Foto: Dylan Martinez (Aftonbladet)
Fotboll jämförs ofta med krig. ”Det blir en jättetuff match, och vi tänker kriga ända till sista blodsdroppen” är ett uttalande som vi alla hört.
Krigsmetaforer må vara begripliga men är inte särskilt relevanta i fotbollssammanhang. Själv tänker jag mig en fotbollsmatch lite som ett presidentval i ett någorlunda anständigt land – inte USA och definitivt inte Ryssland men kanske, trots allt, Frankrike.
Vad är egentligen en fotbollsmatch för någonting? Jo, det är ett ”event”, där två parter med vitt skilda och motstridiga intressen slåss (krigar…) för sin sak inom ramarna för ett givet regelverk under en begränsad tidsperiod – 90 minuter plus tillägg – på en begränsad yta och sedan, oavsett resultat, finner detta resultat jämförelsevis acceptabelt och godtagbart.
Efter slutsignalen är kombattanterna vänner igen (men på goda grunder och i vissa fall heligt förbannade).
En fotbollsmatch kan alltså uppfattas som ett slags demokratiskt projekt, inte helt olikt ett presidentval, som sagt – om vi bortser från att sådana val mera sällan slutar oavgjort…
Fotboll är väl den kulturyttring som är mest spridd i hela världen och har därmed en enorm kraft. Jag tror också att fotbollen står i fredens tjänst. Nyligen redovisade jag på Facebook en enkät i vilken ett par hundra allsvenska spelare uttalade sig om sina politiska preferenser – där det framgick att bara 2 procent, alltså inte 20 procent, sympatiserade med Sverigedemokraterna (SD). Durmaz-manifestationen (24 juni) ingår förvisso i det mönstret.
Rättvisa är ingenting man bör förvänta sig i en fotbollsmatch. Att ett sämre lag ganska ofta besegrar ett skickligare känner vi alla till, och det finns inga garantier för att världens just nu bästa lag – Mbappés Frankrike eller ”de chokladfärgade bollartisterna från kaffelandet” (Putte Kock) – blir världsmästare. Slump och tillfälligheter ingår i all fotboll som viktiga beståndsdelar men är självfallet inte allena utslagsgivande.
Frånsidorna är väl kända – pengarullningen, korruptionen inom FIFA, machomentaliteten o s v – men i grund och botten är fotboll en positiv samhällskraft.
Det som jag funderat över i många år är fotbollens relation till klasskampen. Långt bak i mitt dunkla historiska arkiv har jag för mig ha hört att fotbollen startade som en mycket ”arbetarklassaktig” sport. Det höll sedan i sig mer eller mindre i olika lag. När jag var ung i Göteborg räknades IFK Göteborg som ”kommunistiskt” eller åtminstone ”socialdemokratiskt”, likaså GAIS. Örgryte (ÖIS) som dök upp i elitfotbollen först i slutet av 50-talet räknades dock som ”borgerligt”.
Att Finland aldrig har varit så bra i fotboll brukar skyllas på klimatet. Men i södra Finland är det inte avsevärt sämre än i Mellansverige. Jag lutar snarare åt att det har att göra med efterverkningar av 1918 och krossandet av den finländska arbetarrörelsen.
Fotboll är också en löjligt överskattad lek med en barnleksak.
Man bör inte bortse från att överheten väldigt gärna ser att arbetarklassen avreagerar sig på idrott istället för på överheten själv.
Idrotten är vår tids opium för folket och upphaussningen av idrottsmän/kvinnor som närmast gudar är fullständigt perspektivlös och direkt skrattretande. Man blir inte bättre människa än någon annan för att man kan hoppa bra över en pinne eller sparka på leksak.
Vilken vanlig undersköterska eller metallarbetare som helst är värd mer uppmärksamhet och högre lön.