”Sedan kalla krigets slut har USA gradvis förlorat intresse för Europa som en maktpolitisk entitet. De europeiska Nato-staterna är väsentliga för denna stormakt främst som en trampolin för framstötar i andra delar av världen. USA:s huvudkonkurrent är inte längre Ryssland utan Kina. Det ”ryska hotet” har blivit groteskt uppförstorat i flera europeiska huvudstäder, inklusive Stockholm. Trump inser att eftersom USA har intressesfärer (som ingen bestrider), är det inte orimligt att också Ryssland har det.”
Anders Björnsson på alliansfriheten.se >>
Redan 2008 vid säkerhetskonferensen i München signalerade Hillary Clinton att USA såg Asien och sydkinesiska sjön som det primära säkerhetsintresset.
Det som förbryllade var den gigantiska försvarssatsningen nyligen då Donald Trump verkligen bidrog till en dramatisk höjning av militärens intäkter. Tio ggr större än Putins budget exempelvis.
Alldeles nyligen har Trump hotat med att ta hem merparten av de 35.000 amerikanska Natosoldater som är stationerade i Tyskland. Likaså de trupperna i Sydkorea. Natonationer som Tyskland och andra länder betalar inte de 2 % av BNP som är villkorat.
Natos kostym kommer med stor säkerhet att minska med förskjutningar inom blocket, Polens geopolitiska läge gör dem till det viktigaste blocket på sikt.
Dessvärre ökar USAs o Natos strategiska intressen i norra Skandinavien med en fördubbling av de amerikanska marinsoldaternas närvaro, alldeles nyligen. Den amerikanska arktiska flottan har startats upp igen efter nedläggning 2011.
Situationen 1940, som Anders Björnsson anspelar på, har jag gjort till föremål för en ”kuggfråga” som rekommenderas som tillhygge i debatten:
– Sverige har haft fred i mer än 200 år. Dock, vi har under den tiden varit nära att bli anfallna av två stormakter – vilka?
De jag frågat har svarat med namnen på de två stormakter som man kan räkna till ”the usual suspects”. Men dessa två har faktiskt, trots att de har mycket på sitt samvete, aldrig varit så nära att anfalla Sverige som Storbritannien och Frankrike våren 1940, under förevändning att ”hjälpa Finland” men egentligen för att stoppa malmexporten till Tyskland.
Fallet motsäger också påståendet att parlamentariska demokratier aldrig kan råka i krig med varandra. Mot detta talar också det historiska faktum att Storbritannien förklarade Finland krig i december 1941.
Som gammal gruvis från Malmfälten kunde jag naturligtvis kuggfrågan. Per Albin lotsade Sverige igenom den svårigheten också tillsammans med vår utrikesminister.
Vår regering av idag med Stefan L i ledningen i team med Hultqvist och Wallström är inte att lita på. Hultkvist tyst. Paralyserad av Trump:s besök och möte med Putin?
Vår icke det minsta kapabla försvarsmakt heller inget att luta sig emot!
Återstår väl endast jänkarna och britterna och Norge. Med Patriot istället för det högpresterande franska missilsystemet.
Trump överraskar dock ständigt positivt o negativt. Nu att han beredd att acceptera Krimfrågan och annekteringen. Vad det resulterar i återstår att se.