En liten fransk stad

På 1960-talet hade jag fått min första avlönade anställning på Tekniska Högskolan i Stockholm. Jag kunde köpa en Citroën 2CV och i september gav jag mig ofta iväg på en semestertur till Frankrike. Jag föredrog att åka runt på landsbygden och ett år ställde jag kosan västerut mot Normandie och Bretagne.

Där var det fortfarande långt ifrån den turisthausse som kom i samband med femtioårsminnet av invasionen i Normandie. Jag kunde ströva omkring så gått som ensam på Omaha Beach nedanför de söndersprängda eldställningarna på Pointe de Hoc där de häftigaste striderna hade utkämpats. I den närbelägna staden Arromanches, där en konstgjord hamn byggdes strax efter invasionen, var det folktomt på det sömniga lilla torget liksom i Musée du Débarquement.

På 1980-talet hade jag flyttat till Strängnäs och börjat med långfärdscykling. Kring midsommar varje år brukade jag lasta min cykel med packväskor, sovsäck och tält på flyget på Arlanda för en färd till Genève. Därifrån cyklade jag ut på landsbygden i Frankrike under ett par veckors tid. År 1989 blev första anhalten staden Nantua strax väster om Genève.

Där hittade jag Musée de la Résistance et de la Déportation de l’Ain. Jag var ensam besökare och möttes först av en stor klarröd tysk flagga med ett svart hakkors på vit botten i centrum. Den hängde mitt på väggen. En symbol för ondska och förtryck som fick kalla kårar att krypa nerför ryggen på mig mitt i sommarvärmen.

Museet var fullt av hopsamlat material från kriget, Foton, dokument, vapen, uniformer men framför allt affischer. Med information om avrättning av gisslan och hot om ännu mer. Med affischer som lockade till att ta arbete i Tyskland eller gå med i en slags antikommunistisk skyddskår.

I ett mörklagt rum fanns ett antal stolar så jag kunde slå mig ner och se en film från staden Oyonnax, strax norr om Nantua. Där ordnades och filmades år 1943 en parad med kransnedläggning vid monumentet från första världskriget, mitt under tysk ockupation. En minnesbild som dyker upp när vi ser TV-serien En liten fransk stad med den demonstration som motståndsrörelsen lyckades ordna i den fiktiva staden Villeneuve mitt under ockupationen.

En liten fransk stad heter Un village français på originalspråket och är en märklig serie som gått hela sju säsonger med sammanlagt sjuttiotvå avsnitt. Här finns en utförlig dokumentation av hela serien på franska. Med googles automatöversättning blir texten tillgänglig även för den som inte behärskar franska språket.

Hela serien är en storsatsning med skickliga skådespelare och mycket arbete nedlagt på att visa en tidsenlig miljö och ge en historiskt korrekt beskrivning av händelserna under tiden för tysk ockupation av Frankrike, under andra världskriget. Men det som framför allt imponerar på mig som tittare är att man inte försöker smussla undan delar av historien som måste ses som mycket komprometterande för den franska nationen.

Mycket tid ägnas åt att beskriva hur de franska medborgarna av judisk börd behandlades under krigsåren. Givetvis efter i grunden tyska krav men de antisemitiska stämningarna från Dreyfus-processen vaknar till liv och den franska polisen tjänstgör som handräckning när stadens judiska invånare skall samlas in. Även situationen i Palestina får en kort blixtbelysning när invandrare från Frankrike upptäcker att de alls inte är välkomna att ta över det nya landet. Massakern i byn Deir Yassin år 1948 tjänar som en ögonöppnare. Den nyss invandrade Rita ställer frågan: Har vi blivit som de som förföljt oss?

Myndighetspersonernas försök att gå balansgång mellan de tyska kraven och det egna samvetet ställs på sin spets när tjugo slumpvis gripna stadsbor skall avrättas som repressalie för en dödad tysk soldat. Stadens borgmästare får erbjudandet att hälften av de gripna kommer att släppas om han väljer ut vilka som skall avrättas. Ett ur moralisk synpunkt omöjligt val som också ses som oförlåtligt när han efter befrielsen ställs inför domstol.

Industriägarna ställs inför valet, antingen samarbeta med tyskarna eller verksamheten går omkull. Alltför många väljer samarbetslinjen. Landets högsta ledning personifierad av marskalk Petain i Vichy-regeringen har ju valt den linjen och många väljer mer än gärna att följa den.

Den skoningslösa tyska säkerhetspolisen, Gestapo, representerad av Heinrich Müller, som kommer tillbaka efter en kort degradering och förflyttning till östfronten, där alla grymheter sker helt öppet. Under ockupationens slutskede grips han av amerikanska styrkor och skall få sona sina brott. Men i stället rekryteras han av CIA och blir deras förhörsexpert i Sydamerika.

De amerikanska soldaterna kommer som befriare, men säljer mer än gärna av sina förnödenheter till svartabörshajar. De begår också i fyllan och villan våldtäkter och det högre befälet utnyttjar mer än gärna tidigare samarbetsmän och kvinnor för att få fram nödvändiga industrileveranser.

Man kunde tro att en franskproducerad serie skulle framställa motståndsrörelsen i en positiv dager där motsättningar och falskspel sopades under mattan. Men här är den lika skoningslöst avslöjande som när det gäller alla andra förhållanden under kriget och den utländska ockupationen. Här finns inga fläckfria hjältar, utan människor som på olika sätt försöker klara sig igenom en omöjlig situation.

Kanske är det detta som gör serien så speciell och sevärd. Vi får följa människor som ställs inför omöjliga val för såväl samvete, den egna överlevnaden och relationen till vänner och sina närmaste. Valen är aldrig lätta men de måste göras.