Till Björn julen 1989

jörn trodde inte mer än nätt och jämnt på att Skattkammarön låg i sjön Båven. Men pappa var säker på sin sak. Han hade varit inne hos Henrik och verifierat och dubbelkollat i alla hans böcker. ”Med 97% säkerhet är kartan äkta”, sa han, där han satt och viftade med kartan vid köksbordet. Men några livvakter tyckte han inte behövdes så Maud och Maria fick stanna hemma tillsammans med Tomas. ”Det här klarar vi karlar ensamma”, sa han. ”Jag ringer dig Maud när du skall komma med bilen och hämta skattkistan”.

Man kan hitta ett stort antal kartor över Skattkammarön på nätet. Den här är en av de mer detaljrika. Här syns de landmärken Stevenson anger i boken som t ex Foremast hill, Spyglass hill och Mizzenmast Hill. Och den plats där huvuddelen av skatten skall finnas.
Robert Louis Stevensons Treasure Island publicerades först som följetong i tidskriften Young Folks 1881-1882. År 1883 kom den ut i bokform. Redan 1887 kom den första översättningen till svenska på Beijers förlag med titeln Den underbara skattkammarön. Min pocketbok, vars omslag jag visar här, är tryckt år 1947.

När de sakta paddlade fram mot ön såg de en smal rökslinga stiga upp mot skyn. ”Det är som jag misstänkte”, viskade Göran. ”Long John Silver och hans anhang är redan där. De kanske rentav har börjat gräva efter skatten. Nu får vi paddla i otakt så att de tror att vi är vanliga turister”. Det sista hade han ju inte behövt säga. Björn log i mjugg när han såg hur bakvänt Göran hanterade paddeln med bladet darrande som ett asplöv. Pappa hade ju inte deltagit i kvartersstriderna hemma i Lodjuret och hade ingen rutin att tampas med vare sig rymdmän eller sjörövare.

De gled in med kanoten i en trång vik och drog upp den i skydd av ett lummigt träd. ”Allt går efter ritningarna”, mumlade Göran medan han fumlade med kompassen. ”Vi har gått rätt på Kapten Kidds ankarplats. Nu skall jag bara bestämma bäringen till Kikarberget”.

Men när de så skulle ge sig iväg hade han förstås glömt vapnen hemma. ”Du får låna min rymdpistol, pappa”, sa Björn. ”Den är nyladdat med färsk desintegrationsmassa. Men var försiktig så du inte skjuter dig i foten. Den bara försvinner i så fall”. Slangbellan behöll Björn för sig själv, han var inte riktigt säker på att Göran kunde hantera ett så avancerat vapen.

De smög sig försiktigt fram genom den täta undervegetationen, fåglarna kvittrade intensivt i trädkronorna, bina surrade, en groda hoppade prasslande iväg i fjolårslöven och blomdoften låg tung omkring dem. Det var svensk sommar på en ö i sjön Båven.

År 1919 gav Björck & Börjesson ut Skattkammarön med omslag av David Ljungdahl (1870-1940). Ljungdahl var mycket produktiv och tecknade omslag till mer än femhundra äventyrsböcker mellan åren 1910 och 1940. Här syns Jim Hawkins, bokens berättarjag, som fånge hos Long John Silver.

Det var Björn som såg honom först. Det var en lätt gråhårig, magerlagt man som med glasögonen uppskjutna i pannan gick framåtböjd och petade i marken med en liten spade. I andra handen hade han en glasburk där något blåsvartskimrande rörde sig. ”Det är Ben Gunn”, viskade Björn. ”Jag kände igen honom med det samma. Nu har han kommit skatten på spåret”. Björn darrade av upphetsning, nu var alla tvivel på kartans äkthet som bortblåsta.

Hallå Ben Gunn”, ropade han. ”Det är bara jag, det är Jim, vi är här nu, doktor Livesey och jag”. Mannen tittade upp med förvånad blick och harklade sig lätt. ”Jag undrar om det inte föreligger ett missförstånd”, sade han. ”Mitt namn är Bengt Gustavsson. Frisörmästare Bengt Gustavsson från Flen. Jag har min salong snett emot apoteket. Ni är hjärtligt välkomna in om ni har vägarna förbi”. Så skruvade han försiktigt av locket på glasburken och höll fram den mot Björn. ”Detta är ett mycket rart exemplar”, sa han med andakt i rösten. ”Jag skulle nästan kunna säga att det är unikt. Dessa tordyvlar förekommer bara på öarna i Båven. Under min semester hjälper jag Riksmuseet med ringmärkningen. Och detta min unge vän är ett ovanligt praktfullt exemplar”.

