Löjtnant Wittgenstein i främre stridslinjen

Ärelystnad är tankens död (1948)

Att den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein var en gåtfull och mångtydig gestalt är väl närmast en truism. I hela livet plågades han av olika skuldkomplex med djupa depressioner som följd, och han ställde omåttligt höga krav både på sig själv och på andra. En av hans maximer var, betecknande nog, ett känt Bibel-ord: ”vad tjänar det till för en människa, om hon vinner hela världen men likväl förlorar sin själ?”

Wittgenstein föddes i april 1889 i en av Österrikes rikaste familjer – fadern var stålmagnat – och efter ingenjörsstudier i först Berlin och sedan Manchester anlände han till Cambridge en oktoberdag 1911. Inom kort blev han ett aktat men också fruktat namn i de filosofiska innekretsarna vid Trinity College; med lika delar passion och intellektuell briljans markerade han distinkt sina revirgränser. I debatterna tog han nästan aldrig taktiska hänsyn – och heller inga personliga. Sitt temperament likmätigt älskade han och slog ihjäl med samma varma själ.

Så kom världskriget och Wittgenstein anmälde sig utan dröjsmål som frivillig i den österrikiska armén. Som elitsoldat och sedermera krigsfånge i Italien kom han att leva i nästan exakt fem års tid.

Man föreställer sig gärna att Wittgenstein med sin spekulativa läggning, sitt ömtåliga samvete och sin utpräglade konstnärsnatur måste ha gjort ett ovanligt blekt intryck i de främre stridslinjerna, men det var precis tvärtom: i dödens närhet uppträdde han med fullständigt sinneslugn. Mot sin vilja blev han något av krigshjälte och dekorerades med tapperhetsmedaljer vid hela fyra tillfällen. ”Utan att bry sig om den tunga artilleribeskjutningen mot kasematten och de exploderande granaterna i omgivningen, iakttog W-n från vilka punkter granaterna avfyrades och lokaliserade sedan dessa punkter”, heter det om honom i en officiell stabsrapport. ”Trots ständiga uppmaningar att söka skydd stannade W-n kvar på sin observationspost. Detta agerande hade en mycket lugnande inverkan på hans stridskamrater.”

Med tiden befordrades han till korpral, fänrik och slutligen till löjtnant.

Det var just under krigsåren som Wittgenstein systematiserade sina filosofiska idévärldar i en samling pedantiskt numrerade aforismer – dunkla, stämningsfulla, laddade, allvarsmättade. Manuskriptet bar han med sig i sin ryggsäck ute i fält. ”Ryssarna är oss i hälarna, och vi befinner oss i deras omedelbara närhet”, antecknar han i sin dagbok. ”Men jag är på gott humör och har åter kunnat arbeta.”

När Wittgensteins teoretiska fältarbete äntligen publicerades hösten 1923 hade det sammanpressats till en tunn volym på anspråkslösa 80 textsidor med hög specifik vikt: Tractatus Logico-Philosophicus.

Denna tillsynes så oansenliga skrift räknas i dag som en av den västerländska filosofins klassiker. Men samtidigt är Tractatus det mest grundligt refuserade verket i hela vår moderna filosofi- och litteratur-historia. Numera känner vi till att Wittgenstein uppvaktade otaliga förläggare efter krigsslutet med ty åtföljande Versaillesfred, men han blev ideligen avspisad. Inte någon begrep sig på hans avancerade symbolspråk och epigrammatiska skrivsätt.

Särskilt omtalat är Wittgensteins följebrev till en Herr von Ficker, chefredaktör på litteraturtidskriften Der Brenner i Wien. Det är i detta famösa brev som det avslöjas att Tractatus i själva verket består av två delar: ”av den del som nu föreligger”, klargör Wittgenstein, ”och av allt det jag inte har skrivit om. Just denna andra del är den viktiga!”

Slutligen gav Wittgenstein upp sina försök att få Tractatus utgiven av trycket. Fast förvissad om att en gång för alla ha löst de filosofiska grundproblemen övergav han den akademiska banan och utbildade sig, 30-årig, till folkskollärare. I samma veva gav han bort stora delar av sin ansenliga förmögenhet till några av syskonen men även till medellösa författare och andra kulturutövare. Bland andra Rainer Maria Rilke, Georg Trakl, Oscar Kokoschka, Adolf Loos och ytterligare en handfull kunde tacksamt dra nytta av hans generositet. ”Wittis” nästa anhalt blev den gudsförgätna lilla byn Trattenbach högt upp i de österrikiska Alperna. I denna och ett par närbelägna hålor tjänstgjorde Wittgenstein – författaren till Tractatus – med framgång som (o)vanlig skollärare i sex års tid (och drillade sina adepter i framför allt matematik). Därefter sadlade han om helt och jobbade som trädgårdsmästare i ett munkkloster i ytterligare två år. I nästa vända blev han arkitekt inne i Wien en kortare period.

