Idag blev P.O. Enquist utsedd till medicine hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Det togs upp i P1:s Vetandets värld idag. Vi fick höra om olika medicinska teman som genomströmmar hans litteratur. Han svarade själv på några frågor på slutet. Lyssna noga på dem!
Minns hur jag, trots att jag visste att det är svårt att få sina barn att läsa vad man själv gillar, försökte intressera min medicinstuderande dotter att läsa romanen Blanche och Marie. I rent studiesyfte. Vet inte hur det gick.
Den berättelsen drabbade i alla fall mig särskilt hårt, för den visade på ”medicinvetenskapens” ibland farligt bräckliga grund. Särskilt när det gäller det svårfångat mänskliga i däggdjuret människan. Mina reaktioner på slarvig hantering av ”diagnoser” är nämligen instinktiv. Jag känner hur raggen reser sig som på en hotad hund. Det ilar inuti benen, som en snabb våg av svidande värk. Jag känner att jag går i försvarsställning och rustar mig för att slå tillbaka varje angrepp. Utanpå försöker jag ändå behålla masken av intellektuell saklighet. Det är svårt.
Varför är det så? Mitt intellektuella och lite skrytsamma svar är att jag sett för mycket av hunsande och oreflekterat degraderande av människor. Men jag tror inte det är erfarenhetsbaserat, det finns som en försvarsmekanism i alla människor. En slags överlevnadsintinkt som knyter människor samman och alltså motverkar trakasserier.
”Hysteriska kvinnor” anpassade sig till diagnosen, vilket då var ett sätt att överleva. Vi går alla in i våra diagnostiserade roller. Hypokondri är bara lite för mycket av det vi alla faktiskt sysslar med. Samhället förser oss med lämpliga diagnoser. Idag ”går vi in i väggen” när vi tappar kontrollen över vårt förhållande till omvärlden. Vetenskapen gör då sitt yttersta att finna diagnoser och skapar ”utmattningsdepression”, ”fibromyalgi” mm.
Barn idag är särskilt illa ute enligt min uppfattning. De lever i en tuff värld med hårda krav mycket tidigt. Anpassningsförmågan är visserligen outgrundlig, men för en del blir det ändå så att de faller ur ramen på olika sätt. ”Överaktivitet”, ”överpassivitet – apati”, bråk och allmänt svåranpasslighet, inlärningsproblem … Vetenskapen gör som vanligt sitt yttersta för att finna diagnoser och skapar ”ADHD”, ”ADD” mm. Jag har förstås lika svårt att att bedöma diagnosers relativa bräcklighet som Blanches och Maries samtid. Ja, diagnoserna kan ju till och med vara socialt funktionella, alltså hjälpa människor till medicinering och ett bättre liv, än de annars skulle haft. Men i vetenskaplig mening tillåter jag mig ändå att tvivla.
Alltså, bättre att läsa P.O. Enquist än att läsa för mycket medicinska rapporter och utredningar från Socialstyrelsen. I alla fall är P.O. Enquist oumbärlig för både skolan och vården.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: P.O. Enquist, hysteri, ADHD, Blanche och Marie, diagnoser
Tack för en intressant blogg och jag vill även instämma i att vi alla bör läsa PO Enquist, kanske Sveriges främste författare. Mina elever har fått smaka på hans prosa och för det mesta upplyfts av den. Han har ju även sagt att vi alla bör läsa mer, både dåliga och bra böcker, och numera använder jag skönlitteratur alltmer som fortbildning. Det finns många författare som förberett sig väl inför sina romaner, i paritet med en vetenskaplig forskare. Sen får man naturligtvis ha det källkritiska ögat på plats.
Om du gillar Enquist och samtidigt vill få en dos mycket viktig svensk historia så rekommenderar jag Musikanternas uttåg, om svensk fackföreningskamp bland de norrländska sågverken. Alldeles lysande.
Musikanternas uttåg kom 1978 och tillhör hans tidiga böcker. Jag började inte läsa honom på 90-talet. Jag har bland annat Musikanternas uttåg och Legionärerna ännu olästa. Tack för tipset.