Före detta partiledaren för Liberalerna, eller Folkpartiet som det hette på hans tid, Per Ahlmark, avled nyligen. Han var en flitig skribent och gjorde både på den punkten och åsiktsmässigt sitt bästa att efterlikna sin stora idol Herbert Tingsten.
Efter Ahlmarks död har flera av hans gamla partikamrater och åsiktsfränder skrivit hyllningsartiklar till honom. Det är inte så konstigt. Och det är heller inte så konstigt att knappast någon har nämnt den personliga tragedi han drabbades av i slutet av 70-talet, något som drev honom från politiken och till rollen som fri skribent. Sådant nämner man inte gärna. Men jag vill hävda att hans sista 15 levnadsår präglades av en annan tragedi – en tragedi som han definitivt inte var lika oskyldig till som att hans käresta tog sitt liv 1978.
På 90-talet skrev han två böcker, Vänstern och tyranniet och Det öppna såret. Som framgår av den första titeln är böckerna en uppgörelse med en lång rad namngivna skribenter och opinionsbildare på vänsterkanten och framför allt dessas mer eller mindre öppna hyllning till levande och döda kommunistdiktatorer som Lenin, Stalin, Mao, Enver Hoxha och Castro.
När jag läste den första av dessa böcker för många år sedan och den andra rätt nyligen, ”tog jag åt mig” en del. Jag var själv aktiv i ”avgrundsvänstern” ända in på 80-talet och har låtit både Lenin och Mao pryda såväl min vägg som min jacka. Det är inget jag är stolt över idag. Jag vill inte heller skylla ifrån mig, bara för att jag präglades av en tes som författaren Göran Palm myntade redan när jag var tonåring på 60-talet, tesen om den ”goda diktaturen”. ”Kina är ett bra exempel”, hävdade han. Han förnekade alltså inte att den då ännu levande Mao var en diktator men menade att Mao var en ”god” diktator som ”jobbade för folkets bästa”, i motsats till ”reaktionära diktatorer” som Franco i Spanien och Tubman i Liberia.
I dag anser jag att talet om ”goda diktaturer” är motbjudande nonsens. Alla diktatorer påstår sig jobba för folkets bästa, samtidigt som de tystar alla oppositionella röster med skräck och terror. När det gäller Mao, kan man t ex undra hur mycket Göran Palm visste om den förfärliga svältkatastrof som Maos satsning på ”det stora språnget” hade bidragit till bara några år tidigare. Än i dag är mycket av detta höljt i dunkel – just eftersom Kina fortfarande är en diktatur, som gör allt den kan för att dölja sanningen.
Åter till Ahlmark och hans böcker på 90-talet. När jag läste dem, tyckte jag alltså att han i huvudsak hade rätt. Då syftar jag på hans ”moraliska” budskap. De punkter där han troligen hade fel var där han kraftigt överdriver antalet dödsoffer för kommunistiska regimer. Det ändrar inte att hans omdöme om dessa regimer – och därmed också om de skribenter som försvarar regimerna – är korrekt och rättvist.
Men några år in på det nya millenniet spårar dock Per Ahlmark ur.
Dagens Nyheters ledarredaktion släpper in honom som ”fri kolumnist”. Och vad han då ägnar sig åt kan sammanfattas med ett ord: krigshets. Han uppmuntrar ständigt George W Bush – president i ”världens största demokrati”, som Ahlmark högtidligt upprepar – att militärt angripa Irak och störta diktatorn Saddam Hussein. Det är också uppenbart att Ahlmark inte alls bekymrar sig om något folkrättsligt legitimt motiv för angreppet. I dag vet alla att de motiv som den stackars utrikesministern Colin Powell angav i ett tal i FN:s säkerhetsråd var lögnaktiga (”stackars”, därför att Powell själv knappast innerst inne trodde på vad han sa). Men det rörde inte Ahlmark i ryggen. Han fortsatte hylla Bush åtminstone fram till dennes triumferande uttalande ”Mission completed” ett par dagar efter invasionen.
