”Begriper man inte att besattheten av att enas med högerpopulister med stor sannolikhet stöter bort en majoritet av de socialdemokrater som är beredda att kämpa för arvet från Palme?” Så skriver Benny Andersson (Clarté) i ett angrepp på denna blogg och mig.
Vi (jag) har alltså förärats ett helt blogginlägg av BA på Clartébloggen, och rätt till replik! Det betyder att min kritik ”Clarté ylar med vargarna” tagit skruv.
Ola Inghes och Magnus Nilssons och Daniel Cederqvists och Benny Anderssons och hela Clartés teser om att en fredsfront utan något ideologiskt fäste skulle bli ett misslyckande, finns det inte några empiriska belägg för. De är bara mantran. Och det är faktiskt så att om Clarté hade rätt så skulle den på sin tid så framgångsrika FNL-rörelsen aldrig kunnat bli det.
I stort sett alla som arbetade praktiskt i denna rörelse såg sig själva som socialister, kommunister eller antikapitalister och för det misstänkliggjordes FNL-rörelsen i de flesta politiska läger. Men ändå lyckades man vända den svenska opinionen.
Och förklaringen till det är att i FNL-rörelsen var dessa aktivister varken socialister, kommunister eller antikapitalister, utan bara förkämpar för några paroller som hela svenska folket kunde skriva under på.
En intressant ledare på Dagens Industri från PM Nilsson om höger- vänster-skala m m.
PM Nilsson: Det tredimensionella valet.
I den aktuella konflikten mellan Knut L och Clarté finns inte någon kompromisslösning. Denna konflikt är precis den vi fick i FNL-rörelsen, när en grupp i den ville ideologisera denna rörelse och i detta fall göra om den till en socialistisk organisation.
Lösningen blev att de upproriska lämnade FNL-rörelsen och bildade just en socialistisk variant, som sedan i sin tur blev ett totalt fiasko. Och vi skyllde denna konflikt på en politisk gruppering som kallade sig r-are.
Om vi som idag vill ha en fredsfront med ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” som grund så får vi räkna med att Clarté kommer att misstänkliggöra ett sådant initiativ så gott man kan och det med hjälp av precis det slags argumentering som vi nu lärt känna. Ja,man kan gott säga att Clarté i denna mening är dagens r-are
På (Moldavien) konferenshemsidan står att läsa:
”The idea of Eurasia, which has been most cogently elaborated and pushed by Russian ultranationalist Alexander Dugin, advocates for the expansion of the borders and influence of Russia across the Eurasian continent. Its underlying idea is that the unique Asian and European character of Russia needs to be preserved as a civilizational entity, one that is multireligious and ethnic but distinctly Russian, patriotic, centralized and imperial in form. Eurasia has since become shorthand for an expansionist vision partly rooted in a cultural myth, partly anchored in the Soviet experience and is being pushed as a way to advocate for greater Russia. According to far-right expert Jean-Yves Camus, Moldova is also symbolic because it is the farthest west people under sanctions for their role in Russia’s 2014 invasion of Crimea, like Dugin himself, can travel.”
Fel, naturligtvis, att Moldavien har denna position. Vitryssland ligger längre västerut.
När jag kallar Clarté för våra dagars r-are tänker jag på att de ideologiserar allt. Det enda som finns är klasskamp. Också när stater krigar mot varandra så är det klasskamp. Stater finns egentligen inte. Det enda som verkligen finns är socialekonomiska klasser. Alltså ett slags klassmetafysik. Och det i en tid som gjort upp med allt vad metafysik heter. Och därför frågar jag också om det i dagens svenska politik finns något så förbrukat som just Clarté.
PS. Nu har diskussionen borrat sig ned till pudelns kärna, se Benny Andersson (2018-01-09 13.41).
Mats L!
???
Knut L!
Jag gav en referens till den kommentar som jag anser mycket bra sammanfattar debatten, med både de ”bruna” och ryska gränssnitten inkluderade. Det är min uppfattning, och jag tror inte att den blir tydligare om jag försöker uttrycka vad BA skrev med betydligt färre tecken till förfogande. Se även citatet jag återgav från Moldavien-konferensen.
