Låt oss pröva en ”alternativhöger-regering”

Dagen efter valet skrev jag att ”vänstern” (V, S, MP, C och L) borde bilda en samlingsregering för att stå emot högern. Jag förstår självklart svårigheterna med en sådan regering, men något vettigt alternativ har hittills ingen kommit upp med. Någon svag mittenkonstellation kommer inte att sitta länge, det tycks inte ens möjligt att välja varken talman eller statsminister. Men det är ändå nödvändigt.

Ett av de förlamande problemen  för svensk demokrati just nu är utestängningen av Sverigedemokraterna. De är ett nytt alternativt högerparti, men har i ärlighetens namn erövrat sin position med fullt klara ställningstaganden och legala medel. Det säger jag trots att jag och många andra tycker att deras politik vilar på en djupt osympatisk grund.

Typiskt för situationen var när Stefan Löfven plötsligt myntade begreppet ”de anständiga partierna” på valnatten. Det kan inte uppfattas på annat sätt än att SD är ett ”oanständigt” parti, vilket ska öppna för att det kan nedvärderas, rundas och åsidosättas. Tänk då på att det alltså handlar om 1 miljon väljare i dagsläget!

Annie Lööf har byggt mycket av sin framtoning på att inte ha något med SD att göra. Jan Björklund går inte ut lika hårt, men som ”liberal” är grundfast i att inte ta i SD med tång. Ebba Bush Thor har varit mycket aktiv i valdebatterna med att markera avstånd mot Sverigedemokraterna, vilket även Ulf Kristersson gjort.

Man kan förmoda att Löfven trots allt ser V som ”anständigt”. Men Lööf, Bush Thor, Björklund och Kristersson ser V som ett extremparti i likhet med SD, alltså ett ”oanständigt” parti. Det blev också klart under valnatten. Man kan även förmoda att V och SD ser varandra som klart ”oanständiga”. Ja, SD ser knappast något i ”sjuklövern” som anständigt.

Vad ger oss då detta? Jo att den enighet som en gång formade ”decemberöverenskommelsen” (som ganska fort bröts av Bush Thor) fortfarande lever. Alltså, enighet om att SD bör rundas och åsidosättas. Det är fortfarande det allt överskuggande och det lättaste att enas kring. Men, detta är idag en ännu mera omöjlig väg, demokratiskt mycket tveksamt och med säkerhet lika kontraproduktivt som i december 2014.

Vad som också står allt mer klart är att vi fått en stålhård höger, som består av partier som visserligen inte kommit över sina låsningar och lojaliteter från tidigare, men som med tiden kommer att förenas i en gemensam politik. Ännu ses SD som oborstade bonntölpar, en brunhöger som klampat in i riksdagens finrum för att ruska om. Men det kommer att ändras fort nu.

Gör tankeexperimentet att SD inte fanns, vart skulle då deras 18% ha tagit vägen? Inte till S, V eller MP. Nej, de skulle främst ha landat hos något av högerpartierna M (efter att de återtagit sina högerståndpunkter efter Reinfeldteran) eller KD.

SD är nämligen inte ett hugskott från några kreativa politiska uppstickare, de är en reell politisk kraft som fyller det tomrum som de övriga sju partierna tillsammans lyckats skapa och lämnat vidöppet.

Det mest skyldiga partiet är S, som sedan 90-talet fört en osminkad nyliberal avregleringspolitik och marknadiserat den offentliga sektorn – skola, vård och omsorg – och infört obegränsade vinster i välfärden. Näst mest skyldig är M som under Reinfeldt lämnade sin traditionellt konservativa politik och skapade Nya Moderaterna – det nya arbetarpartiet – som med kapitalismens nyliberalt dynamiska effekter skulle skapa jobb och välfärd åt alla. Högerflanken öppnades därmed på vid gavel. Till detta kan fogas (nästan) alla partiers EU-kramande, invandringsvågen 2015, bristande integration, skol- och bostadssegregation, ökad kriminalitet… som ingen av de gamla partierna (inkl. V) har haft någon effektiv politik emot – eftersom den politiken var en följd av nyliberalismen. Så skapades frirummet åt den nya starka nationalhögern.

Droppen som till slut kom bägaren att rinna över var Reinfeldts tal ”Öppna era hjärtan!” den 16 augusti 2014. Då brast fördämningarna. Ett lämmeltåg konservativa väljarna lämnade M och röstade på SD, varpå M backade kraftigt. Reinfeldt avgick som statsminister, M fick en inre kris som mynnade i kompromisskandidaten Kinberg Batra, för att till slut landa i högermannen Kristersson, som återförde partiet till sin traditionellt konservativa huvudfåra. Begreppet Nya Moderaterna är idag närmast ett skämt, de kommer snart att byta grafisk profil.

