En lärares heder, status och yrkesstolthet

i lever onekligen i konjunkturkänsliga tider. Ännu för 40–50 år sedan betraktades läraryrket som ett framtidskall, och i ett något senare skede ville samtidens gymnasister till varje pris bli socialarbetare. Det krävdes ett betygssnitt på 5,0 eller högre för att komma in vid Socialhögskolan år 1979.

Man får hålla i minnet att de flesta yrken och professioner devalveras eller revalveras över tid och att orsakerna till det vanligtvis är sammansatta och svåråtkomliga. För vår tids växande släkten förefaller väl lärarjobbet ganska ödsligt; i stället är det multimedia, it-knäck, finansmarknader och anställningar på diverse redaktioner och i kommersiella teve-kanaler som lockar de unga.

I denna sköna medievärld niger inte ens drillsnäppan Carola längre för sin präst. Däremot separerade hon från honom år 2000, vilket obestridligen var ett steg i rätt riktning i det fallet. Inte heller sätter vi någon överdriven tro och lit till polisens möjligheter att förebygga alla brott eller till läkarnas förmåga att bota obotlig sjukdom eller ens till meteorologernas kvalifikationer att spå markant bättre väder.

Det är således inte bara läraryrket som nedvärderats under årens lopp. Ett otal andra näringsfång har rönt samma öde – ibland på ont, emellanåt på gott, stundtals varken eller.

Om vi förskjuter perspektivet och inte låser oss fast vid yrkestillhörigheter, så blir synfältet än klarare. Betrakta människor i ålderskategorin plus 75! Vilken status hade dessa di gamle i 1800-talets svenska bondesamhälle, och vilken ställning har dagens åldringar? Frågan är milt uttryckt retorisk. Förr i tiden bemöttes åldermännen- och kvinnorna med aktning, och deras mångåriga erfarenhet skattades efter förtjänst. Numera ses de äldre per definition som otillräkneliga eller sinnesslöa och drogas ibland ned redan vid 16-tiden till följd av personalbrist och besparingspaket.

Framlidne Hasse Alfredson hade förvisso goda skäl att vara ”på rymmen från ålderdomshemmet”!

Men om vi begränsar oss till den strikt professionella nivån, så existerar förmodligen inte något annat yrke som har taxerats ner lika dramatiskt på de arbetsmässiga, ekonomiska och statusgivande planen som just läraryrket. Åtminstone inte i Sverige och i varje fall inte på denna sidan hedenhös.

Det innebär inte att det var bättre förr. Många inslag i den grå forntidens pluggskolor kan utan vidare avfärdas med ett otal goda argument, och lärare av de äldre stammarna hyllade ibland samma unkna politiska ideal som Nero, Caligula, Djingis Khan och Ebba Busch Thor. Ändå skilde sig dåtidens lärarelit från dagens i två viktiga avseenden:

För det första tog de främsta exemplaren ur tidigare lärargenerationer ett större intellektuellt ansvar än vad dagens lärare i regel gör. På 1920-, 30- och 40-talen kunde en lärare riskfritt uppträda som Fri Ande, spränga väggarna till skolhuset och vid enstaka tillfällen ställa sin kunskap i allmänhetens tjänst – för att nu uttrycka sig en smula högtidligt. Av skilda struktur- och lönesättningsskäl är beteenden av det slaget nästan otänkbara i dag.

För det andra behövde forntidspedagogerna sällan eller aldrig oroa sig över sin status. Den var dem i praktiken given från begynnelsen. Kyrkoherden, prästen, klockaren, brukspatronen samt kung Erik av Pommerns fogdar hade sin självskrivna status liksom poliskonstapel Björk, läkaren, borgmästaren och skolläraren hade sin. Gårdagens samhällen var hierarkiskt uppbyggda på ett helt annat sätt än dagens och överheten bar varken svärd eller pekpinnar förgäves.

Det sägs ibland, och med rätta, att demokrati är något som ideligen måste erövras på nytt av oss som känner sympati för demokratins idévärld. På liknande sätt förhåller det sig med en lärares status. Den måste erövras, framför allt i undervisningssituationen, och först när man har tillkämpat sig hög status i klassrum och lektionssalar har man förtjänat den.

Bland annat är det med hjälp av sin yrkesstolthet, som en lärare kan annektera ett mått av individuell status. Det gäller helt enkelt att stå upp för det yrkesmässiga vägval man en gång gjort.

Elever, kursdeltagare och studenter måste bibringas uppfattningen att lärarjobbet är ett aktningsvärt yrke. I sista hand är det ju ändå läraren som ska väcka respekt – respekt i positiv mening – för värden som kunskap, bildning och kultur. Denna respekt väcks om och endast om vi tar yrket på allvar, något som förutsätter både djärvhet och dristighet. Här är självaktning och självständighet nyckelbegrepp.

Kanske är det så att ens yrkesstolthet och ens eventuella status är ömsesidigt beroende av varandra. Själv misstänker jag att stoltheten utgör den grund på vilken lärarens status vilar. De båda samverkar dialektiskt: utan stolthet ingen status och vice versa.

Att en yrkesmänniskas goda anseende på något vis skulle vara relaterat till hans eller hennes jordiska tillgångar och allmänna lönenivå är en utbredd missuppfattning.

För att verifiera det påståendet räcker det att erinra om Ludwig Wittgenstein (1889–1951), en av det förra århundradets mest välrenommerade filosofer – och folkskollärare. Drygt 30 år gammal skänkte Wittgenstein större delen av sin ansenliga förmögenhet till syskonen, men också till medellösa lyriker och andra kulturutövare i sitt Österrike. Begåvningar som Rainer Maria Rilke, Georg Trakl, Adolf Loos och Oskar Kokoschka drog alla nytta av hans stora generositet. Kort därefter, 1922 för att vara exakt, slog sig Wittgenstein ner i de österrikiska alperna. Där tillträdde han tjänsten som folkskollärare i den gudsförgätna lilla byn Trattenbach och stannade i sex år, innan han återvände till Cambridge och blev professor.

Pengar är som bekant något världsligt. Bara min heder och min yrkesstolthet kan ge mig hög status.