Sveriges kraftiga ökning av befolkningen under de senaste åren har bland annat lett till en stor bostadsbrist. För två år sedan hävdade Boverket att vi måste bygga 700.000 nya bostäder fram till 2025. Ur detta dilemma har det vuxit fram ett antal förslag på “lösningar” som tydligt visar att klassintresset sällan ljuger. Låt mig först göra en kort tillbakablick.
Skattesänkningarna
Det senaste decenniet har skatterna sänkts för de flesta av oss som arbetar. Jag betalar idag lite mindre skatt än jag gjorde för tio år sedan. Det finns inget självändamål i att betala så mycket skatt som möjligt. Till vänster om mitten i politiken vill man visserligen höja skatterna för alla. Jag hävdar att det borde räcka att en normalinkomsttagare betalar ca hälften av sin lön i skatt – allt inräknat, vilket är det skatteuttag som gäller i dag.
Övriga skattesänkningar och bidrag
Utöver sänkta löneskatter så har andra skatter helt enkelt tagits bort. Det gäller bland annat förmögenhets-, fastighets- och arvsskatten. Det har gynnat dem med förmögenheter, de som bor i ett eget hem eller en bostadsrätt. Utöver detta har det införts ett antal avdrag som riktar sig främst till dem som äger sitt boende och har råd. Här talar jag om RUT- och ROT-avdragen. Till avdragen bör även räknas ränteavdraget på bostadslån som kostar staten ca 30 miljarder per år och som enbart kommer dem till del som äger sitt boende eller sin bostadsrätt. Denna skattesänknings- och avdragspolitik har bidragit till att blåsa upp priserna på bostadsmarknaden till nivåer som har gjort att många internationella bedömare varnar för att vi kan komma att stå inför en krasch på bostadsmarknaden.
Vår finansminister Magdalena Andersson brukar säga att de familjer som har gått in på bostadsmarknaden har gjort sin största investering i livet. De ska inte behöva oroa sig för drastiska förändringar av villkoren. Det är de flesta politiker överens om. Det talas visserligen om att det finns behov av att trappa av ränteavdragen och öka amorteringskraven i syfte att kyla ner marknaden. Men hittills har inte mycket hänt, bortsett från ett litet amorteringskrav och ett krav på viss kontantinsats. Nu har dock bostadspriserna sjunkit en aning och nervositeten på marknaden har ökat.
Behovet av ökad rörlighet
Den stora frågan är dock hur medborgarna ska kunna få en bostad över huvud taget. Bostadsköerna är långa. Det är ett oerhört politiskt misslyckande att staten och kommunerna inte har planerat sitt byggande efter behovet. Detta misslyckande försöker nu våra makthavare att åtgärda. Man vill “öka rörligheten” genom att införa två åtgärder:
- Man vill slopa reavinstskatten vid bostadsförsäljningar.
- Man vill införa marknadshyror.
Med dessa båda åtgärder ska flyttkedjorna komma igång.
Frihet för den egendomsägande
Här har jag kommit till själva ämnet för min artikel, nämligen det egen- och klassintresse som döljer sig bakom de två förslagen. En slopad reavinstskatt vid försäljning av villan eller bostadsrätten skulle innebära att de som säljer och har tjänat fyra-fem miljoner på de skenande bostadspriserna kan stoppa alla vinstmiljonerna i den egna byxfickan. Reavinstskatten har av egnahemslobbyisterna döpts om till “flyttskatt”. Den egendomsägande klassen, som blivit rik på sitt boende, ska bli ännu rikare när den av fri vilja säljer för att flytta till något mindre att bo i. Den egendomsägande klassens intresseorganisationer gör sitt bästa för att argumentera för att få behålla sina slantar vid försäljning. Så här tycker Villaägarna.
Tvång för hyresgästen
För alla som hyr sin bostad gäller dock det omvända förhållandet. Införande av marknadshyror skulle i ett slag innebära att hyresnivåerna stiger över hela linjen. Mer i attraktiva områden och lite mindre i mindre attraktiva områden. Det skulle innebära att hyresgäster tvingas att flytta för att de inte har råd att bo kvar. Denna flyttkarusell har redan börjat, främst till följd av kraftiga hyreshöjningar när allmännyttan säljs ut till privata aktörer som sätter igång att renovera beståndet. Hyreshöjningar på 60–80 procent förekommer.