Men lite senare, när invasionsstyrkorna börjar ”köra fast” och det blir uppenbart att invasionen inte ledde till att Irak förvandlades till ett demokratiskt drömrike, så försvinner Ahlmark som kolumnist i DN.
Eftersom jag redan då hade slutat prenumerera på DN, så vet jag inte bergsäkert om Ahlmark någon gång senare återkom. Men med största sannolikhet gjorde han inte det, av nedanstående skäl.
2011 skrev han sina memoarer Gör inga dumheter medan jag är död. Jag läste boken helt nyligen, efter hans död. För en politiskt intresserad är den givande att läsa i många avseenden. Men jag läste den av ett speciellt skäl. Då, när det hade gått åtta år efter den USA-ledda invasionen i Irak, vore det väl läge av en skribent som själv tidigare varit så fördömande mot andra att självkritiskt granska vad han skrev 2002–2003. Men icke, inte så mycket som en stavelse! Än mer, han har mage att återge en hyllningsartikel han skrev 2008 om Barack Obama. Och denne Obama var en av de USA-politiker som (i motsats till t ex Bill och Hillary Clinton…) aktivt motsatte sig invasionen i Irak! Men inte ens i det sammanhanget kan Ahlmark göra någon som helst självkritisk kommentar.
I sina böcker på 90-talet beskrev han i stort sett ett stort antal andra skribenter som ynkryggar, som försvarat tyranner och inte kan göra självkritik för detta. Tyvärr framstår Per Ahlmark under sina sista 15 år som en lika stor ynkrygg själv i det avseendet. Det är mänskligt att ha fel, till och med alldeles in i helvete fel. Det hade jag många gånger i ungdomen. Men jag erkänner det. Det gjorde inte en erfaren och etablerad politiker och skribent som Per Ahlmark. Det är tragiskt – och den tragedin rår han själv för.
Usch vad jag tycker illa om artiklar som den här, skrivna av en som gick omkring och psykade alla som inte var lika övertygade om Lenin & Co som de själva – för att sedan slå helt om, göra avbön och rulla sig i säck och aska.
Dessutom är artikeln grovt vilseledande: ”När det gäller Mao, kan man t ex undra hur mycket Göran Palm visste om den förfärliga svältkatastrof som Maos satsning på ’det stora språnget’ hade bidragit till bara några år tidigare. Än i dag är mycket av detta höljt i dunkel – just eftersom Kina fortfarande är en diktatur, som gör allt den kan för att dölja sanningen.”
Göran Palm, undertecknad och många andra visste oerhört mycket om detta. 1963 hade Sven och Cecilia Lindqvist tio artiklar i DN om förhållandena i Kina efter ”Stora Språnget”. Det blev också en bok Kina inifrån. De kunde, trots sin kritik, se på Kina med kärlek och ansåg nog att Mao var ”en god diktator” även om de inte använde just de orden.
Det var skönt att Anders P hann komma in med en kommentar till Benkt L:s artikel innan jag försökte mig på det. Tack AP!
Usch vad jag tycker illa om när folk fäller kategoriska omdömen om någon de inte alls känner – även om det inte, som i detta fall, är jag själv. Att jag i ungdomen skulle ”gått runt och psykat alla som inte tyckte som jag” har du inget som helst stöd för i texten (ALLA vänsteraktivister var inte sådana). Knappast heller att jag ”slår helt om, gör avbön och klär mig själv i säck och aska”. Den hånfulla etiketten kan man ju sätta på alla som ändrar åsikt. Klädde du dig själv i säck och aska när du för 40 år sedan skrev din utmärkta bok ”Finlands sak var svår” med en total omvärdering av finska vinterkriget?
Jag erkänner att jag inte läst Sven och Cecilia Lindqvists artiklar i DN 1963 (jag var 12 år då). Jag ska låna boken Kina inifrån. Men jag var aktiv maoist i många år och har inget som helst minne av att vi över huvud taget pratade om ”den stora svälten” runt 1960. Det var något som tystades ned tämligen effektivt under det som Ahlmark kallade ”det galna kvartsseklet”.
