Skolan slutar aldrig att skapa rubriker. Är det inte nedslående elevresultat eller utflyttade miljonvinster till skatteparadis så är det bråk om mobbning, usel omsorg, överlastade lärare, brist på kvalificerade lärare, oattraktiv lärarutbildning eller att särskilt behövande elever åsidosätts och inte får sina lagstadgade hjälp. Det verkar som vanligt inte finnas någon ände på skolans problem.
Eftersom jag varit ifrån skolan i drygt 10 år nu är jag mycket försiktig att uttala mig. Jag har inte längre direktinformation, utan är hänvisad till mediernas rapportering och mina drygt 10 år gamla erfarenheter.
Men ibland är det som direktrapportering från den tiden. Allt verkar vara sig likt. Jag kan då inte låta bli att läsa tidningsartiklar eller se TV-program om skolan. Och ibland bränner det till såpass att en skrivande person (som jag är) inte kan lägga band på sin skrivklåda i ämnet. Jag har ju älskat denna svenska grundskola och lärt mig att skriva om den.
I veckan brände det till två gånger. TV-programmet av Britt-Marie Mattson (Den svenska välfärden), ett hederligt genomarbetat undersökande reportage. Så var det en debattartikel införd i DN den 25 januari. Den var däremot ett riktigt lågvattenmärke, som utmärkt väl illustrerar problemet som grundskolan dragits med sedan den infördes 1962; kampen mellan den akademiska och den ”revanschistiskt proletära” synen på skolan. Aldrig har dessa två sidor kunnat försonas. Den har en förmåga att blomma upp i nya sammanhang och ta sig nya kreativa mer eller mindre bisarra uttryck.
LO-utspel om skoljämlikhet
Artikeln var ett utspel från LO med rubriken ”Kraftig satsning på fritids ska göra skolan jämlikare”. Låt mig först säga att jag alls inte är någon motståndare till satsningar på fritidshemmen, det är säkerligen mycket angeläget. Det är självklart att det är otillfredsställande att barngrupperna där ökat under senare år. Att dåligt fungerande fritidshem förstås kan ha viss inverkan på hur skolan fungerar och hur eleverna trivs och utvecklas kan jag gå med på, men det är ändå marginellt i dagens multisjuka grundskola.
Det är bara alltför typiskt att LO utformar sitt utspel som om ett lyft av Fritidshemmen. De ska lyftas till en högre nivå och ges delansvar för barnens studier. En sådan satsning tror de skulle vara en lösning på ojämlikheterna i grundskolan. Det är, om jag ska vara snäll, ett utslag av naivt önsketänkande. Men om jag ska vara mera sanningsenlig måste tonen bli mer brutal. Det är nämligen splittrande och direkt felaktigt. Jämlikhetsproblemen i grundskolan är av en helt annan dignitet. Hela infrastrukturen är ju idag uppbruten och spillrorna har man överlämnat till okontrollerbara marknadskrafter. Över ett sådant system kan ingen styra eller ta vara på de missgynnade, som obarmhärtigt ställs åt sidan, där de får stå med mössan i hand, precis som förr.
Artikeln är alltså ett sorgligt utslag av den nedärvda och vanskötta internkonflikten i arbetarrörelsen, som jag skrev mycket om i min bok Kunskapsrörelsen (kapitlet ”Socialdemokratierans interna skolstrider” – sid 196–215). Konflikten är nästan 200 år gammal och kommer ur det ganska utbredda föraktet för bildning, kultur och ”fint folk” (oförnuftigt klasshat) inom arbetarrörelsen. Denna djupt rotade motsättning ledde på 70-, 80- och 90-talen till att förmedlingspedagogik ställdes mot dialogpedagogik, förskolepedagogik mot katederundervisning, lärarledd undervisning mot elevaktiva och undersökande arbetssätt, lärare ställdes mot elever etc etc. Fullständigt onödiga strider, eftersom alla dessa olika aspekter av skolundervisning bör finnas i ”den goda skolan”. Alltså gärna en förstärkning av Fritidshemmen, men se det inte som en nyckelfråga för en likvärdig skola. Det leder ingen vart, endast till splittring, missförstånd och skendebatt.
”Den Svenska välfärden”
Så till Britt-Marie Matssons program om hur skolan gick förlorad i den svenska välfärden. Hon gör en hederlig genomgång av vad som hänt, de avgörande vändpunkterna och besluten; skolpengen, valfriheten, kommunaliseringen och friskolorna.
