För mer än etthundra år sedan konstaterade Bertrand Russell och Alfred N Whitehead att logiska och matematiska paradoxer visserligen är roande men också blodigt allvarliga. De inkräktar i själva verket på matematikens så kallade grundaxiom. För att så långt möjligt bringa ordning i kaos sammanställde de två, Russell och Whitehead, med förenade krafter det väldiga arbetet Principia Mathematica, som utkom i tre tjocka och svårforcerade band åren 1910–13.
Principia torde vara något av det mest hårdsmälta som kommit på pränt. ”Det finns bara sju personer i världen, som har läst verket i dess helhet”, framhöll Russell i ett ögonblick av självrannsakan. ”Tre av dem var polacker och de sköts senare av nazisterna, antagligen för att de var matematiker.”
Ja, dessvärre tvingas vi nog dra slutsatsen att de båda författarna misslyckades i sitt välmenta uppsåt. Kaos härskar alltjämt, och även paradoxerna lever i högönsklig välmåga. För egen del accepterade jag detta sakernas tillstånd för länge sedan.
En de skamlösa paradoxernas okrönte mästare levde i Christ Church College vid universitetet i Oxford i nästan hela sitt yrkesverksamma liv under 1800-talets senare halva. Han lystrade till namnet Charles L Dodgson (1832–98) och var en lysande intelligens, mångsidig som få och såvitt jag begriper en av de mest udda existenser som någonsin har slagit sig till ro på floden Isis blanka vattenspegel ett stenkast från det anrika lärosätet. Just rodd var något han älskade.
Dodgson var en föga populär matematiklärare i nästan tre årtionden vid universitetet, tränad logiker, begåvad poet och en av sin tids skickligaste amatörfotografer. Som varmt bekännande kristen vigdes han till diakon i engelska statskyrkan 1861. Han ägde ett bibliotek med cirka 5000 volymer, bebodde – helt ensam – en gigantisk svit med fyra sovrum och lika många vardagsrum, gjorde ett antal magnifika uppfinningar på ålderns höst och skänkte regelbundet ansenliga penningbelopp till kyrkor, skolor och sjukhus i sin egenskap av boren välgörare. Dessutom led han av väldiga sömnproblem och stammade svårt livet igenom, för övrigt i likhet med alla sina nio syskon. Bara vid ett tillfälle, 1867, gjorde denne notoriske ensamvarg en längre resa med besök i Ryssland och i Centraleuropa men återvände ganska så tvärt. Det excentriska, inrutade och strävsamma munklivet i Oxford innehöll strängt taget allt som han värdesatte.
De läsare som hört talas om Dodgson är troligtvis inte så många. Men Lewis Carroll känner säkert alla till. Det var i skydd av det namnet som Charles L skrev Alice i underlandet (1865), Alice bakom spegeln (1872), Snarkjakten (1876) och en rad andra världsberömda sagor för barn och vuxna.
Emellertid var Lewis Carroll inte blott den originelle mannens författarpseudonym och täcknamn; det var också hans andra jag i rent bokstavlig mening. Som Dodgson ansågs han tråkig, humorbefriad och outhärdligt plikttrogen, men uppklädd till Lewis Carroll gick han igång på alla åtta cylindrarna. I ett nu var surpuppan och principryttaren puts väck med sjöbrisen. In på den solbelysta ängsmarken svävade i stället en euforisk apollofjäril med en ständigt växande repertoar av tankenötter, ord- och bildgåtor, halsbrytande paradoxer, allmänna tidsfördriv och synnerliga hyss.
Alltsammans lika genialt!
Till saken hör, onekligen, att denne mycket besynnerlige dubbelnatur helst umgicks med barn i nedre tonårsåldern, allra helst med småflickor, som han skämde bort på alla upptänkliga vis. I deras sällskap upphörde hans gruvliga stamning som genom ett trollslag, en lycka som aldrig blev honom förunnad i det pedagogiska universitetsvärvet.
