djupt olika som människor. Kjerstin var impulsiv med ett häftigt temperament. Jag var eftertänksam och tog illa vid mig av våra konflikter. Men äktenskapet hade det goda med sig att vi till slut fick det barn som vi inte ansett oss kunna ta hand om något år tidigare. År 1970 födde Kjerstin en förtjusande liten dotter – Jenny – som alltsedan dess givit mig den dos av både glädje och bekymmer som barn alltid gör och som fick mig att förstå att livet inte bara handlar om att solidarisera sig med denna världens förtryckta utan också om att ro den egna båten i land.
Med detta sagt är tiden nu inne för en enklare summering:
Malena Rydberg är clartéist än i dag, Håkan Arvidsson tycks väl närmast luta åt det socialkonservativa hållet, och om Kjerstin Noréns sentida politiska preferenser vet jag egentligen platt intet. Förutom på webben har jag aldrig träffat en enda själ i denna illustra 75-procentskvartett. Ändå misstänker jag på goda grunder att alla tre finns även i verkligheten, men helt säker är jag inte. Det kan man aldrig vara.
Håkans allvetarbok är hur som helst ett gediget arbete, och Kjerstins lidande- och glädjeroman är nog också av hög klass. I alla fall vill jag gärna tro det.