Alla som intervjuas är överens om att det gått rejält snett. Likvärdigheten är numera avskaffad i den svenska grundskolan. (Jag envisas med att tala om grundskolan, för det är den som sedan Skolkommissionen efter andra världskriget stått i fokus för den demokratiserande skolan.) De politiker som var med och genomförde denna häpnadsväckande systemsprängning, de allra mest ansvariga, är de enda som i programmet inte ångrar någonting, fastän de ser resultatet ganska klart. Kjell-Olof Feldt svamlar om att ”valfriheten” på 90-talet blev en nödvändighet och att skolpeng, kommunalisering och friskolor inte gick att stoppa. Själv blev han efter pension ordförande i Friskolornas riksförbund.
Carl Bildt ångrar absolut ingenting. Framför allt inte friskolor och ”valfriheten”, som har ”öppnat upp för dynamik i skolsystemet” och gjort allt mycket bättre. Båda dessa idag äldre herrar låter i programmet närmast komiska i sin totala blindhet för kalla fakta.
Vi får också illustrerat vad Finland lyckats med. Genom att låta Sverige gå före och sedan undvika de fel man sett att Sverige gjort. Det har lett till att man i Finland i stort sett inte gjort någonting. man har varit mycket försiktig och lyckats behålla både goda elevresultat och hög lärarstatus. De har låtit kontinuitet och förutsägbarhet utgöra en kvalié i sig och undvikit omvälvande reformer. Små, små steg av anpassning till nyare tider och modernisering har varit deras framgångsrecept. Mycket osvenskt med andra ord.
Tre personer, Per Kornhall (skolbyråkrat, skoldebattör och lärare i botten) och Inga-Britt Ahlenius (f d riksrevisor mm) och en amerikansk skolforskare får beskriva problemen i ett vidare perspektiv.
Den amerikanske forskaren konstaterar att Sverige på mycket kort tid har gått från det mest sammanhållna och framgångsrika skolsystemet i Västvärlden till det mest marknadsliberala – helt i Milton Friedmans anda. Sådana tankegångar, menar han, hör inte hemma i ett lands skolsystem. Något liknande finns heller inte i något annat land, Sverige är här helt unikt.
Kornhall pekar på det tydligast gapande såret: risken för en urholkad demokrati i framtiden – som över huvud taget inte diskuteras. Han säger, jag citerar:
Vi måste göra upp med tanken på att föräldrar ska välja skola efter kvalité, vem ska gå i de dåliga skolorna? Det står i skollagen att skolan ska vara likvärdig för alla barn. Vi tvingar alla barn att gå i skolan, då måste staten ta ansvar för att alla skolor faktiskt är bra.
Man kan fråga sig hur denna motsägelse kan förnekas på det sätt som nu skett under en hel generation.
Ahlenius försöker ur sitt svenska förvaltningsperspektiv beskriva systemets brister och de vaga föreställningar som vägledde ansvariga politiker på 80-talet och hur omöjligt det verkar vara att vända tillbaka till det vi en gång mödosamt erövrat – skolan som en gemensam nationell klenod. Den breda folkliga respekten för den likvärdiga skolan verkar idag vara ett förskingrat arv, ett minne blott.
Varför inte en ny färdplan!
Ja, det är en ganska förfärlig historia som man kan förfasa sig över. Men vad ska man då göra åt eländet? För något måste ändå göras. Utifrån dagens situation kan man omöjligt följa den finska linjen med småstegsprincipen. Nej, man måste fatta en del vägledande beslut, och anta en färdplan för återställande av rimlig likvärdighet i grundskolan. Ett femstegsprogram kunde kanske se ut så här:
- Behandla skolan (grundskolan och gymnasieskolan) politiskt som en sektor för sig, inte som en del av den övriga välfärdssektorn.
- Fördela skolresurserna via staten efter ett pålitligt och förutsägbart bidragssystem (ett slags förstatligande – bort med skolpengen).
- Upprätta ett nytt konkret regelverk som sätter en normalstandard för grundskolan för allt från lärartäthet, kvadratmeterytor, skolgårdsytor, grundutrustning till skolhälsovård och skolbarnsomsorg.
- Minska successivt bidragen till friskolor med målet: inte en skattekrona till friskolor. (Detta måste få ta tid så att kommunerna i lugn och ro ska kunna bygga upp ett nytt offentligt skolsystem på resterna av det gamla).
- Efter att detta är avklarat (efter kanske 15-30 år) så är det möjligt att avskaffa det fria skolvalet (kanske det då avskaffar sig själv)
Faktum är att så sent som i slutet på 80-talet fanns inget stort behov eller krav från föräldrar att kunna välja skola för sina barn. De kraven uppkom efter att skolan decentraliserats, utarmats ekonomiskt, profilerats och segregerats. Men det är så länge sedan att mycket få som idag jobbar i skolan har några minnen från den tiden.
