Den oskyldige

Från början av december 1939 och en tid framåt lät inte min mor mig och min två år äldre syster gå ut ensamma. Jag var för liten för att komma ihåg det, men min syster har fortfarande ett klart minne av händelsen. Vi bodde på Torsgatan 76 och vid nummer 31 hade den tioåriga flickan Gerd Johansson den 1 december lockats in i en bil av en okänd man och var sedan dess försvunnen. Gerd bodde på Birkagatan, bara ett par kvarter från oss, i ett område där vi brukade leka. Den 8 december hittades flickans svårt skändade kropp vid Lötsjön i Sundbyberg.

Den lilla flickan Kerstin Blom försvann från Vasaparken den 18 juli 1955 och hennes kropp hittades i en resväska vid Albysjön söder om Stockholm. Hon försvann från samma område av Stockholm som flickan Gerd och obduktionen visade på kusliga likheter. Spaningsledningen var helt inställd på att förövaren var samme man som man på mycket tveksamma grunder lyckats fälla för mordet på Gerd. Men den här gången kunde man inte bortse från de vittnesmål som gav mannen alibi och han måste släppas fri.

Men massmedias skriverier, som gjort mannen till Sveriges mest hatade person, gjorde det inte möjligt för honom att fortsätta sin affärsverksamhet i Stockholm. Han återvände till barndomstrakterna vid Örebro för att mödosamt bygga upp en ny tillvaro. Men med polisens rapportörer tätt i hälarna. De hade inte gett upp hoppet om att än en gång fälla honom för mord.

När den trettioåriga Rut Lind saknades efter ett besök på lasarettet i Örebro den 26 maj 1959 startade omedelbart polisens drev. Slumpen hade gjort att den man, de så länge velat gripa, samma dag hade råkat befinna sig i samma väntrum på lasarettet som den försvunna kvinnan. Och den här gången lät man inga betänkligheter stå i vägen för att för andra gången fälla den oskyldige Olle Möller för mord.

Långt senare skulle jag på ett antikvariat hitta boken Jag är oskyldig av Olle Möller. Utgiven 1966 av Kristall-Förlaget i Malmö. Det är en mycket välskriven bok. Egentligen är det Olov Svedelid som hållit i pennan men det nämns inte i boken. Den börjar med att skildra Möllers barndom och uppväxt. Sedan hans karriär som idrottsman med bland annat tre individuella SM-guld i terränglöpning. Så kommer skildringen av hur han anklagas för tre mord och döms för två av dem. Boken är givetvis en partsinlaga men en rad märkliga detaljer gjorde att jag sedan jag läst den tvivlade djupt på att Möller var skyldig till de brott han dömts för.

Nu har bekräftelsen på mina betänkligheter kommit i form av en bok i romanform späckad med faktiska detaljer. Mördaren i folkhemmet av Lena Ebervall och Per E Samuelson. Utgiven av Piratförlaget år 2012. De faktiska detaljerna består av tidningsartiklar, polisens förhörsprotokoll, replikskiften under domstolsförhandlingar och mycket mer. Det kan låta torrt men hela boken är spännande som en deckare och det var också bland deckarna jag hittade den i bokhandeln.

Fram tonar bilden av inte ett utan flera justitiemord. En oskyldig anklagas tre gånger för mord och döms två gånger som skyldig. Något som inte borde vara möjligt i en rättsstat. Men det är möjligt när spaningsledningen först bestämmer sig för vem som är mördaren och sedan bara ser alla indicier och vittnesmål som pekar åt ett håll och bortser från allt övrigt. Hela tiden underblåst av massmedias sensationsskriverier som tog formen av en verklig häxjakt.

Det värsta i hela processen är nog vad Örebropolisen Stig Sandin hittade när en åklagare i Örebro beslutat att återuppta brottsutredningen om mordet på Rut Lind. Han gick igenom alla tillgängliga arkiv efter handlingar om målen mot Olle Möller. Längst in på en hylla på riksarkivet i Stockholm stod en brun kartong. Överst i kartongen låg ett papper med texten Ej aktuella förhör. Här låg alla vittnesuppgifter som stödde Olle Möllers sak och skulle ha friat honom. Det var material som polisen aldrig delgav Möllers två försvarsadvokater Hugo Lindberg och Einar van de Velde. Med berått mod hade spaningsledningen sett till att en oskyldig dömdes och fick hela sitt liv förstört. Och indirekt också att en verklig mördare gick fri och kunde döda ännu ett barn.

Nya försök att skipa rättvisa
Journalisten och författaren Henry Sidoli (1930–1997) blev i mitten av 1970-talet bekant med advokaten Einar van de Velde. Denne hade i september 1944 som försvarsadvokat tagit över Gerd-målet från Hugo Lindberg. Sidoli och van de Velde brukade äta lunch tillsammans en gång i veckan och samtalen kom givetvis också in på Olle Möller. Van de Velde arbetade för en resningsansökan för Möller och det var genom honom som Sidolis intresse för rättegångarna mot Möller väcktes.

Sidoli började en mycket omfattande faktainsamling och en rigorös genomgång av allt material: polisförhören, förundersökningen, rättegångsprotokollen dag för dag, domarna, bakgrundsmaterial, mediebevakningen, fotografier och intervjuer. I boken Olle Möller och orättvisan redovisas händelsekedjorna i kronologisk ordning. Parallellt med dessa löper författarens analyser som riktar ljuset mot de många egendomligheter som karakteriserar rättegångarna mot Möller.

Sidoli har intervjuat alla de personer – han fortfarande kunnat nå – som på något sätt kunnat bidra med information om vad som hänt. Ett flertal gånger har han träffat Olle Möller för personliga samtal och hjälpt till med hans resningsansökningar.

Lördagen den 5 februari 1983 besöker Sidoli för sista gången Olle Möller. Denne tror nu att den resningsansökan som inlämnats äntligen skall resultera i att HD skall fria honom efter alla år. En dryg månad senare, den 22 mars, avlider Olle Möller på Örebro lasarett. Drygt två år senare avslår HD Möllers sista resningsansökan.

Henry Sidoli avlider år 1997 efter att ha avslutat sitt arbete med manuskriptet till boken Olle Möller och orättvisan som tretton år senare ges ut av hans dotter Marie-Louise Sidoli och hennes man Magnus Forsheden.

…
Texten fram till avsnittet om Henry Sidoli publicerad som krönika på Folket i Bilds hemsida november 2012.