Jag har inte den minsta lust att beblanda mig med deltagarna på den konferensen.
Mats L!
Jag har full respekt för att du inte vill beblanda dig med deltagarna i denna konferens. Men du verkar ändå intresserad av vad som avhandlades. Andra med detta intresse kanske kan tänka sig att beblanda sig i någon form. Tycker även det är respektabelt. Det viktiga i debatter är ju vad som sägs, inte vem som säger det. Kan vi inte vara överens om det?
Mats L
Om man läser vad Jan Myrdal sa på konferensen i Moldaviens huvudstad så finner man att han bl a slog ett slag för vår traditionella utrikespolitik som i formelspråk ofta sammanfattas som ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.
Men bara genom att vara med på konferensen, menar uppenbarligen Benny Andersson, så sa han att vi inte längre skall vara med på den amerikanska sidan utan att vi nu skall gå över till den ryska.
Är det det som är pudelns kärna?
Knut L!
Håller med om att det viktigaste är vad som sägs, och därför citerade jag ingressen till konferenshemsidan. Jag tycker inte om programförklaringen, med Dugins version av Eurasien.
Samtidigt vet du att jag hela tiden förespråkat goda relationer med våra geografiskt nära grannar, även om de tillhör (lite vacklande ibland) den Eurasiatiska konstellationen. Jag har också agerat i den riktningen, t ex 2012 när Sverige och Vitryssland bröt diplomatiska relationer.
Mats L!
Bra, då är vi överens.
Alliansfrihet i fred och neutralitet i krig samt med FNL-rörelsen som föredömligt exempel på hur kampen ska drivas. Bo P upprepar detta fundamentala och grundläggande begrepp i ur och skur och det gör han rätt i.
Det antiimperialistiska motståndet och en eventuell seger och framgång har inte som mål att bygga socialism, utan kan resultera i en traditionell borgerlig samhällsstruktur eller någon annan form. Frigörelsen från de imperialistiska inkräktarna är det primära och nationell suveränitet är prio ett. Samhällsbygget kommer därefter.
Alla kloka politiker använder sig av ”enhetsfronttaktiken”. De har de gjort sedan Stenåldern och vare sig de står till höger, mitten eller vänster. I 1600-talets början hade katolska Frankrike och protestantiska Sverige ett gemensamt intresse att hålla tillbaka de österrikiska Habsburgarna. Så trots olika meningsskiljaktigheter om Jungfru Maria o dyl såg de vad som var huvudsaken för dem och enades i kampen.
Trots att trotskister alltid fördömt enhetsfrontspolitiken, har de alltid tillämpat den själva. Det är bara det att i deras fall går huvudmotsättningen mellan dem som uppfattas vara för eller emot Stalin. Är du fientlig emot Stalin må du ha vilka andra uppfattningar i politiska frågor som helst, de möts med aktning och förståelse av trotskisterna.
Och de gör helt rätt. Om stalinkritikern är sjundedagsasdventist ser de, helt riktigt, ingen anledning att börja fösvara eller omfatta den tron.
Mats L!
Du svarar inte på min fråga och det må vara. Men hur kan du uppskatta Benny Andersson? En mer demagogisk debattör än han har jag svårt att föreställa mig.
Bo P!
Vill du verkligen ha ett svar? Jag har redan kommenterat Myrdals tal, och precis som min namne (Mats P) tänker jag inte ägna mer tankemöda åt det.
Jag har klart och tydligt uttalat mig om konferensens programförklaring och sagt vad jag tycker om den.
Jag har aldrig i skrift sagt att jag uppskattar Benny Andersson. Jag har aldrig träffat honom eller debatterat med honom i skrift. Jag har uttalat mig om en specifik kommentar från BA (med noggrann referens) och sagt att jag tyckte den var mycket bra därför att den var klargörande.
Slutligen, tror du verkligen att det hjälper ditt arbete med Bernadotte-linjen att uttala dig om BA på ett sätt som ligger mycket nära personangrepp?