Ett spöke går runt Europa: kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har förbundit sig till en helig hetsjakt på detta spöke – påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser.
Så lyder uvertyren till Kommunistiska Manifestet, den välkända/ökända programskrift som Karl Marx och Friedrich Engels författade på nådigt uppdrag. Första utgåvan offentliggjordes på tyska i februari 1848 – för exakt 170 år sedan om ett par månader – och den åtföljdes snart av editioner på engelska, franska, italienska, ryska, polska, flamländska och danska.
Också här i den kalla nord var vi tidigt ute. Redan i november förelåg en svensk översättning, gjord av den kristne utopisten Per Götrek (1799–1876). Den anspråkslösa foldern avyttrades i Stockholm med omnejd som Kommunismens röst och kunde köpas för det relativt överkomliga priset 8 skilling banco.
”Folkets röst är Guds röst” hette det en aning beskäftigt på titelsidan, där originalets ”Proletärer i alla länder – förena er!” hade utplånats. Om det ingreppet betingats av orena försiktighetsmått eller rena trosskäl må delade meningar råda. Sverige under Oscar I var minst av allt ett frihetens hemvist på vår jord, i synnerhet inte efter de svåra huvudstadskravallerna i mars 1848.
Manifestet skrevs på order av Kommunisternas Förbund, tidens dominerande sammanslutning av fria arbetare med anhängare från nästan hela Europa. Organisationen verkade underjordiskt, pionjärerna kom från Tyskland och ledamöterna var radikala socialister, i några fall med politiska rötter i 1836 års Paris och De Rättfärdigas Förbund.
Emellertid var begreppet socialism komprometterat i bildade kretsar vid denna tidpunkt, ja rentav så djupt komprometterat att ”socialismen” inte platsade vare sig på Förbundets namnskylt år 1848 eller i Manifestets titel. Som politisk ism åtnjöt kommunismen med vidhängande spöke högre status, i vart fall bland upplysta individer med sympatier till vänster. Socialism associerades allt som oftast med ett allmänt kvackande och med vidskepelse, med överspänt frälsningsnit och politiska svärmerier. Därför är det ingen tillfällighet att ungefär en tredjedel av Manifestet upptas av bitande polemik mot ombud för allsköns utopisk socialism. Som kommunister ville de bägge lärofäderna, Marx och Engels, skilja ut sig från mängden och skapa teoretisk klarhet och stringens.
Enligt Manifestet är kommunismen en angelägenhet för hela arbetarrörelsen, inte bara för en utvald eller självvald elit.
Den inställningen specificeras i början av det andra kapitlet – som vanligen rubriceras ”Proletärer och kommunister” – där författarna understryker att kommunisterna inte utgör något ”särskilt parti gent-emot de övriga arbetarpartierna”. Än mindre har kommunisterna några ”från proletariatets intressen skilda intressen” och de uppställer, väl att märka, ”inga särskilda principer efter vilka de önskar forma den proletära rörelsen”.
Strängt taget skiljer sig kommunistpartier från andra arbetarpartier i blott två avseenden. Dels värnar man den gryende rörelsen i hela dess vidd och dels framhäver man de annalkande kraftmätningarnas globala karaktär: ”proletärer i alla länder…”. Någon inskränkt nationalism vill man inte kännas vid. Till sist måste arbetarnas befrielse vara arbetarklassens eget verk. Förtrupper, självutnämnda elitstyrkor, sofistikerade intellektuella och avantgardistiska inslag av annan typ har ingen plats i Manifestet. Samfällda aktioner mellan folken i de mer ”civiliserade länderna” anges däremot som en viktig betingelse för de undertrycktas slutliga befrielse.
Påfallande är att allt detta går stick i stäv med den politik som ungefär sjuttio år senare blev Lenins.
Med Lenin fick det ryska kommunistpartiet – bolsjevikerna – en strikt elitär prägel. Ja, med Lenin som handläggare och riktningsgivare förvandlades Manifestets frihetliga partiideal till ett ”arbetarklassens proletära avantgarde” med sammansvurna yrkesrevolutionärer som enda medlemmar. Omsider kom det samhällsexperiment som bar Lenins, Trotskijs, Stalins och en rad andra partikoryféers signatur att framstå som en hopplös återvändsgränd i såväl bildlig som bokstavlig mening. Om det var kommunism man byggde i 1930-talets sovjetstat, så är kommunismen bevisligen av ondo.
Nyligen slog det mig att jag inte har ögnat igenom Manifestet sedan tusenårsskiftet. Eftersom jag inte lyckades hitta mitt eget slitna exemplar konsulterade jag huvudbiblioteket en kulen novemberonsdag i år och lånade hem en utgåva från 2004 (Nixon förlag) med ett 13-sidigt förord av Åsa Linderborg.
”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp”. Som alla vet heter det precis så i Manifestets första och helt grundläggande sats, och med denna tes slås tonen an. Det är kampen mellan klasserna som är, och som alltid har varit, historiens kraftkälla – och först i det kommunistiska samhället upphör klassernas kamp.
Bestickande är att Manifestets författare har gedigna kunskaper om en rad olika samhällsformationer – klanbildningar, slavsamhälle, feodalism, kapitalism – men om kommunismen vet de, f ö i likhet med alla andra, noll och intet. Hur skulle de? Allt de menade sig ha insikt i var att kommunismen naturligt, logiskt och (kanske även) lagbundet hörde framtiden till efter att det gamla störtats i gruset:
i stället för den borgerliga staten med dess klasser och klassmotsättningar framträder då en sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.
Borgarklassen – eller bourgeoisien med den ursprungliga benämningen – har enligt Manifestet spelat en progressiv och framstegsvänlig roll i århundraden. Men den tiden är slutgiltigt förbi:
bourgeoisien har obarmhärtigt slitit sönder alla brokiga feodalband, som fogade samman människorna med dessas naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det okänsliga ”kontant betalning”.
Den har dränkt det spetsborgerliga vemodet, den ridderliga hänförelsen och det fromma svärmeriets heliga rysning i den egoistiska beräkningens kalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärden och, i stället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna, satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har i stället för den i politiska och religiösa sinnesvillor dolda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.
Jag är övertygad om att de just citerade kanonaderna är sprungna ur Karl Marx hand. Den ännu blott 27-årige Engels må ha varit aldrig så verbal, men så här skrev han inte. De typiska ”riffen” ÄR Marx…
Manifestets författare var övertygade om att kapitalismen är dödsdömd, men någon bestämd tid för hädanfärden angav de inte. Det var säkert klokt. I skrivande stund finns inte mycket som tyder på att döden är nära förestående, men som bekant varar ingenting för evigt. En vacker dag, eller snarare en viss tidsperiod, kommer att bli den oåterkalleligt sista. Vad som därefter följer, vet vi inte. Det kan bli socialism eller kommunism – vad nu det är för något… – men också något helt annat.
Det Kommunistiska Partiets Manifest är en klassiker, som alla bör ha läst och noga begrundat. Därför är det med största tillfredsställelse jag hälsar beskedet att Manifestet nu har fått en hedersplats i den litterära kanon som kristdemokraternas Ebba Busch Thor är i färd med att ställa samman. En 170-årig kommunistisk programtext slår alltså följe längs vägen med Strindbergs Giftas, Selma Lagerlöfs Gösta Berling och Klas Östergrens Gentlemen.
Ty ”allt fast och beständigt förflyktigas” under bourgeoisiens epok…
