I Öregrunds skola arbetade jag med folkskolläraren Stig Södergren, ännu en arketypisk folkrörelsemänniska, jämnårig med Olof Palme och Jan Myrdal. I hans bagage fanns bland annat följande: Fattig uppväxt i jämtländsk lantarbetarmiljö, skogsarbete, Europaresor efter kriget, arbete på Saab i Linköping, Hermods, realexamen vid Statens läroverk för vuxna, kurator vid Storängens hem för psykiskt efterblivna, Folkskoleseminariet, ny familj som på 70-talet förde till Öregrunds skola.
Lagom till Stigs 50-årsdag 1977 klev jag in som en av Öregrundsskolans tre mellanstadielärare. Stig och jag fick samma lunchtid första året och vi såg till att det så förblev tills jag flyttade nio år senare.
Jag lärde av hans sätt att se världen och litteraturen och han lyssnade på mig och min syn på skolan, kulturen, livet och politiken. Han är en människa med stor bildning helt befriad från högfärd. Det var Stig som fick mig att läsa Ivar Lo-Johansson, som bokstavligen bekräftade att: ”Allt intressant kommer från arbetarklassen”. Jag var på väg att bli en riktig gråsosse, samtidigt som skolan och socialdemokratin var på väg åt helt annat håll.
Genom mina kontakter ute i det kulturpolitiska livet blev Stig senare dels intervjuad av författaren Jan Stolpe i FiB och av Gunnar Ohrlander i TV. Han hade intressanta saker att berätta och var en god representant för det bästa i svensk demokratisk folkbildningstradition.
I mina ögon är Stig och tidigare skolministern och demokratiutredaren Bengt Göransson inte bara jämnåriga, utan även syskonsjälar. Stig jobbade hela sitt arbetsliv ute bland människorna medan Bengt Göransson en period klev upp på toppen. Jag tror att det lika gärna skulle kunna ha varit tvärt om.
Så kommer det att stå i den bok som jag ger ut om en tid. Plötsligt försvann Stig efter en kort tids akut sjukdom. Han ville liksom Gunnar Ohrlander inte tala om sin sjukdom. Den behöll han för sig själv. Som framgår ovan betydde han mycket för mig, men säkert också för många andra utanför hans stora familj. Nu minns jag hans humoristiska visdom på våra promenader till matsalen. När jag kände mig hårt pressad i mitt lärarjobb och var riktigt upprörd, så sa han: ”Men Knut, man dör inte av det.” Och det hade han ju rätt i.
Läs också om Stigs egna berättelser
