Det verkade vara en udda sak att säga eftersom gatan var full av turister. Det fanns några grupper med turister, andra gick i par och några gick ensamma. ”Det finns tusentals människor här,” sa jag till honom. ”Ja, men de stannar inte för att handla eller ens för att titta eller fråga om priser.” Han hade rätt. Inte en enda turist stannade. Sedan sa han när han märkte att jag stod kvar; ”Om du tittar noga så kommer du att se: reseguiderna talar om för sina grupper att inte köpa något från araberna. Så då finns det inga affärer att göra.”
Ra’ed Saades familj har drivit Jerusalem Hotel i Östra Jerusalem sedan 1961. Byggnaden ligger i hörnet av Antar Ben Shadad Street och Nablus Road, mittemot
Gamla stans vackra Damaskusport. Det har en lång historia och det grundades som hotell i början av 1950-talet. När Ra’ed renoverade hotellet etsade han en rad från Antar Ben Shadads dikter på var och en av sängarna i de 14 rummen. Rummen, som vart och ett är unika, samt hela hotellet, är inredda i traditionell palestinsk stil. Ra’ed och jag satt i trädgårdsrestaurangen med utsikt över gatan och pratade. Han är ett levande uppslagsverk när det gäller Palestina i allmänhet och Jerusalem i synnerhet.
Restaurangen är som en skyddad balkong täckt av vinstockar, och den används ofta för stora familjesammankomster och sociala evenemang och även privata middagar. Ett bud rusade in för att leverera mat till restaurangen. ”Han måste skynda sig för han får inte parkera här”, sa Ra’ed och pekade mot trottoaren där lastbilen stod. ”I åratal har vi bett staden om tillstånd för att försäljarna ska kunna leverera till oss, men de nekar.” Det verkar som om detta bara är ytterligare en av många taktiker som Jerusalems kommun och de israeliska myndigheterna använder för att göra livet svårt för Ra’ed och andra palestinska företagare.
”De marginaliserar Jerusalem”, kommenterade Ra’ed, ”och försvårar för de
palestinska företagen”. Under månaden Ramadan ombads Ra’ed att vara värd för en Iftar-middag för en grupp lokala palestinska företagsledare. Iftar är den kvällsmåltid som bryter fastan under den heliga muslimska månaden Ramadan och månaden används ofta som ett tillfälle för att hålla stora sociala sammankomster. ”Jag spenderade över 4.000 shekel (cirka 11.000 svenska kronor) till förberedelserna.” När gästerna började anlända, dök också stadens myndigheter upp och stoppade evenemanget.
Ra’ed beskrev scenen för mig, ”Det var en kombination av den lokala polisen,
gränspolis och specialstyrkor – alla beväpnade – och naturligtvis också Shabak, den israeliska hemliga polisen, som genomförde razzian. De sa att evenemanget var inställt och sa till alla att lämna platsen. Det fanns också hotellgäster som inte deltog i evenemanget men som åt middag just då. De blev också uppmanade att lämna platsen.”
”De visade ett papper där det stod att evenemanget var olagligt.” Ra’ed och en
annan person, en av arrangörerna av middagen, togs in till förhör. ”De sa att
evenemanget var olagligt eftersom det stred mot Oslo-avtalet.” Enligt det avtalet är den palestinska myndigheten (PA – Palestinian Authority) förbjudna att organisera något eller ens vara närvarande i staden. ”De hade beslutat att detta var ett PA-sponsrat evenemang.”
Det här var ingen ovanlig händelse. Tidigare i år stängde de israeliska myndigheterna ett event på Ambassador Hotel, även det ett palestinsk arrangemang, eftersom den ryska ambassadören samt ämbetsmän från den palestinska myndigheten i Ramallah var närvarande. Trots att alla gäster hade tillstånd att vara där stoppades evenemanget. I juli stängdes högskolan Hind al-Husseini och universitetet Al-Quds konsthögskola tills vidare – båda ligger sig i Sheikh Jarrah-kvarteret. Som orsak uppgavs vara en konferens som planerades äga rum och som de israeliska myndigheterna inte godkände. Så konferensen ställdes in, skolan stängdes och de israeliska myndigheterna fängslade 15 personer som skulle delta i konferensen.
