En polsk grevinna som fastnade i en rävsax

Hon var rätt så spröd och finlemmad men redan politiskt medveten och hängiven fosterlandsvän. Sitt Polen bar hon i hjärtat. Hennes flammande patriotism kunde strängt taget bara jämföras med hennes kvinnliga ärbarhet: 18 år gammal gifte hon sig – eller snarare bortgiftes hon – med en hela 50 år äldre greve, och obetydligt senare skänkte hon liv åt sonen Antoine. Dessa sakernas tillstånd låg i praktiken utanför hennes kontroll.

För sin åldrige make, den stenrike greven, kände hon viss tillgivenhet, däremot av naturliga skäl ingen genuin kärlek. ”Vad som knutits samman i denna värld kan upplösas först i himlen”, bedyrade hon för vännerna. Men den lille sonens och fäderneslandets väl och ve skänkte mål och mening åt hennes liv.

Vid årsskiftet 1806–07 var hon nyss fyllda 20 och en strålande uppenbarelse med sina vemodiga ögon och sin varsamma framtoning. På hennes intellektuella konton fanns ansenliga överskott, och hennes namn lyste som en supernova på natthimlen: grevinnan Maria Walewska. Betydligt sämre rustat stod hennes styckade moderjord. Efter de tre delningarna – 1772, 1793 och 1795 – hade Polen i realiteten upphört att existera som självständig nation. Läget var djupt oroande och goda råd dyra. De tillitsfulla satsade allt på Napoleon Bonaparte – dundergud, kejsare, maktmänniska och tänkbar Polenbefriare i en och samma person.

Efter att ha grundat Rhenförbundet, upplöst det tysk-romerska riket och segrat vid Jena, Saalfeld och Auerstädt i nämnd ordning 1806 slog Napoleon som på beställning upp sitt vinterkvarter i Warszawa. Förmodligen hade ödets gravitationskrafter fört honom dit.

Ty långt innan himlens många fixstjärnor hunnit blinka, råkade kejsarens och grevinnans planetbanor korsas i den tidigare polska huvudstaden. ”Ah, qu’il y a des jolies femmes à Varsovie! – Å, damerna i Warszawa är min själ goda som guld!” – utbrast den store, som i centimetermått var påfallande liten, när hans örnblick första gången mötte den unga grevinnans. Fru Maria blev honom svaret skyldig och såg besvärad ut. Men Napoleon lät sig inte nedslås; högst sällan lät han sig slås ner av någonting som helst.

De kommande dagarna överöstes Maria Walewska med dyra presenter, blomsteruppsatser, skriftliga inviter och biljetter av kejsaren. Blixtförälskelse kallas det tillstånd som hade drabbat den korsikanske världserövraren. Hans många ömhetsbevis påminde om en finnig tonårsgosses (och tålde följaktligen inte offentlighetens ljus). Grevinnan slöt sig alltjämt som en mussla inom sitt skal.

Efter denna prolog släpades nu det tyngre artilleriet in på slagfältet. ”Ert land skall bli mig så oändligt mycket kärare, ifall Ni bara förbarmar Er över mig!” meddelade Napoleon vid ett tillfälle. ”Men om Ni fortsätter att stöta bort mig, så kommer jag att förinta hela Ert folk!” röt han vid ett annat. Grevinnan pressades även av ett knippe inhemska aktörer. Fosterlandets välgång, ja det sargade Polens framtid, tycktes med ens vila på hennes späda axlar.

Som jag redan låtit förstå var Maria W en omutlig och redbar kvinna men samtidigt övertygad patriot och i den rollen kompromisslös. Men nu satt hon plötsligt i en rävsax – ett offer för känslomässig och kejserlig utpressning. Politiskt hade hon inte längre något egentligt val.

Följaktligen svalde hon den beska medicinen och gav sig av till Napoleons läger.

Efter konsultationer i Tilsit mellan den ryske tsaren och Napoleon på försommaren 1807 upprättades Storhertigdömet Warszawa under kungen av Sachsens auspicier. Detta storhertigdöme var inget nytt Polen, men kunde möjligen ses som embryot till ett oavhängigt Polen. Kvinnan bakom verket skrev sig Walewska, men på hennes besvikelse kunde ingen ta miste; det var drömmen om ett återuppståndet Polen, som ledsagade henne genom tillvaron.

Emellertid hade Napoleon till slut, under över alla under, vikt en plats åt sig i hennes hjärta. De bägge kontrahenterna svetsades samman med hjälp av tiden, och kejsaren kom att betrakta grevinnan som sin polska hustru och sitt livs enda affaire de coeur: sin enda verkliga kärleksaffär. I maj 1810 nedkom Maria Walewska med gossebarnet Alexander Florian Joseph Colonna – Napoleons förstfödde. De två föräldrarna, i all synnerhet modern, såg den nyfödde som ett återuppståndet Polens blivande regent. Men ödet ville något annat. Alexander gjorde karriär som minister i Napoleon III:s Frankrike på 1850-talet.

Redan 1817, bara 31 år gammal, tog grevinnan Walewska farväl av det jordiska. Vid kyrkogården Père Lachaise i Paris har man förvarat hennes hjärta i ett krus, medan hennes kropp vilar ut i familjegraven i Warszawa.