Det var förresten Lena Sommestad som gav mig idén att skriva ihop en sån här färdplan. Jag diskuterade skolan med henne för några år sedan här i Uppsala (innan hon skickades ut ur S-politiken). Hon var ganska uppgiven över skolan. Hennes man Bo Malmberg är skolforskare som genom sin forskning blivit väl insatt i skolans segregerande processer. De såg det hela mycket klart. Men som sagt, Socialdemokraterna verkar idag helt oförmögna att samla sig i skolfrågan.
Inom hela etablissemanget uti konungariket Sverige hukar alla i samma gamla skyttevärn som man började gräva efter grundskolans införande 1962. Alla de gamla partierna – utan undantag – har varit med och hackat ner vårt likvärdiga skolsystem. Ingen (inklusive SD) är intresserad av att ens diskutera en färdplan för återupprättad likvärdighet, de flesta vet inte ens vad de menar med en sådan likvärdighet. Det demonstreras tydligt av att – som Kornhall påpekar – ingen är intresserad av att diskutera skolans kris ur ett demokratiskt livärdighetsperspektiv. Så jag har mycket små förhoppningar om att någon plötsligt ska kliva upp ur sitt väl ombonade skyttevärn, kavla upp ärmarna och vilja börja jobba med frågan tillsammans med de andra. Men konstigt är det ändå, för alla ser ju trots allt att kejsaren är helt naken idag.
Allt tal om valfrihet inom välfärden, vård, skola och omsorg, är bluff och lögn. Du kan ställa ditt barn i kö till en skola, du kan försöka lista dig på en vårdcentral och du kan ansöka om en plats på ett äldreboende. I inget av dessa fall är du garanterad att ditt önskemål går i uppfyllelse. Det är således inte frågan om att välja, utan det är frågan om att framföra ett önskemål. För den sakens skull behövs det inga friskolor eller fritt vårdval. Dessa termer är genuint felaktiga och missvisande. Rätta benämningen är profitskolor och profitvård. Prefixet ”fri” har införts för att dölja ordet profit.
Har svårt att inse att en avprivatisering av välfärden skulle behöva ta 15 till 30 år.
Har även svårt att förstå att kommunaliseingen av skolan i sig skulle vara ett stort problem. Avgörande är riktlinjer och resurser.
Arne N!
Ska en god utveckling kunna inledas måste det ske i lugnt eftertänksamt tempo – i stor och bred politisk enighet. Några revolutioner tror jag inte på i det här fallet.
Knut L!
Delar din uppfattning att saker och ting bör ske ”i lugnt eftertänksamt tempo”, men ibland kan denna typ av formuleringar vara en förevändning för att inte göra någonting alls.
Håller inte med dig då du skriver att avprivatiseringar måste ske ”i stor och bred politisk enighet”. Om vi skall vänta in borgerligheten i denna fråga kommer det aldrig att ske några avprivatiseringar. Frågan liknar mer ATP-striden på 1950-talet.
Frågan är hur man definierar revolution. Om vi med revolution menar en grundläggande förändring så talar vi nog om en revolution då det gäller avprivatiseringar. Men om vi menar väpnat uppror av en minoritet så skall det avfärdas å det bestämdaste.
Instämmer helt, fast med tillägget under punkten 3 att det också *ska* finnas skolbibliotek med fackutbildad personal och kuratorer på skolorna.
Arne N!
Nej just när det gäller avprivatiseringar måste vänstern (i verkligt bred mening) ta ledningen. Men jag talar bara om skolan! Jag uttalar mig inte om ”vården och omsorgen” i samma svep (punkt 1 i min färdplan).
Att de båda politiska nyliberala vraken Bildt och Feldt skulle vidgå att de haft fel var det väl ingen som väntat. Men de har sitt på det torra. Och Milton Friedman är död, vilket är tur för honom.
Här i Norberg har vi nu en av Sveriges sämsta grundskolor från att för några år sedan legat ganska bra till. Mycket få behöriga lärare, men vi har sex pizzerior och en alldeles ny Kebab-restaurang. Och så har vi fått en alldeles ny sporthall. Det går bra för Norberg… Vi har i alla fall ett efter mordbranden nyuppfört Elsas Konditori.
Men du kommer med kloka synpunkter, Knut. Mina erfarenheter av fem år som lärare vid bl a St Eriks Gymnasium stämmer med dina. Men är inte den stora busen i sammanhanget Göran Persson? (nu godsägare och ordf i Svea Skogsskövlings AB)
Apropå revolution.
Tyvärr är det väl så att kapitalet (i nyliberal form) redan genomfört en våldsam revolution (kontra-revolution) när de sålde ut våra kulturella (och andra) allmänningar till någon man kallade ”marknaden”. Filosofen Zizek menar (i Kommunismens idé, 2011) att en sådan kontrarevolution legitimerar ett våldsamt motstånd. Det vi kan göra nu är väl att börja om från början. Och vi=folket! Överheten är nöjd med sina barns skolor. Men jag är inte nöjd med mina barnbarns skola i en av Stockholms förorter!