Det här betyder att riksdagen idag i realiteten domineras av en stor och stark höger – ännu inbördes stridande – med med hela 156 mandat, 19 mandat från en absolut majoritet. Vänstern (de rödgröna) kan bara samla 28+101+15 (om ens S och MP ska räknas dit längre) i en mycket osäker enhet. Mellan högern och denna svaga vänster vimsar 49 C+L-mandat hit och dit.

Nå, för att ta demokratin på fullaste allvar (undvika utestängning, inte spä på politiker- och demokratiföraktet) vore det klokt att undvika svaga mittenalternativ, som med säkerhet bara leder till nya kriser, extraval och ger SD vatten på alla sina kvarnar. Och, eftersom det trots allt kanske är för mycket begärt att V, S, MP, C och L ska bilda en majoritetsregering är det kanske bättre att släppa in SD på riktigt och låta högern ta ansvaret fyra år framåt och därmed att vänstern får gå i opposition. Antingen en ren M-KD-SD-minoritetsregering (155 mandat) eller en M-KD-minoritetsregering (93 mandat) med stöd av SD (62 mandat). Båda alternativen med Kristersson som statsminister. Att ta med SD i regeringen vore naturligtvis en poäng genom att på så sätt tvinga dem ta fullt ansvar, men det är kanske för mycket begärt. Men, för att rädda demokratin måste alla partier respekteras fullt ut annars fortsätter bara kräftgången.

Föregående artikelMUSIKALISKT MIRAKEL
Nästa artikelEN RESA I SPÅREN EFTER IS TERRORVÄLDE
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

4 KOMMENTARER

  1. ”Oj puh” – gediget jobb av Knut Lindelöf / Tack!

    Tror att politikerna tappat greppet helt faktiskt och svävar i livsfara? De vet helt enkelt inte vad som gäller längre? Allting snurrar på så snabbt nu, med ständigt nya paradigmer! En gång myntades ordet gräsrot av Olof Palme! Det gick att höra förr uppe i Norrbotten ”vi flytt int”, men det gjorde man, flyttade alltså! För att kunna växa, att inte sitta fast! För det gör vi ändå just nu, låsta positioner politiskt! Politiker och väljare är båda lika ovetandes om framtiden nu! Hur skall man kunna förstå? Att utvärdera allt som händer i detta nu, på en och samma gång? Blir det omval förr eller senare? Kommer det att lösa någonting? Inte så länge politiker bara är ute efter girigheten/makten! Lär Er kommunicera bättre makthavare! ”Annars/Eller” – Vet jag inte längre!?

  2. Ett alternativ är att riksdagen helt enkelt inte tillsätter en ny regering. I Belgien tillsattes inte ny regering på två efter ett riksdagsval. Landet fungerade ”lika bra ändå”, tyckte många. Men saken var den att den gamla regeringen satt kvar som ”expedtionsregering” under hela tiden och skötte det löpande. Vi skulle få Löfven & Co som vår expeditionsministär. Kanske valen inte spelar så stor roll längre? Vilken sorts demokrati är det? – en EU-vasall?

  3. När jag läste din kommentar Knut Lindelöf, log jag med hela ansiktet! Du fångade ödet Vi delar & lever i med ovissheten om framtiden mitt i prick på ett spektakulärt & vederhäftigt sätt! Nog för att Du är insatt & kunnig! Jag är säkert inte den förste eller siste att ärligt få erkänna!

    Just nu verkar vi inte ha några politiker alls som bryr sig? Kanske är de på semester och vilar upp sig efter långdragen ”Valfiske”? Verkar som allt fungerar bättre trots allt när våra folkkära politiker inte engagerar sig överhuvudtaget!?

    Kanske dags att avskaffa riksdag & regering helt genom att införa ”Folkstyre” på riktigt manér?

  4. När valet av talman stod klart under måndagen – Sverige får en expeditionsministär som kommer leda landet under en het politisk höst? Knut Lindelöf får rätt i tidigare utsagor här!

    7 partier i kommande riksdagen som skapar politikerförakt när dessa inte respekterar medborgarna som valt dem? De som inte på ett demokratiskt sätt vill släppa in SD i politiken kan komma att få betala?

    Skämtsamt skulle man kunna säga att muslimerna som äntligen bestämt sig för att stanna i Sverige ställer krav på Stefan Löfvens expeditionsministär: ”Stefan Löfven måste följa muslimernas sharialagar & mycket annat innan mullorna blir nöjda?”

    Stefan Löfvens svar skulle kunna bli något liknande som: Vi jobbar på det och försöker få det svenska samhället anpassningsbart till det nya Sverige!

    Det lär bli mycket gnissel i Riksdagens korridorer bland (SD) anhängare framöver? Eller görs en spektakulär schackrockad som kullkastar allt hittills?

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.