Ur min egen historiebok för mellanstadieelever 1987-88
Lagga socken en mil söder om Uppsala står idag ett litet vitrappat stenhus med en gallergrind till dörr. Där inne kan man se flera stora stenar. Kommer man riktigt nära kan man också urskilja inhuggna namn i stenarna. Det är kunganamn. Huset är mycket yngre än stenarna och byggdes för att skydda dom.
Står man idag vid denna plats kan man skåda ut över en bördig dalsänka, där upplandsbönderna bedriver modernt jordbruk med hjälp av sina stora maskiner. För 1000 år sedan däremot var denna dalsänka en vik av Mälaren, där skeppen seglade förbi på väg mot Uppsala. Här seglade Styrbjörn Starke förbi med sin vikingaflotta på väg mot sitt nederlag vid Fyrisvallarna.
Vi åker nu tillbaka i tiden 1000 år och ser vad som händer här då. På denna kulle invid segelvägen till Uppsala har upplänningarna sin tingsplats. Platsen kallas Mora stenar. Hit är det lätt att färdas med båt från Upplands alla tre folkland; Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundraland. Hit är det dock svårt för västgötar, östgötar, och andra svenskar att komma. Det är för långa och besvärliga resor. I det nybildade Sverige, som ju består av flera olika folk, är det svearna som är de ledande och får därför utse kung. I västgötarnas lag (Äldre Västgötalagen) står det att: ”Svear äga konung att taga och så vräka”. Götarna går alltså med på att svearna utser kung över hela Sverige, alltså även över götarna.
När kung ska utses är rika bönder och stormän samlade här vid Mora stenar. Det är mycket folk och ett kraftigt sorl och oväsen av skränande och talande människor, vapenskrammel, hästgnägg…. För att menigheten ska kunna se och höra något av det viktiga som sker, tutas det i trumpeter för att få lite tystnad. Upp på en stor sten stiger nu den föreslagne kungakandidaten, så att så många som möjligt kan se vem det är. Därefter får den som vill gå fram och tala väl eller emot honom. För det mesta blir han godkänd av de församlade, men det har hänt att han ”vräkts”, d v s tvingats ner från kungastenen av uppllänningarna.
När valet är över blir det en lång, invecklad, men högtidlig ceremoni. Kungen lovar folket att styra hela landet efter lagen och hålla fred, och folket lovar kungen sin trohet. Nu har upplänningarna gjort sitt. Men resten av de svenska landskapen måste också godkänna den nye kungen. Därför rider han runt hela riket, eskorterad av ett stort följe, på sin eriksgata. Han framträder på varje landskaps ting och lovar att hålla fred och lag, och folket svär honom därefter trohet.
Nu när Sverige har infört kristendomen kröns kungen efter eriksgatan i Uppsala domkyrka. Ärkebiskopen smörjer då hans huvud med olja och sätter på honom kronan.
Det finns inte någon huvudstad med ett kungligt slott. Istället har kungen rätt till alla kungsgårdar (heter ofta Husaby) runt hela riket. I ”husabyarna” kan kungen bo, hålla hov och med knektar och fogdar styra i landskapen. Han har också rätt att ta upp skatt och böter och rätt att dela ut förläningar till sina förtrogna. Hans närmaste medhjälpare och rådgivare är ”jarlen”. Kungen kan, själv eller genom jarlen, inkalla ledungsflottan, vilket han så småningom (om några hundra år) kommer att göra med besked, och leda krigståg mot hedningarna i öster.
Kungaätterna från bygderna omkring Uppsala dör ut efter Emund Gammal, som var Olof Skötkonungs sonson. Ny kung blir Stenkil, en mäktig storman, som är gift med Emunds dotter. Han är den förste svenske kung som kommer från Västergötland. Stenkil och hans efterträdare, sonen Inge den äldre, är illa omtyckta i Uppland där hedendomen fortfarande biter sig fast. De blir fördrivna till Västergötland efter att ha försökt genomföra bränning av det stora hednatemplet vid Uppsala högar. Den siste Stenkilsättlingen på tronen, Stenkils sonson Inge den yngre, förgiftas med ”ond dryck” av lömska östgötar berättas det.
Nästa kungaätt kommer från Östergötland. Förste man på tronen heter Sverker den äldre (Sverkerska ätten). Han är gift med Inge den yngres dotter, vilket säkert var en orsak till att han kom åt tronen.
En annan kungaätt kommer också in på scenen med Erik Jedvardsson som sin förste kung (Erikska ätten). Det enda som vi säkert vet om denne kung Erik är att han dör en våldsam död. Legender uppstår om att Erik dog martyrdöden på trappan till Uppsala domkyrka för sin kristna tros skull. Han kallas Sankt Erik eller Erik den helige och blir ett nationalhelgon. Efteråt talar man om hur bra det var ”i Sankt Eriks tid”, en riktig guldålder då världen var mindre vrång.
Sverkerska och Erikska ätterna strider med varandra och växlar på tronen under mer än 100 år.