Den här diskussionen är helt meningslös. När gamla maoister idag diskuterar sin ungdoms engagemang tycks det mig finnas två sorter: de som tar avstånd från sin ungdoms förvillelser och de som ser den tiden som en nyttig skola för att lära sig allt från mötesdemokrati till imperialismens karaktär. Jag tillhör den senare sorten.
Jag ser också en ganska tydlig skiljelinje mellan de två sorterna i att den första trodde på maoismen (kommunismen) som en slags högtstående moraliskt tankesystem, medan den andra sorten (min sort) behöll sin skepsis mot frälsningsläror av alla de slag. Själv såg jag de frälsta maoisterna redan på 70-talet och tyckte de var smått löjliga med sina klädpersedlar och märken som skulle markera avstånd till de ”politiskt omedvetna”. Har aldrig haft Lenin eller Mao på väggen f ö.
Men det finns undantag. En del frälsta maoister har kommit ner på fötterna, men en del måste i alla sammanhang deklarera sitt avståndstagande, vilket i mina öron och ögon blir ett tecken på att allt för dem alltid varit fråga om att visa sin oklanderligt höga moral. Men det håller aldrig i längden, för vad som är hög moral skiftar med tiden. Tänk bara på alla eländiga värdegrundsdiskussioner vi tvingats genomlida till ingen nytta.
Däremot kan det vara intressant att diskutera det som Benkt Lundgren tar upp om Per Ahlmark. Hur är det möjligt att vara så blind för fakta som han var på slutet. Mitt svar är att han var förblindad av sin ”höga” och framför allt antikommunistiska moral. Ja han var t o m värre än de värst frälsta maoisterna.
Två reflexioner:
– Demokrati är inte synonymt med gott uppförande, kan inte användas för att ursäkta dåligt uppförande, och bör således användas försiktigt när olika stater och deras regeringar bedöms.
– Väsentligt för exempelvis Kina är väl vad landets inbyggare tycker, snarare än utrikes betraktare. Det verkar som om Mao är uppskattad av så många att någon ”av-maoisering” aldrig kunnat genomföras.
Och bland annat på dessa punkter syndade Pappers-Pelle A. Kineser, ryssar, palestinier (utsatta för den dagliga demokratiska ockupationen) och andra skall tycka som Ahlmark, annars dj-r!
Instämmer i till fullo i vad Anders P säger. Tugget om demokrati—diktatur är mycket ytligt, men bra om man vill fortsätta tro på världsordningen med USA som fyrbåken. Som gammal bibliotekarie kan jag inte låta bli att ge ett lästips. PressTV:s Pariskorrespondent har skrivit en artikelserie i åtta delar, som gav mig många aha-upplevelser vad gäller Kina, Mao, svälten och inte minst Xi:s bakgrund och program för Kina. Författaren kritiserar en gängse textbok om Kina och drar sig inte heller för att jämföra demokratin i Indien med Kina. Också uppfriskande med en författare som har sin utgångspunkt i Asien – inte i Europa eller USA. Första delen finns på The Sakers blogg.
Om att byta åsikt: Min bok om finska vinterkriget 1939–40 var kanske en ”total omvärdering”, men inte vad jag själv ansåg, utan vad den ”marxist-leninistiska” traditionen hade tyckt. I slutet av 1970-talet fanns det också en tendens bland andra ”radikaler”, bl a på DN, att i den då växande pro-sovjetismen ifrågasätta att Finland blivit angripet. Det där förtjänar att undersökas, tyckte jag. Hade jag funnit att Finland bar skulden hade jag skrivit det. Men till min ”besvikelse” kunde jag bara bekräfta min egen och den traditionella uppfattningen. För att ändå få ut en intressant skrift blickade jag bakåt för att visa att vinterkriget var ett undantag i de finsk-ryska relationerna: inget land har under de senaste 200 åren haft så goda relationer med Ryssland som just Finland!
