Torsdagen den 14 augusti 1969 – för snart 50 år sedan – kom jag för första gången i livet till Karlstad, och där har jag sedan förblivit. Att överge Frödings och Lagerlöfs Värmland, Klarälvsdalen och Fryken, det sant folkliga gemytet och den ständigt skinande solen i residensstaden vore betydligt värre än ett brott; det vore millenniets ojämförligt största dumhet.
Emellertid kom min första tid alldeles norr om Vänern att utmärkas av oöverstigliga språksvårigheter. Med åren lärde jag mig visserligen att adjektivet ”glint” betyder slirig, hal eller slipprig och att ”stöni” är ungefär detsamma som envis, tjurskallig eller omedgörlig, men så långt kommen i studierna tvangs jag slå till reträtt.
Extra krävande har det varit att förlika sig med urinvånarnas totala oförmåga att skilja mellan riktning och befintlighet. ”VART speler FBK sine hemmamatcher?” frågar ibland de vilsekomna här på bygden, och då svarar jag pliktskyldigast ”i Looben”, däremot aldrig ”åt Färjesta-hôllet te”, trots att det senare beskedet från både sakliga och lingvistiska utgångspunkter vore riktigare.
Dock var mitt allvarligaste problem i årtionden knutet till verbet ”ongera”, som oupphörligt dök upp i Värmlands Folkblads insändarspalter och som jag, i mitt språkliga isolat, brukade uttala med betoning på andra stavelsen och med sje-ljud – ”onsjeeee’ra” – men som jag aldrig kunde finna i någon ordbok eller något uppslagsverk. Men så plötsligt en novembermorgon fick jag syn på ordet ”fôggel-ongera” i en text, och i samma nu tändes ett ljus: ”ongera” skulle självfallet uttalas med betoning på den första stavelsen – ong’era – och var i själva verket ett substantiv i bestämd pluralis, sannerligen inte ett verb i infinitivform.
Ja ”ungarna”, såväl de blöjförsedda som de befjädrade, var alltså den hemlighet som dolde sig bakom verbet ”ongera”…
Småningom kom jag över ett väl tummat exemplar av författaren Erik Bengtsons diktsamling på mål – Sôm en ä (1964) – och med dess hjälp utvidgade jag mitt värmländska ordförråd högst väsentligt.
På kuppen blev jag medveten om att Erik B inte blott är lyriker, maratonlöpare och genuin Degerfors-vän, utan också framstående prosaist. Böcker som Heja röda vita laget (1975), California, here I come (1980), Hurra för de gossar som till Trossnäshea gå (1983), Det låg en stad vid Clara elf (2012) och, nu senast, Lektor Fryxell och stjärnorna (2016) är alla fyllda av berättarglädje, oväntade lappkast och inte minst språklig vitalitet, i många fall gränsande till virtuositet. Något liknande kan sägas om Bengtson-romanen Vad rätt du tänkt (1987), som handlar om torpargrabben och idealisten Hjalmar Olsson från Hammarö och utspelas 1905 – det år då unionen mellan Sverige och Norge upplöstes i Frimurarlogen vid Stora Torget i den stad som fordom hade det vackra namnet Tingvalla.
Hjalmar Olsson är inte ensam mellan pärmarna: ett icke föraktligt kvantum av dåtidens lärarkader vid Karlstads Högre Allmänna Läroverk, KHAL, passerar revy på de 243 boksidorna, bland dem legendarer som ”Pôtta” Adler, ”Snoka” Hallström och kristendomsläraren John ”Skinnet” Börjeson ifrån Gillberga. Den sistnämnde var även prebendepastor med rätt att predika uti Hammarö kyrka, vilket han inte var sen att göra. Likt en påtänd Mikael Wiehe slog han ständigt vakt om sin hembygds ädla tungomål och fruktade vare sig Fan eller Trollen. Följande ”Skinnet”-predikan har återgetts i ett stort antal tämligen likartade versioner, bland annat i den nyssnämnda romanen, och har blivit något av en lokal klassiker och tidsmarkör. Man gör därför klokt i att läsa den andaktsfullt – i flerdubbel bemärkelse:
Käre församling!