Hakawati-teatern i östra Jerusalem, även känd som den palestinska nationalteatern, har varit föremål för stängningar av myndigheterna just på grund av dess palestinska prägel och dess närvaro i staden, staden som Israel vill göra anspråk på som uteslutande sin egen stad. Andra palestinska företagare och personer som är involverade i kulturfrågor i östra Jerusalem har berättat för mig om regelbundna trakasserier i, vad som förmodligen är ett försök att störa och förhindra angelägenheter av politiska, affärsmässiga och kulturella slag arrangerade av och för palestinier i Jerusalem.
Historiska sammanhang
Israel hävdar historisk koppling till Jerusalem som går tillbaka ända till bibliska tider, speciellt till kung David. Silwan, ett samhälle med 55.000 invånare strax utanför Gamla stan, kan representera vad som äger rum över hela staden. När jag gick igenom Silwan tidigare i augusti, hörde jag en israelisk guide berätta att det finns en historisk koppling som går tillbaka till kung David. Problemet med det argumentet är att under åtminstone två århundraden har både judiska och kristna arkeologer försökt och misslyckats med att finna historiska bevis på att kung David fanns. Eftersom bibeln är en bok baserad på tro och inte ett historiskt dokument så saknar det argumentet betydelse. Men ändå, under den förevändning som den här guiden kallar ”vetenskap”, gräver man tunnlar under husen i Silwan för att hitta mer arkeologi. Det förflutna överträffar nuet, utgrävningarna förstör husens fundament, väggarna blir instabila och stadens inspektörer meddelar då de boende att de måste lämna sitt hem eftersom det inte är säkert.
Ahmed, en lokal palestinier, visade mig sprickorna som fanns i hans hus och pekade därefter på de nya hebreiska gatunamnen som satts upp i Silwan. Endast några hundra judiska bosättare bor i Silwan men de ursprungliga gatunamnen har tagits ner och ersatts med hebreiska namn. ”De ändrade just gatornas namn i vårt område och döpte om dem med hebreiska, judiska namn. Ingen pratade med oss, vi kom aldrig överens om detta.”
De två organisationer som har gjort det till sin angelägenhet att av-arabisera stadens muslimska kvarter och Silwan är Ateret Cohanim och Elad, eller City of David Foundation. Mot dessa två våldsamma och obevekliga grupper, som är registrerade i Förenta staterna som ideella organisationer, samt Jerusalems kommun och den israeliska regeringen – som alla vill att palestinierna försvinner – finner sig lokalbefolkningen hjälplös eftersom de ser att deras samhälle tas över av radikala judiska bosättare, både israeliska och från andra länder.
I ett tal som hölls i januari 1950 inför det israeliska parlamentet hänvisade Knessets utrikesminister Moshe Sharet till FN:s krav på att Jerusalem skulle behålla sin suveräna status, och han sa att: ”Jerusalems status som Israels huvudstad är förankrad i historien och garanterad av den nuvarande verkligheten.” Den historien kan man ifrågasätta, och dagens verklighet är att under sju decennier har Israel varit engagerad i en etnisk rensning. Om denna förbrytelse inte omedelbart upphör kommer staden Jerusalems arv för alltid att gå förlorat.
…
Översättning till svenska: Kjersti Rekve
En bra artikel om just Jerusalem. Därför skulle det vara intressant att veta vilket tidsperspektiv Miko Peled har. ”Om denna förbrytelse inte omedelbart upphör….” skriver han. Undrar vad han menar med omedelbart. Han skriver ju också att förbrytelsen pågått ”under sju decennier”. Är omedelbart ett eller två decennier eller vad?
Instämmer med Bertil Carlman om artikeln Jerusalem!
Vad händer om inte omvärlden reagerar omedelbart eller om ytterligare sju decennier förflyter? Hur seriös är denna fråga av omvärlden egentligen!
Verkar som om endast denna ”blogg” utav mestadels all media i Sverige tar Palestinafrågan på fullt allvar! Sedan kan man ju undra varför israelerna lagt en spårvagnslinje kring skyddsmuren – medinan den gamla delen av Jerusalem?
Vad händer om inget alls görs i denna mycket viktiga konflikt? Vart är vi på väg egentligen?