Den israeliska regimen har beslutat massdeportera mellan 20.000 och 40.000 flyktingar, huvudsakligen från Eritrea och Sudan, som tagit sin tillflykt till landet de senaste åren. Flyktingarna skall, mot ekonomisk ersättning, sändas till Uganda och Rwanda – länder som i sin tur inte är några säkra asylländer och gärna skickar dem vidare. För en del av flyktingarna är det här en resa mot döden, för andra en fortsatt osäker flykt via olika smugglingsleder och farliga sjöresor mot Europa.
Flyktingar är, så länge de inte är judar, ytterst ovälkomna i Israel. Hus med flyktingar har sprayats med texten ”Försvinn från vårt grannskap” och satts i brand. Afrikanska invandrares kontor har vandaliserats och plundrats. Svarta afrikaner, kristna som muslimer, har spöats upp på gatan av judiska huliganer. Asylsökande kallas på högsta politiska nivå ”infiltratörer” eller, som av kulturministern Miri Regev, ”en cancer i vår kropp”. Enligt premiärminister Benjamin Netanyahu hotar flyktingarna ”Israels samhällsbygge, nationella säkerhet och nationella identitet”, något som på sikt kan ”leda till Israels undergång som judisk och demokratisk stat”. Och läkaren och förre parlamentsledamoten Arieh Eldad har föreslagit att alla som utan tillstånd korsar Israels gräns ”borde skjutas”.
Fram till nu har många flyktingar hållits internerade i fångläger som Holot i Negevöknen, där de framlevt sina dagar under miserabla förhållanden. Enligt en rapport nyligen av den israeliska organisationen Läkare för mänskliga rättigheter – ”Painful exclusion” – har flyktingarna trots tio år av påtryckningar inte ens erbjudits det mest elementära av sjukvård och omsorg. Några försök till verklig integration har inte gjorts. När Holot nu planeras stängas deporteras flyktingarna. De flesta erbjuds 3.500 dollar och får 3 månader på sig att lämna Israel. Annars hotar bötesstraff och ny internering. Totalt har 11 individer i denna grupp hittills beviljats flyktingstatus i Israel.
Det finns förvisso de i Israel som protesterar mot behandlingen av flyktingarna. Författarna Amos Oz och A. B. Yehoshua vädjar i ett brev till regeringen att ”agera moraliskt, humant och med en medkänsla värdig det judiska folket” för att ”vi annars inte har någon rätt att existera”. Andra som protesterat är Förintelseöverlevare, som själva upplevt deportationer, och yrkesgrupper som psykologer och skolrektorer. Flera piloter på det israeliska flygbolaget El Al har offentligt förklarat att de vägrar medverka i deportationer av människor mot deras vilja.
Från EU, vars associationsavtal med Israel kräver ”respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer” (artikel 2), hörs däremot ingen kritik. Och den svenska regeringen är i denna fråga – tyst.