Tord Hall antecknar torrt i sjätte bandet av Sigma/Matematikens kulturhistoria att Dodgson sannolikt var oförmögen att älska vuxna kvinnor.
Jag misstänker, fortsätter Hall, att Carrolls oförlikneliga sagor om lilla Alice ”djupare sett är allegorier, i vilka två teman smitts samman: författarens outtalade kärlek till verklighetens Alice – en jänta på 11 år vid namn Alice Liddell – och hans brinnande intresse för tidsbegreppets matematiska mysterier”.
Carrolls böcker om Alice i Underlandet och i Spegellandet har under årens lopp gett upphov till en hel litteratur – kommentarer, pastischer och humoresker – över vilket allt upphovsmannens ande svävar. Själv äger jag den förnämliga utgåvan Alice in Numberland (London, 1988), där det logiska tänkandets sköna världar blottläggs på ett sätt som Carroll definitivt skulle ha gillat.
Redan i det första kapitlet slås tonen an. Där konfronteras lilla Alice med tvillingarna Tweedledee och Tweedledum, som, komna ur samma ägg, är komplett omöjliga att särskilja. Men dessbättre vet Alice att en av bröderna alltid ljuger på såväl måndagar, tisdagar som onsdagar, men i gengäld talar sanning under veckans resterande dagar – medan den andre brodern är precis lika konsekvent lögnaktig varje torsdag, fredag och lördag men hundraprocentigt tillförlitlig alla andra dagar.
Genast utspinner sig följande informativa samtal mellan de tre:
Bror nr 1: Jag heter Tweedledum.
Bror nr 2: Jag heter Tweedledee.
Lilla Alice: Jaså, minsann, det är söndag i dag!
Vi noterar omedelbart att Alice har fullkomligt rätt. Det inser var och en inom loppet av tre sekunder. Eftersom bröderna nämligen presenterar sig med olika namn, så måste de ju antingen ljuga bägge två eller tala sanning båda. Emellertid skarvar de aldrig samtidigt, bara vid tillfällen som utesluter varann. Alltså är deras respektive utsagor sannfärdiga – och söndagar är de enda veckodagar då varken T-dee eller T-dum bryter mot det åttonde budet. Så visst är det söndag!
Den reellt existerande lilla spegel- och söndagsjäntan var dotter till dekanen vid Christ Church College och hette, som redan avslöjats, Alice Liddell. Också hennes liv efterlämnade en rad avtryck i sanden:
I vuxen ålder förälskade sig Alice i prins Leopold, drottning Victorias fjärde son, men de två tilläts inte gifta sig; miss Liddells blod höll gudilov inte rätta färgen. I stället kom hon att förena sitt öde med den stenrike ”Regi” Hargreaves i Westminster Abbey, fick tre söner, femton tjänsteandar och ett tämligen bekvämt liv, långt bekvämare än det kaninhål hon en gång debuterade i.
Vid 73 års ålder blev mrs Hargreaves änka och gjorde i den vändan ett oförlåtligt misstag – genom att sälja den handskrivna version av Alice’s Adventures in Wonderland som hon fått i present av Dodgson mer än 60 år tidigare. Marknadspriset på denna litterära dyrgrip steg sedan till mer än 150.000 dollar 1932. Samma år inbjöds lilla Alice, 80 år gammal, till Amerikas Förenta Stater, där man under ståt och pompa firade 100-årsminnet av Charles Dodgsons/Lewis Carrolls ankomst hit till världen. Alice fick sin beskärda del av både hedern och den ovanskliga äran: vid Columbia University promoverades hon till hedersdoktor.
Onekligen klokt – ty vad vore livet utan Alice, kålmasken, ödlan Bill, falska sköldpaddan, vita knekten, röda drottningen, Humpty-Dumpty och söndagsbrorsorna Tweedledee och Tweedledum? Utan tvivel avsevärt fattigare.
Charles Dodgson insjuknade i influensa den 6 januari 1898, på Sherlock Holmes födelsedag, och avled bara åtta dygn senare. Han saknas oss men är i varmt och tacksamt minne bevarad.
