Vad är det som sker i det som synes ske när Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra avgår för att en för stor del av det egna partiet tappat förtroendet för henne.
Jag har aldrig haft något stort förtroende för det partiet, men några kompetenta ledare har de haft. Jarl Hjalmarsson var en, Gunnar Heckscher och Gösta Boman var två andra. Även Carl Bildt bör väl räknas dit. Men hur var det med Fredrik Reinfeldt? Jag återkommer till det. Något större fel på Anna Kindberg Batra har jag inte uppfattat. Hon framträder klart och modigt och ger besked. Mer kan man inte gärna begära av en moderat partiledare idag. Hon är lite ofolklig, men vem är inte det bland partiledare idag? En del ”partier” bygger på folkrörelser som utser sina ledare, andra är valmaskiner som lyfter fram lämpliga galjonsfigurer. Moderaterna är och har alltid varit av den senare typen.
Frågan är emellertid större än en Moderaternas kris. Frågan/frågorna som bör ställas är: Vad är det som händer under ytan inom svensk demokrati? Vad orsakar denna märkliga situation att det klassiska konservativa höger-alternativet förlorat sin politiska identitet?
Trenden bröts 1976
Sverige var ett politiskt mycket homogent land efter 44 års socialdemokratiskt styre. 1976 fick Sverige dock en borgerlig regering efter ett uppsving för de tre borgerliga partierna (M, C, FP), som alla var emot löntagarfonderna. Sedan dess har blocken växlat vid makten.
Efter 1976 har också den ekonomiska och politiska världskartan ändrats dramatiskt. Järnridån föll med Sovjetunionen, EU blev en storspelare (ett återförenat Tyskland). USA flyttade fram sina positioner på alla fronter och utsåg sig själv till världspolis med våldsmonopol via Nato och rundade FN.
Det var nu nya tider och det gällde att hänga med, vilket alla partier gjorde (utom möjligen VPK/V). De lämnade alla sina gamla ideologier och blev alltmer lika. Mest lika av alla blev de nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt, som med stor framgång började kalla sig det nya arbetarpartiet och i sin retorik börja respektera både facket och välfärden. En 180°-vändning minst sagt för det gamla högerparitet. Det här fungerade så länge partiets procentsiffror i opinionen steg.
Att det överhuvudtaget var möjligt berodde också på att sossar och liberaler inte bet ifrån sig, utan lät sig överskuggas av de nya Moderaternas framåtanda.
Nya lycksökare på högerflanken
Det här lämnade hela högerflanken öppen för nya lycksökare. Först var det Ian & Bert (Ny demokrati), men sedan kom Sverigedemokraterna med unga friska krafter (med Ian W som rådgivare). I lugn och ro kunde SD bygga upp sin organisation och steg för steg erövra partistöd och utveckla en stark centralstyrd valmaskin och sakta men säkert ta över det gamla högerpartiets värdekonservativa identitet. De är nu större än Moderaterna. De gamla värdekonservativa inom M var förstås aldrig nöjda med Reinfeldts politik, men de bidade sin tid så länge det gick uppåt. Allt fler började emellertid rösta på SD och en del tog till och med klivet över.
Klart Moderaterna därefter fick problem, och det är rent önsketänkande att tro att de kan lösa dem med Kristersson eller Svantesson. Det är inget fel på Kindberg Batra, det är partiet som förlorat sin själ.
Men krisen är inte bara Moderaternas, Kindberg Batra kan vara glad att hon slipper ur råttboet nu. Krisen är demokratins. Där ute på högerkanten (runt SD) finns de verkliga och inflytelserika högerkrafterna, den svenska demokratins verkliga dödgrävare, de som vill återinföra privilegiesamhället i ny hårt segregerad form med ”djungelns lag” och ”naturligt urval”. Mot detta finns mycket lite opposition och mycket lite diskussion. Och så länge det inte finns någon folklig vänster av klassiskt snitt, som förstår och bryr sig om var klassgränser och nationsgränser går, ser det mörkt ut.
Knut!
Helt rätt. Det är demokratins landvinningar sedan lång tid som eroderar och sedan länge förlorat sin roll som svenska folkets företrädare. Oavsett partifärg.
Det behövs inget parti som Moderaterna då Socialdemokratin under decennier medverkat till och nu även i regeringsställning bedriver högerpolitik. Häromdagen fegade Löfvén ur en lite ynklig skattehöjning, visserligen för att undvika parlamentariska komplikationer att inte i det här läget förlora regeringsmakten.
S och övriga partier – framför allt alliansen i regeringsställning – har sänkt skatten sedan 13 år med ungefär 1000 miljarder kronor, vilket gjort att det svenska samhället kollapsat när det gäller i princip allting, inte minst social omsorg, sjukvård och skolor.
Om man dessutom lägger till att den verkliga makten flyttat till Bryssel och framför allt Tyskland, och EU-kommissionen – att ett byråkratvälde besitter den verkliga makten – så blir frågan var tog folkväldet vägen?
Ja , det ser mörkt ut. Vänster-högerskalan får allt mindre relevans. För eller emot globalisering verkar nu allt starkare och tar sig uttryck i att saker och ting byter förtecken. Sverige styrs från EU och Washington. Och dessa styrs utifrån det globaliserade kapitalet. Nu blir mer av: centrum-periferi, ond-god, stad-land.
Såvitt jag förstår är alla partier i Sverige mer eller mindre för globaliseringen som nu raskt och brutalt för oss mot stupet. Vilket parti eller konstellation av partier som styr i riksdagis spelar allt mindre roll. I det perspektivet ser jag Soros´ och liknande krafters förespråkande av ökad migration till Europa för att bryta ner allt motstånd och alla gränser.
Motståndet mot detta utgörs i dag dessvärre av nationalistiska krafter som inte direkt befinner sig på vår kant, s a s. Hur skall en verklig vänster hantera detta? Låt oss säga: utifrån den ”proletära internationalismens” ståndpunkt.
För övrigt: Varför är Löfvén så tyst om folkmordet i Jemen? Stör det hans feministiska vapenaffärer med Saudiarabien? Sverige är sannerligen en dubbelmoralisk stormakt.
Bildt!
Tja, har tittat på Maj Wechselmans film. Lundin OIL där han var med. Mådde illa efter denna starka film.
Bildt är ju, liksom Trump, mycket en mediaskapelse. Stöddigheten, självsäkerheten och bristen på empati har han också gemensamt med Trump. Typiskt är väl att han använde(r?) det militäriska ”svar, ja”, ”svar, nej” på journalisters frågor. Unikt bland svenska politiker! Jag hade några arbetskamrater i slutet på 80-talet i Stockholm, som tog efter just dessa uttryck.
Jag minns att jag 2004 sade till moderata bekanta, ty sådana har jag också, att det här med att bli ett borgerligt arbetarparti kommer ni att få ångra, det finns nämligen redan ett. Nej, fortsätt ni att vara ”höger” av den typ som vi ”maoister” då och då under 70- och 80-talet fann anledning att ha liknande uppfattningar med.