Björn och Göran gick tysta en stund när de efter ömsesidiga artighetsbetygelser skilts från den entusiastiske amatörentomologen. Det var Göran som bröt tystnaden först. ”Ett egendomligt men alls inte oförklarligt sammanträffande”, mumlade han. ”Jag hoppas innerligt att denne sympatiske man inte skall behöva komma till skada om det kommer till våldsamheter mellan Long John Silver och oss”. Björn suckade uppgivet. Pappa gick alltså fortfarande i sina skattdrömmar. Då var det väl bara att leka med tills Göran blev hungrig för då måste de tillbaks till kanoten där de glömt kvar matsäcken.

När den gröna skuggan svepte ner mot dem ropande ”Piastrar! Piastrar!” kastade de sig handlöst på marken för att söka skydd. ”Det är Kapten Flint, Long John Silvers papegoja”, flämtade Björn. ”Då kan han själv inte vara långt borta. Nu måste vi nog åla oss fram med osäkrade vapen den sista biten”. Efter en liten stund kom de gemensamt överens om att faran nog inte var mer överhängande än att de kunde fortsätta framåt gående, bara lätt nedhukade. De var nu lite högre upp på ön och lövskogen hade ersatts av tallskog. De smög sig fram över moss- och lavklädda urbergshällar och tog växelvis skydd bakom täta enbuskar. Som riktmärke hade de ett fiskgjusebo högt uppe i en talltopp, som Göran med hjälp av kompassen konstaterat ligga högst uppe på Kikarberget.

Det var Björn som hörde sången först. Med skrovlig sjörövarröst kom den svepande fram över sluttningen, växelvis starkare och svagare med skiftningarna i vinden.

Femton man på en död mans kista –
hej och hå och en flaska med rom!

”Det är kapten Bones som sjunger”, viskade Björn med skräck i rösten. ”Jag känner igen hans röst. Jag kommer aldrig att glömma hur han satt och sjöng på Admiral Benbow om kvällarna. Men det är ju omöjligt, det går ju bara inte, han är ju död, jag var ju själv med när han fick slaganfall och dog”. Nu var Björn riktigt rädd och nu var kartan hur verklig som allra helst och Göran var doktor Livesey och de var på Skattkammarön och Long John Silver var alldeles i närheten med sina hejdukar.

Nils Forsgrens bok OMSLAGSPOJKEN Med David Ljungdahl & Co i äventyrens värld, Nifo förlag 2006, berättar om hur de i mångas ögon förkättrade äventyrsböckerna växte fram. Först som billighetsböcker på 1910-talet när bokpriserna pressades ned från 1 krona till 10 eller 5 öre/st. Sedan som ungdomsböcker med väl utförda kolorerade omslag. För den som vill lära mer om genrens historia och återuppleva omslagen till sin barndoms äventyrsböcker är Nils Forsgrens bok en riktig guldgruva.

Ja han var verkligen alldeles i närheten för där kom han framklivande bakom ett stort flyttblock. Han var hur enbent som allra helst och tog sig fram med beundransvärd skicklighet över den ojämna marken med sin enda, långa krycka fast förankrad i armhålan. ”Tack och lov”, ropade han. ”Nu kan jag få hjälp. Min stackars papegoja har blivit bortjagad av fiskgjusarna och jag vet inte hur jag skall få tag på den. Men först kanske jag skall presentera mig. Mitt namn är Lars Johan Silfverstolpe, jag är kock på restaurang Piraten i Malmköping. Den ligger snett emot apoteket. Ni är hjärtligt välkomna in om ni har vägarna förbi. Mina vänner brukar kalla mig Long John Silver, ni kanske förstår varför. Får jag bjuda på en kopp kaffe. Jag brukar ta en skvätt rom i. Det ger liksom lite sjörövaratmosfär”.

Både Björn och Göran tackade ja till kaffet men de avstod från romskvätten trots upprepade trugningar. Ibland kan sjörövaratmosfären bli lite väl stark. Det räckte bra med bandspelaren som stod på i bakgrunden och spelade gamla sjömanssånger.

Föregående artikelDN STÖDER DEN STARKES RÄTT MOT LEGALITETEN
Nästa artikelROGER WATERS (PINK FLOYD): DON´T BOMB SYRIA!
Henrik Linde
Henrik Lindeär ingenjör, uppfinnare och medgrundare till företaget Leine & Linde i Strängnäs. Politiska engagemanget startade på 60-talet i FNL-rörelsen och fortsatte i Folket i Bild/Kulturfront.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.