Och till Leif Stålhammar. Norberg… ja, hustrun och jag försökte oss på en övernattning där under sommaren. Men det fanns inte en sängplats att uppbringa. Vart hade de tagit vägen? I övrigt verkar Norberg likna den ort där vi lever – Söderhamn. Många pizzerior men ingen bra skola.
Skolans grundproblematik ligger mycket i det bildnings- och kulturförakt du berör. Detta tillsammans med byråkratisering genom gigantiska statliga ämbetsverk fjärmade från skolans verklighet och praktik lade grunden för enhetsskolans (en mycket viktig demokratireform) urspårning. En urspårning som i sin tur öppnade portarna för skolval och friskolor. Ett system vi nu är i det närmaste helt inlåsta i.
Att tro att vi skulle kunna komma ur friskolesystemet genom långsam ”strypning” (15-30 år) genom successiva anslagsminskningar förefaller mig dock vara fullständigt orealistiskt. Om denna riktning tas säger den rådande ordningens logik att friskoleaktörerna snabbt kommer att dra sig ur ”marknaden” och lämna kommunerna i en omöjlig situation. Inte kommer aktörerna att invänta ”sotdöden”. Detta dilemma och denna inlåsning utgör en utmaning utan enkla lösningar och utvägar. Så illa är den situation vi satt oss i.
Olof L!
Situationen är alltså värre än jag försökte skissa… Finns det då inget att göra?
”… Finns det då inget att göra?”
Vad det väl ytterst handlar om är bildnings- och kulturföraktet. Friskolornas stora omfattning är ett svar på och en konsekvens av detta. Insikten att friskolorna inte är orsaken utan konsekvensen är väl då en ända att börja i. Tyvärr är dagens debatt alldeles för grund i dessa avseenden. Får vi bort ”vinstjakten” så har vi löst skolproblemet är den enkla rationaliteten hos många av den vänstra sidans anhängare. Det finns förvisso många skäl att få bort ”vinstjakten” men endast detta kommer aldrig någonsin lösa problematiken med bildnings- och kulturförakt, den yttersta orsaken till dagens olyckliga situation. Så nej, några enkla lösningar är svårt att se.
Knut L!
Tack för en heltäckande och faktatyngd analys. Att vi som enda land i världen har ett system som ger, dels ett fritt skolval (bluff) samt privata aktörer som driver skolor för profiten och samtligt leder till segregation. Ingen annan stat har denna modell i nuläget.
Ett återförstatligande blir svårt men inte omöjligt att genomföra. I dagsläget finns inte den politiska viljan att ens försöka. En lång process med andra ord med osäkert slutresultat.
Kunskapsläget katastrofalt rentav pinsamt i vårt land. Men hotar detta då den svenska staten och dess medborgare i form av sämre produktion och annan ekonomisk verksamhet? Eller ligger Sverige i framkanten mot ett samhälle där skolplikten försvinner och bara en mindre andel får den utbildning som behövs för att säkerställa den pågående fjärde industriella och högteknologiska revolutionen?
Då blir den nuvarande idiotiska utvecklingen begriplig, en fullt medveten strategi där en skola för alla inte längre fyller någon funktion.
Knut L!
Om Olof Larsson har rätt i att skolans förfall är ett tecken på ett allmänt kulturellt förfall, och det tror jag att han har, så ser det onekligen mörkt ut.
En författare som fångats av detta mörka perspektiv är portugisen António Lobo Antunes och en av hans senast till svenska översatta böcker heter betecknande nog Karavellernas återkomst. Det var ju med de portugisiska sjöfararna på 1400-talet som den tid, som nu går mot sitt slut, inleddes.
Ja, det verkar onekligen dystert och ännu svårare att acceptera.
Makteliten i vårt land är inte intresserade av en skola för alla. Kunskap och utbildning för sina egna och gärna i privat form finansierat av staten är deras linje.
Trots skolans fördumning och försämring klarar sig vårt land bra internationell med god export och högteknologiska företag.
Att alla medborgare ska ha likvärdig utbildning och rätt att förkovra sig är tyvärr en utopi. Skapad av överklassen. Kunskapen och gedigen utbildning till ett fåtal personer och enklare jobb och kortare mer begränsad utbildning för folkflertalet. Kanske behåller man nuvarande elände då man inte vågar gå rakt på att avskaffa skolplikten eller införa den gamla uppdelade skolan. Men jag tror att det blir så. För övrigt har vi redan nu en uppdelad skola i praktiken.
Avslutningsvis ser jag ingen som helst samhällsklass som vill återupprätta en skola med lika rättigheter för alla medborgare.