För att både ni å ja själv rektit ska förstå va dagens text vill säje ôss ska vi tänke ôss så här: lärjungera kommer ronas e afta bortifrå Nolgål å Suttern jämt etter vassen. Så styr de ut mett på Hammerö-sjöa å sätter sej å börjer mete. Di meter hele den aftan å hele natta, men inte ett liv di får. Trötte, lessne å arge ror di hemåt på môrasia.
Då får di syn på Jesus bortve Bärsta. Han roper på dôm: ”har ni fått nôn fesk, pôjker?” ”Nej, mästare”, svarer di, ”inte ett liv”. ”Försök på babordssia allihopa”, säjer Herren Jesus. ”Dä ä appsolut ingen idé”, muttrer Tomas Tvivlern. ”Gör sôm ja säjer så ska ni få se!” svarer Jesus. Dä gjorde di, å dä stog inte på förrrn di hade eka full å fesk, gädder å abbôrrer, mörter å panker.
Käre församling! Dä ni! Dä va fesking dä! Å så kan det gå mä ôss åg, ôm vi bare hörsammer vår Herre Kristi uppmaninger i våre hjärtan. Gör vi dä, så får vi vår andlige eke full mä fesk.
Lätt ôss be.
Regional- eller nationalkaraktärer tror jag uppriktigt sagt inte mycket på. Samtidigt har jag länge varit klart medveten om att inget annat svenskt landskap har, eller haft, lika goda och framstående författare som Värmland. Också de värmländska prästerna står i särklass med Gösta Berling, ”Skinnet” Börjeson och Sven Hector som frontmän. Vilket annat landskap kan matcha den illustra trion? Inget!
Tack för en trevlig krönika.
”Vilket annat landskap kan matcha den illustra trion? Inget!”
Tja om det gäller att dikta på dialekt så måste Ångermanland med Birger Norman och Nicke Sjödin nämnas. Nickes dikt Lagledar’n måste jag bara få återge.
(Hyllningen till Nils Johansson som tog Röåns IF från div. 7 till div. 6 är kanske Nicke Sjödins mest spridda dikt. Ett sportföretag har tryckt dikten på sina benskyddsförpackningar.)
Lagledar va du
bar väskern å läst’n
å remnåla häri keps’n.
Om vi låg ônner
vä 5-0 i halvtid sa du:
»Dä gå fint, pojka.
Vi ta dom.«
Sen förlore vi
vä 9-0
å kaste lerbôxern
å benskydda på däg
å lova ti härms’n:
»Aldri mer nan fotboll.«
Men du tänne pipa å sa:
»Näste söndag ha vi Tåsjöa.
Dom ta vi.«
Ende kritiken du hade
va då vi sköt för löst:
«Si hôr han skjut!
Timotejen viks int!«
Men om dä va hårlskôtta
va’nt du sä noga
vart boll’n for:
»Jävla bra skôtt!
Hadd ä dänne gått in
hadd ä vorte mål!«
Lite retfull
kônne du vära,
å en gang skrek du
sä dä hörle
Lite retfull
kônne du vära,
å en gang skrek du
sä dä hörles
över hålv e Helgum:
»Lägg straffen du,
Nils Eric,
som ha tege student’n!«
Fali sne’n straff vart e.
Inge mål,
inge stabbskôtt ens.
Dä vart inkast,
å inge mer straffläggning
för min del.
Men bra mycke poänga
skräpa vi ihop
tack vare taktiken
du lärd oss
då dä stog 0-0:
»Spärk en
åt hälvet!«
Hur feck du na pengar
å räck tell?
Int’ fanns nan Bingo
å int’ feck vi na tå kommun.