Borttagandet av fastighetsskatten syftade till att minska rörligheten
Mot den bakgrunden kan det vara intressant att minnas ett av de motiv som låg bakom avskaffandet av den “orättvisa” fastighetsskatten. Här är ett belysande citat från ett inlägg på DN-debatt 2009, signerat Göran Hägglund och Hans Lemker (KD):
”Vi har båda kommit i kontakt med allt för många småhusägare som under en betungande fastighetsskatt till sist tvingats ge upp och lämna den bostad som var tänkt som bas på ålderns höst.”
Vad betyder det? Det betyder i klartext att borttagandet av fastighetsskatten var en åtgärd för att minska rörligheten på bostadsmarknaden. Gamla moster Agda skulle kunna bo kvar i 12-rumsvillan på Lidingö när maken hade lämnat in. Moster Agda skulle inte tvingas flytta för att fastighetsskatten blev för betungande. Enligt våra politiker är tvånget att flytta “orättvist” för de egendomsägande, medan tvånget att flytta för den som hyr sitt boende betraktas som både nödvändigt och “rättvist”.
Köttbergets sista triumf
40-talisterna och 50-talisterna (köttberget) har redan gått i pension eller är i full färd med att göra det. De vill gärna se sig om efter en mindre bostad. Deras självklara krav är att få behålla alla vinstpengarna när de av fri vilja säljer villan, radhuset eller bostadsrätten. För alla hyresgäster gäller det omvända förhållandet:
– Vi höjer era hyror så att ni tvingas att flytta!
40-talisterna och möjligen även 50-talisterna är Sveriges i särklass mest bortskämda generationer. Ingen åtgärd för att roffa åt sig så mycket som möjligt av förmögenhetskakan är främmande för detta egendomsägande köttberg.
Under Almedalsveckan 2016 var SVT:s ekonomiskpolitiska kommentatorer Mats Knutsson och Johanna Cervenka rörande överens om att ingen politiker med självbevarelsedrift skulle komma på den vansinniga tanken att minska ränteavdragen eller införa någon form av fastighetsbeskattning. Förutsättningarna för dem som har köpt sitt boende får under inga villkor förändras.
Ingen ledande politiker tycks dock ha några synpunkter på att förutsättningarna radikalt förändras för dem som hyr sitt boende.
Här kan logiken ur “rättvisesynpunkt” tyckas halta. Ur ett klassperspektiv är det dock fullt logiskt att den som äger något ska gynnas framför den som inte äger något.
Den välbeställda och egendomsägande över- och medelklassen i Sverige har aldrig haft det bättre än idag. Men den är aldrig nöjd utan kräver ständigt mer och mer enligt principen “Alltid Mer, aldrig Nog!”.
Det har väl alltid varit så att den som äger något är rikare än den som inte äger något. Detta är väl något man får räkna med om man föredrar att bli hyresgäst istället för ägare av sin bostad. Själv såg jag det som viktigt att äga min bostad. Något som jag har fört vidare till mina barn.
Jag har en annan sak att tillägga som inte berör hyreslägenheter, men väl Bostadsrätter. På 80-talet valde jag att köpa ett radhus eftersom jag egentligen aldrig trivdes i lägenhet. Samtidigt valde en kompis till mig att köpa en bostadsrätt på Östermalm i Stockholm. Vi la ungefär samma summa båda två. Skillnaden var att på den tiden var det ingen förmögenhet på de allra flesta lägenheterna, och heller ingen fastighetsskatt. Själv fick jag 1% fastighetsskatt och 1,5% förmögenhetsskatt på 75% av uppskattat värde. Han fick inga kostnader överhuvudtaget eftersom avgiften till föreningen då var 0 kr. Nu är hans lägenhet värd ungefär 100% mer än mitt radhus. Han fick ju dessutom väldigt mycket mer pengar att leva för under den period som vi villa/radhusägare fick kämpa med 100.000 kr i fastighetsskatter. Detta var väl inte heller ett rättvist system som vi vill ha tillbaka?