1968 heter del 7 i Jan Guillous krönika om familjen Lauritzen med rötter på norska Vestlandet (1900-talet).
Det blir inte bättre med åren kan man säga. För långt, för mycket juridik, töntiga sexskildringar, ett tröttsamt von obenperspektiv, en klen skildring av 1968 som politiskt fenomen, för mycket iskallt kalkylerande übermenschen, tennsoldatsdialog, tröttsamt kläd- och vinsnobberi…
Men jag talade med en god vän häromdagen som frågade om jag läst Guillous 1968. ”Visst var den bra?” ”Nej det tycker jag verkligen inte”, svarade jag. ”Vore det inte för att det var Jan Guillou som skrivit den, hade jag valt något annat”, sa jag också. Jag har ju följt Guillou i alla år sedan första åren med FiB/K och t o m varit lite bekant med honom, så jag måste ju läsa vad han skriver. Och det är ju hur som helst spännande att se hur han får ihop det om alla ättlingar i familjen Lauritzen.
Men, det intressanta med frågan var att min gode vän verkligen uppskattade boken för att den gav en så intressant bild av 1968. Själv var han på högerkanten på den tiden, men påverkades av Vietnamkriget och blev så småningom Liberal och är nu aktiv i partiet Liberalerna sedan många år. Alltså, han uppskattade bilden av 1968, men jag som var med i rörelsen – i närheten av Jan Guillou – ogillade densamma.
Det är för all del fiktion. Och att Guillou väljer att skildra 1968 ”von oben” på detta vis är ju hans personliga perspektiv och därför kanske det enda möjliga. Han var inte den där strävsamma folkrörelsepersonen då, utan mest hela tiden den briljante hjälten, gärna med ett hov av beundrare omkring sig. Det visade sig många gånger i vår FiB-vardag, där andra fick stå för fotarbetet.
Men ingen kan ta ifrån honom hans stora insatser som journalist och författare. Framför allt som journalist, skulle jag vilja säga. Han har haft en enorm betydelse. Han har varit konsekvent, modig och trots (ibland tack vare) sin arroganta stil ställt sig på de svagas sida och behållit ett politiskt vänsterperspektiv i sitt arbete.
Guillou har idag en publik som sträcker sig långt långt utanför FiBs nuvarande och även dåvarande läsekrets, vilket är hans trumfkort. Hur mycket vi än klagar på hans arrogans, kan han hänvisa till sina många läsare, som alla får sig en släng av hans politiska vänsterperspektiv. I Palestinafrågan har han varit särskilt betydelsefull. Och som sagt, man läser Jan Guillou i alla politiska läger för att han också är underhållande och en mästare på att konstruera historier som han sedan återskapar i språkform som ett logiskt mekano. Därför är han en så bra journalist.
1968 är alltså i mitt tycke en alldeles för lång och en ganska tråkig bok, men den tar sig på slutet. Där får vi ett praktexempel på Guillous intelligenta konstruerande av en bra story. Sista kapitlet krattar manegen för nästa bok med en praktfull cliff-hanger. Sista ordet på bokens sista sida (440), gör att du bara måste få veta hur historien nu ska komma att utveckla sig.
Så jobbar ett proffs för att alla ska längta efter nästa bok. Det är inte illa.
Nej, Jan var inte någon som delade basarbete med en vanlig enkel kamrat. Jag minns på FiB-stämman i Norrköping (i slutet av 1970-talet; stämman då SÄPO smög omkring på parkeringsplatsen och skrev av våra bilnummer) hur kvinnor från redaktionen klev fram och gav Jan erkännande för habilt journalistarbete: ”Men ge oss ett eget rum – för det går inte att sitta i samma rum som honom!”, sa de.
Jag minns att han den gången blev ganska tagen av kritiken och gick fram och talade devot om sin beundran för en annan Jan (Myrdal). Ja, Jan G var, är och förblir en klassisk överklasspojke. Därför är det härligt att det finns skildringar av ”1968” som är skrivna av oss enkla kamrater; Martorna, om man så vill (se Lukas 10:38-42).
Den senaste berättelsen som jag läst med behållning är Dan Fränkels, Brevbärarens sista möte.
Visst är han en bra journalist. Framförallt när han angriper svinerier i överklassen som han ju känner. Undrar om han fortfarande är anhängare av EU? Hans von oben-attityd känns dock besvärande. Varför han kliver omkring i Afrika och dödar djur begriper jag inte. Men jag har förstått att han tycker om jakttroféer; det såg jag en gång i TV. Man bar in hela lejon i hans bostad.
Personerna saknar liv. Men framför allt. Känner inte igen mig i tidsandan. Så här var det inte då jag var med 1968.
Men jag läser och uppskattar vad jag läser av JG.
Jag vet inte om det är någon sorts frihet för författare att ändra verkligheten eller om JG är slarvig med detaljer. Men den vänstermiljö han beskriver från 1968 fanns möjligen 1970. I boken oroar man sig för en medlem i Förbundet Kommunist som riskerar att förlora sitt domarjobb. FK bildades först 1970. Huvudpersonen har någon fundering om KFML:s valresultat. Men KFML ställde inte upp i Andrakammarvalet 1968. Från trotskistiskt håll förnekas att det inte fanns mer än enstaka trotskister 1968, och jag misstänker att KFML och DFFG mera oroade sig för rebeller än trottar 1968.