Tillfällen då jag blir klar över att jag haft fel ser jag som de STORA ögonblicken. Just nu gäller det en aspekt av corioliskraften som jag missbedömt. Det har lett till nya viktiga insikter som jag jobbar med nu.
Sven och Cecilia Lindqvists serie i DN startade 2 januari 1963 med ”Kommunistkina upp ur sin vågdal”. Det 5:e avsnittet 13 januari handlade om Kinas förhållande till Sovjetunionen och det förutsades att Nikita Chrusjtjov inte skulle sitta länge. De fyra sista avsnitten 18, 20, 22 och 27 januari hade rubrikerna ”Krisen efter Stora Språnget”, ”Maos Stora Misstag”, ”Reformen som blev en tragedi” och ”Några riskorn avgör allt”. De som prenumererar på DN kan läsa artiklarna i arkivet.
Man kan kanske lägga ytterligare två saker till stackars lille Pers meriter: Lär haft ett kortare förhållande med Bibi Andersson samt av kolonial- och apartheidstaten Israel utsetts till hedersjude. Detta är dock bara sånt jag hört, har inte haft tillfälle fråga honom. Bibi är ju tyvärr svårt dement idag, så henne kan jag inte fråga. Stackars lille Per blev ju också i tiden berömd för sitt: Lycka till! Jag tror det var en hälsning till arbetarna vid någon nedläggning.
PS: Själv är jag fortfarande maoist, stalinist, fidelist eller vad man skall kalla sig om man är emot sådana som stackars lille Per. Men vad man kallar sig spelar ju ingen roll.
Tack Bert Hoflund för tipset om The Sakers blogg. Nu har jag ägnat mycken tid åt den; många intressanta inlägg!
Anders Persson!
Du skrev att ”vinterkriget var ett undantag i de finsk-ryska relationerna”. Var inte perioden 1899–1917, med kortare undantag, i så fall ett annat undantag? Kan man tala om ”undantag i goda relationer” när ”undantagen” i båda fallen syftat icke blott till självständighetens eller självstyrets avskaffande, utan troligen till försvagandet av finlänningarnas förmåga att finnas som folk? (”Folk” kan tolkas som singularis eller pluralis efter behag.)
Leif Stålhammer!
Arbetsmarknadsminister Per Ahlmark hånades för att han 1977 önskade LM Erikssons anställda i Olofström ”Lycka till!” vid budet om avskedanden och nedläggningshot. Om detta kan man läsa i historiska tidningsarkiv (som SvD och DN), vilket är en fröjd som jag unnar alla lindelof.nu-läsare att upptäcka.
Jan Arvid G!
Du kommer med en kunnig och relevant invändning. När jag använde ordet ”relation” var det ganska ospecificerat: ”relation” mellan de härskande finländska och ryska eliterna eller mellan finländska folket och de styrande i St Petersburg?
Problemet i historieskrivningen är att konflikterna ställts som problem mellan ”finländare” och ”ryssar”.
1. På samma sätt som det ryska folket kämpade emot enväldet kämpade finländarna. Därför innebar revolutionen 1905-06 en (tillfällig) seger i bägge lägren.
2. Men finländarna kämpade 1899-1917 inte för självständighet, utan för att ha kvar sin autonoma och i vissa avseenden priviligierade, ställning, som en nationell minoritet.
3. Idealet för finländarna var att stanna kvar som en rysk provins, men inte i ett Ryssland som styrdes av reaktionära, monarkistiska adelsmän utan av framstegsvänliga borgare.
”Jag har inget emot att Ryssen kommer, bara han har pengar”, som en fin finländsk dam sade mig på 1980-talet (se vidare Clarté 3/2017)
Anders Persson!
Du har rätt om eliter och folk. Om man nämner två etniska grupper och deras relationer måste man fråga sig huruvida man talar om förhållandet mellan respektive etnicitets elit, eller folkflertalens förhållande till varandra, eller ett folks förhållande till en främmande styrande elit. Och man kan fråga sig hur relevant uppdelandet i nationaliteter är under olika tider – och så vidare.
