Israels nya lag är en möjlighet för palestinierna att enas

En video som nyligen publicerats på Facebook visar en palestinsk pojke på området invid Haram El-Sharif eller Tempelberget, nära Al Aqsa-moskén i Jerusalem, när han håller upp en palestinsk flagga. Inom några sekunder närmar sig israeliska polisen och gränspolisen pojken. De rycker flaggan ur hans händer och de arresterar honom. Man kan inte annat än bli rasande över denna syn, särskilt som medlemmar av Israels mest radikala nationalistiska bosättare rör sig fritt omkring på området.

När man tittar på den här videon, bör man försöka föreställa sig följande scenario, hur osannolikt det än kan tyckas idag, så kan det mycket väl vara oundvikligt: En dag kommer samma officerare att stå i givakt och hälsa denna flagga. Denna flagga kommer att hissas vid alla nationella monument och statliga byggnader och officerare, som de i videon, kommer att svära att skydda den och det fria demokratiskt Palestina som flaggan representerar.

På ett likartat sätt (som flaggan rycktes ur pojkens händer) har Israel förklarat, utan tvekan, att de palestinska medborgarna i staten inte är önskade och att deras uteslutning från staten och från det israeliska samhället är ett, för Israel, strategiskt mål. Israel ryckte inte bara en flagga från detta samhälle bestående av två miljoner människor, de antog också en genomgripande nationell lag som heter The Nation State Law.

Detta är nu en av Israels grundläggande lagar som, i avsaknad av en konstitutionell lag fungerar som en sådan. Den exkludering som stadfästs i denna lag, hur galen och rasistisk som den än är, så måste den driva oss till att se möjligheterna: Att de palestinska medborgarna i Israel tillsammans med palestinierna på Västbanken, i Gaza och i Jerusalem går samman och gemensamt kräver sina rättigheter som en nation – mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, lika rätt till landets resurser och lika representation i alla politiska institutioner. En sådan enad kraft har potential att avsluta det sionistiska styret i Palestina.

Skapandet av denna grundläggande lag ger en konstitutionell stämpel och godkännande till den rasistiska politik och de lagar som redan finns och som gör helt klart att inga palestinier är välkomna i Israel. Eftersom lagen gäller för hela Israel, som i själva verket är hela det historiska Palestina, sätter det också en konstitutionell stämpel på Israels expansion till de områden som ockuperades 1967.

Under sju decennier har de palestinska medborgarna i Israel försökt att återkräva sina rättigheter och sin värdighet, vilket varit förgäves, även när de arbetat inom det system som Israel skapade och påtvingade dem. Staten Israel å andra sidan förvägrar palestinierna deras rätt att återvända till sitt land och utesluter sina palestinska medborgare från alla av statsmaken och från det snabbt framåtskridande israeliska samhället. Israel har gjort detta genom lagstiftning och genom att genomföra en politik som ger en enormt förmånlig behandling av judar inom livets alla områden.

Vidare, i enlighet med den nya lagen, förklaras den enade staden Jerusalem som staten Israels obestridda huvudstad och det finns ingen tvekan om att palestinier inte har någon plats i staden. Alla palestinier tvingades lämna den västra delen av staden när de ockuperades av sionistiska styrkor 1948 och idag finns det inte en enda palestinsk familj i den delen av staden. Sedan 1967, när den östra delen av staden ockuperades, har en brutal kampanj av etnisk rensning ägt rum och palestinierna tvingas lämna staden och de närliggande samhällena, och bosättningarna enbart för judar byggs i stället.

Jerusalem är i realiteten en segregerad och uppdelad stad och inom staden finns ingen enighet. Detta är särskilt obehagligt i den Gamla staden i Jerusalem där kampen för varje hus och varje gränd pågår dagligen. Bosättare terroriserar de lokala palestinierna i ett försök att få dem att lämna sina hem och de tar över husen, ett i taget.

Arabiska har varit det talade språket i Palestina i över ett tusen år och förklarades vara det officiella språket i Palestina av Nationernas förbund 1922. Och nu, med denna lag, erkänns arabiska inte längre som ett officiellt språk i Palestina utan är nu ett andraspråk.

Paragraf 1.c i den nya lagen lyder:

”Rätten att utöva nationellt självbestämmande i staten Israel är exklusiv för det judiska folket.”

Man måste ställa frågan – vad tycker de palestinier, som har bott i Palestina långt innan sionisterna började kolonisera landet, när de får höra att det bara är judar som har rätt till självbestämmande i landet? Över sex miljoner palestinier bor i Palestina. Ytterligare miljoner bor utanför Palestina därför att de förnekas rätten att återvända, men rätten till självbestämmande är exklusiv för judar.

Palestinska medborgare i Israel, som bor på Västbanken, Gazaremsan, i flyktingläger i Libanon, Syrien eller Jordanien och runt om i världen, har ingen anledning att förvänta sig att staten Israel kommer att beakta deras krav eller respektera deras rättigheter. Israel kontrollerar hela Palestina men avvisar den inhemska palestinska befolkningens rättigheter och har konsekvent avvisat alla försök till försoning. Man kan idag hävda att det inte finns något annat val än att ifrågasätta den sionistiska staten och ersätta den med ett inkluderande och demokratiskt system.

Som ett resultat av en enad kamp i Sydafrika insåg apartheidregeringen så småningom att framtiden för de vita i landet var beroende av att säkerställa en rättvis framtid för den svarta befolkningen. Detta krävde att man gjorde slut på apartheidregimen. Det är dags att införa politisk isolering, bojkott och sanktioner mot Israel för att få dem att komma till samma insikt.

…
Originalartikeln införd den 25 juli i American Herald Tribune.

Översättning till svenska Kjersti Rekve