Likt förbannat
åkt vi buss
bå åt Graninge
å åt Norråker.
Ibland feck bussförarn
spela vänsterytter.
Han va in’t sämst.
Efter att ha läst dina (Mats Parners) många krönikor på denna blogg blev jag ändå förvånad att du inte är värmlänning av födsel. Det har jag tagit för givet. Var de bästa författarna kommer ifrån är en smaksak, men Västerbotten måste ligga bra till med namn som Sara Lidman, PO Enqvist, Torgny Lindgren och inte minst Birger Wikström, som dog en för tidig död.
Själv är jag född i Västmanland men med rötter i Västergötland och västgötska och värmländska ser rätt så likartade ut när det skrivs på mål.
I Västergötland fanns Sixten ”Västgöta Bengtsson” som samlade historien främst från Skaraborgs län. Vi spelade in min morfar när han läste en del av dem på sitt modersmål på en rullbandspelare på 50-talet men det bandet finns nog inte kvar. Både värmländska och västgötska har många norska drag och en del äldre personer i alla fall i Västergötland använder det norska ordet söer för får. I norra Vänern finns ju ön Söökojan, som man förr alltid hörde om i väderleksrapporten.
Mats Parner missar det väsentliga, Jösse härad. Det är här dans bort i vägen fanns bokstavligt för att inte tala om tio vita frökenhattar som plötsligt stucko fram ur vassen, vintern vilar över Sloredalen medan mörk och kulen närmar sig magfördärvarn julen och Brunskog kyrka står och lyser som en bondbrud grann och ny.
I hela världen förstås snabbt det speciella med Jösse härad. Här ordnades tävlingar om vem som kan ljuga bäst. Hela bygden samlades framför Såguddens hembygdsgård. Hedergäster anlöpte bryggan efter färd över Glafsfjorden från Fria republiken Åsen. I tidningen kunde man läsa dagen efter vem som blivit korad till storljugare numro 1.
Länge trodde jag att detta tillhörde en svunnen tid. Men senare i livet när jag var lärare i Gudbrandsdalen kom jag till Charlottenbergs station. Ljudnivån blev plötsligt en helt annat. Borta var det tysta medelklassiga och in trädde fölke. Ett tjattrande med samma gamla historier om ekshäringer. I Karlstad blev de tyst igen.
Länge trodde jag min far, storljugare numro 1 1960, överdrev när han förlade svenska berättarkonstens hjärta till Jösse härad, tills jag blev utfrågad av Posner på Rossija 1, Ryslands största TV-kanal. Han ville veta var jag kom ifrån. Hans syn på svenskar som lite snälla kom av sig. Jag berättade så om Jösse härad som svenska skaldekonstens centrum i form av både Fröding och Lagerlöf och undrade om han visste vem Selma var. Det skulle jag inte gjort. Sådant vet en ryss.
Sedan berättade jag om att Selma fått sin skaldekonst från farmodern som var prostinna i Arvika landsförsamling, jo det visste han förstås också, därtill hade han läst Selmas bok med farmoderns berättelser, en bok inte ens jag kände till. Så det är känt i världen att Jösse härad är något speciellt. Ryssar tycks för övrigt ha ett gott öga till jössehäringar. På Sveriges radios naturpratare Jan Danielssons begravning, också en jössehäring, skickade Gorbatjov en hälsning.
Jo, ryssarna vet mycket mer om Sverige än vad den vanlige svensken vet om Ryssland. Och då menar jag inte bara dagens Ryssland. Svenska författare 1870-1910 lär ha varit starkt påverkade av den ryska litteraturen. Men det är nu utsuddat av ”Storebror” i litteraturböckerna.
Medan ryssarna fortfarande är förtjusta i Astrid Lindgren (Pippi, Karlsson på taket osv) har det i Stockholm bestämts att de på 70-talet populära dockprogrammen från DDR var ”stasipropaganda”
Ack vad våra barnbarn kommer att ha roligt när de läser om denna tid!