Allmogen har ju alltid gjort saker som går stick i stäv med de senaste århundradenas idéer om folk. Till exempel flydde ortodoxa karelare till Tvertrakten när Ladogakarelen avträddes till kungariket Sverige.
Men jag undrar om inte detta i grunden sunda perspektiv (”folken tillsammans mot eliterna”) har drivits för långt av vänsterhistoriker? Jag fruktar att det i århundraden faktiskt har funnits farliga spänningar mellan folk, som inte bara framkallats av eliters hets.
Vänsterpolitiker och -historiker har allt för mycket lagt vikt vid det objektiva, det som kan mätas, ”mervärde”, ”utsugning”, ”kapitalaccumulation” osv och trott att ett ”gott” subjektivt medvetande automatiskt följer av detta (marxisterna har ett fint ord för detta som jag glömt bort). När så inte blivit fallet har det förklarats med ”indoktrinering” av den härskande klassen.
När karelenfinnarna utvandrade till Tver efter freden i Stolbova 1617 berodde det bl a på att vid den tiden trodde alla, hög som låg, på den allsmäktige Guden. Eftersom karelenfinnarna var ortodoxa ville inte alla omvända sig till lutheranismen, eftersom detta skulle bringa dem i harnesk emot Gud som – i deras ögon – självfallet ansåg att endast den ortodoxa tron var den rätta och sanna.
Att religion och patriotism utnyttjats av skrupelfria makter innebär inte att de à priori är ”opium för folket”. Så t ex innebar övergången till kristendomen ett framsteg för den europeiska kulturen jämfört med den rena hedendomen.
Instämmer med Anders Persson, med en anmärkning. Jag arbetar med att stärka nationer i Nya Holland som blev annekterade av Förenade kungariket 1788; annekteringen övergick till Förenade kungarikets regionala efterföljarstat Samväldet Australien 1901. Min erfarenhet är denna: När en folkgrupp övergår från ”rena hedendomen” till att infogas i ett större sammanhang (som skedde när Skandinavien närmades till den västligt kristna sfären eller Nya Hollands folks länder annekterades av Förenade kungariket) är det viktigt att det tidigare kulturarvet inte förloras. Man behöver ju något att bygga på.
För att återgå till min ursprungsartikel och mina ”vedersakare”. Tydligen är det väldigt impopulärt att ”göra självkritik”, alltså att öppet medge att man ändrat åsikt för att man anser att man tidigare hade fel. Då ”gör man avbön”, ”klär sig själv i säck och aska” etc. Det är betecknande att Knut L tycker det är intressantare att spekulera i hur Ahlmark hamnade så fel i Irakfrågan. Men jag anser alltså att det är mindre intressant. Det bedrövliga är att han aldrig erkände att han hade haft fel. Jag förstår nu att väldigt många tycker att så ska man inte göra – och Ahlmark var tydligen en av dem. Jag anser alltså att detta är ganska ynkligt. Fast kanske var han livrädd för att anklagas för att ”klä sig själv i säck och aska”…
Ja Benkt, din egen personliga svängning från maoism till någon slags liberalism är inte av något större allmänintresse – tycker jag. Men, vad som kan vara mer intressant är vad du – med dina erfarenheter – drar för politiska slutsatser om läget idag i Sverige och i världen. Där kanske vi kan bli överens rent av. Häng inte upp dig på vad olika personer har för politisk bakgrund, det leder sällan till annat än käbbel. Paradexemplet på detta är SD som i åratal har vunnit på att alla godhjärtade högerliberaler och vänsterliberaler gång på gång avslöjat vad alla redan vet; att SD har sina rötter i 90-talets vit-makt-rörelse. Enda sättet att stoppa deras framgång är att ta dem i dagspolitiken. Ska de nu även få EU-motståndet (tack vare Liberalerna) till sin fråga, ja då är de snart landets största parti.