”Du lille vän! Om man ska ge sig in i debatten om dagens skola måste man ha mer på fötterna än vad du verkar ha.”
Så börjar en anonym kommenter (nummer 2 i ordningen) till Kennet Andreassons debattartikel om skolan i Aftonbladet 2010-08-07. Artikeln var alls inte dålig, men trots allt endast en blek upprepning av vad Jan Guillou slagkraftigt framförde i sin krönika för ett par veckor sedan.
Det som gör kommentaren intressant är perspektivet, som många idag saknar, och som jag tycker är mycket viktigt. Skolpolitiken kan aldrig vridas på rätt köl om inte vänstern (Socialdemokrater och Vänstrpartiet) gör upp med och erkänner sina djupa försyndelser i skolfrågan ända sedan mitten av 70-talet. Kommentaren fortsätter:
”Nedrustningen av skolan påbörjades under det röda 70-talet. I den kommun jag då arbetade förbjöds läxor, det ansågs odemokratiskt att vissa elever skulle kunna lyckas bättre i skolan. Ambitiösa föräldrar köpte då egna skolböcker till sina barn, men man gömde böckerna för andras insyn…. En återhämtning skedde några år under 80-talet bl.a genom föreningen ”Kunskap i skolan”. Så kom 90-talet och Perssons kommunalisering och ’sanering’ av finanserna. Nu fick kommunpolitikerna fri tillgång till de tidigare öronmärkta skolpengarna. Det finns ju så många andra behov i kommunerna och man kunde ta ut marknadsmässiga hyror för lokaler som annars inte haft hyresgäster. Skolans resurser skars ned och man kunde som lärare förvåna sig över att en arbetarregering förstörde möjligheterna för elever från studieovana hem. Och så kom friskolereformen! Metta Fjelkners förhoppningar om att reformen skulle bli ett lyft för skolan och dess brukare, förbyttes i besvikelse. Vi lärare som larmade om de försämrade resultaten anklagades för att ”tala i egen sak”. Mona Sahlin konstaterade efter valet 2006 att deras förlust bl.a berodde på den försämrade skolpolitiken. Ylva Johansson instämd,men upproret från vänster och kritiken mot Jan Bkörklund tog fart. Men Björklunds idéer bär frukt och v-sidan anar makt- skifte. Är det för elevernas bästa man agerar? Eller den egna makten och härligheten? En sammanhållen skola var grunden för vårt någorlunda jämlika samhälle. Olika grupper av barn fick mötas och lära känna varandra. Friskolornas inträde på marknaden kan i vissa fall vara positivt, men vilka ska egentligen komma i åtnjutande av de vinster som uppkommer? Money rules…. Kennet A.: Du tänker rätt om den sammanhållna skolan, men det är tyvärr too late. Loppet är förmodligen redan kört.”
För mig är också loppet kört. Det är tråkigt men ett faktum. Sammanblandningen av friskoledrömskt valfrihetstjafs och majoren Björlkunds självklara ordning och reda-retorik lägger ännu en förlamande hand över den stora vänstern. Anledningen är de vänsterpartistiska eliternas klockartro på individualisering, vilket suddade ut kollektivet som en möjlighet för framflyttning av de svagares positioner. Ett kritiskt övertagande av makthavarnas kunskaper, som tidigare ingick som en självklar del i folkrörelsernas bildningskamp, har samtidigt försvunnit ut i samma dimma.
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: friskolor, Jan Guillou, Kunskap i skolan, Kennet Andreasson
[…] allt endast en blek upprepning av det Jan Guillou skriv i sin krönika för ett par veckor sedan. Läs mer om detta … Det här inlägget postades i skolpolitik. Bokmärk permalänken. ← Ledning […]
Borgarna tar nog hem spelet i årets val. Tänk på att de kan lansera ”arbetarpartiet”! Så långt har ”medelklass”-tjöret nästlat sig in i folkets medvetande.
Men kampen om mellanskiten kommer att bli hård. När hettar det till i valrörelsen? Idag – söndag 2010-08-08 – vill Björklund ha med föräldrarna i skolbänken … Precis som vanligt, alltså. De föräldrar som skulle behövas där kommer inte och inte på utvecklingssamtalen heller.