Under tiden hade Tractatus slutligen nått sin publik. Långt om länge gavs den ut av ett engelskt förlag efter påtryckningar av i synnerhet Bertrand Russell. I det granntyckta översättningsknoget gjorde den unge logikern Frank Ramsey en formidabel insats.

I Tractatus analyseras, generellt sett, relationerna mellan språket och världen. Wittgenstein granskar vårt språks bortre gränser och undersöker, vad som meningsfullt kan sägas med hjälp av de språkliga uttrycksmedlen och vad som endast kan visas. Logikens, och därmed matematikens, satser reducerar han till tautologier, som alltid är sanna oavsett världens beskaffenhet, men som just därför ingenting utsäger om världen. Religionens, etikens samt estetikens satser är däremot – till skillnad från logikens – varken sanna eller falska, men de kan i gengäld visa oss olika handlingslinjer och även visa, hur man ska utforma sitt individuella liv.

Den allra sista meningen i Tractatus brukar ofta citeras och har även tonsatts: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.” Tillsynes så vardaglig har denna fras en ytterst subtil innebörd och utgör den obönhörliga slutsumman av författarens samlade tankearbete.

Efter sexton års bortovaro återvände Wittgenstein till Cambridge och Trinity College i januari 1929 på sina vänners enträgna anmodan. ”Gud har anlänt”, telegraferade ekonomen John M Keynes lakoniskt till sin hustru. ”Jag mötte honom vid tåget klockan 17:15.”

Wittgenstein hade aldrig tenterat i filosofi och han saknade formella meriter av alla de slag – frånsett sina löjtnantsstjärnor från kriget och sin folkskollärarexamen från Wien. Å andra sidan hade Tractatus blivit en kultbok i de inre filosoficirklarna, och den klassificerades nu med ens som doktorsavhandling – trots att författaren aldrig tagit någon akademisk grundexamen. Tisdagen den 18 juni 1929 strålade de tre filosoferna Wittgenstein, Bertrand Russell och G E Moore samman, och den parodiska seansen slöt med att de båda sistnämnda, lätt generade, promoverade ”Witti” till filosofie doktor. Alltihop var över på några få minuter.

”Wittgenstein må vara ett geni”, skrev Moore i en rapport till Trinity College. ”Icke desto mindre uppfyller han alla krav för doktorsgraden i filosofi…”

Tio år senare, 1939, lämnade den åldrige Moore sin professorstjänst i Cambridge och avlöstes på den posten av den Gud som Keynes hade mött ”vid tåget klockan 17:15”, när guden behagade återvända. Efter Hitlers inmarsch i Österrike var hans, Ludwig W:s, pass nu brittiskt.

Förutom en mindre ordlista för skolelever och en ovanligt kärv bokrecension i The Cambridge Review (1913) publicerade Wittgenstein ingenting annat än Tractatus i hela sitt liv. Men han skrev oavbrutet. När cancern slutligen hann upp och besegrade honom i april 1951, efterlämnade han 30 000 otryckta manuskriptsidor. Väsentliga utsnitt av detta material sändes ut i expressfart och betitlades Filosofiska undersökningar (1953). Om visshet och Särskilda anmärkningar är två exempel på andra huvudposter från den litterära kvarlåtenskapen.

Att särskilja människan Ludwig Wittgenstein från den aktive filosofen med samma vördnadsbjudande namn är nog inte möjligt; i hans fall var liv och verk intimt sammanflätade och bildade en solid enhet. I grund och botten var han en tänkare som ”levde sin egen filosofi”, och han önskade inget annat.

Likafullt är väl det ökade intresset för Wittgenstein ett intresse, som främst knyts till hans egenartade livsöde och hans mångsidiga personlighet. Hans intellektuella uppriktighet och redbarhet undgår inte att fängsla oss, och detsamma gäller hans fullständiga likgiltighet för prylar och materiella bekvämligheter. Inför pengar och penningars värde förhöll han sig omutligt kallsinnig. Han valde högst sällan de genaste vägarna och tyckte sig ha goda skäl för sina val.

Wittgenstein älskade Norge. Där ägde han en stuga i obygden, och när tillfälle gavs – dessvärre alltför sällan – vandrade han runt bland fjälltopparna, mol allena, och visslade från morgon till kväll: Mozart, Beethoven, Wagner, Brahms och i synnerhet Schubert. Som visslare saknade han egentlig konkurrens och hade en imponerande repertoar. Med tiden lärde han sig norska och läste såväl Henrik Ibsen som Björnstjerne Björnson på originalspråket.

”Frid i tankarna är det efterlängtade målet för var och en som filosoferar”, antecknade Wittgenstein i sin dagbok på våren 1944.

Detta efterlängtade mål nådde han aldrig.