I VM-slutspelet i fotboll år 1958 spelade indianättlingarna från Paraguay inte mindre än två matcher i Norrköpings gamla idrottspark: mot Skottland 3–2 och mot Frankrike 3–7. Sydamerikanernas främste spelare blev illa åtgången mot de hårdkokta skottarna och bars i laga oordning ut på bår, varefter han åderläts, restaurerades och fick sniffa på luktsalt bakom det ena målet. Några minuter senare återtog han sin ordinarie position i anfallet med ett jättelikt bandage i skinande vitt runt huvudet. Hans namn glömmer jag aldrig. Det var Paro’di – med
betoning på den andra och inte den tredje stavelsen.
Påföljande dag jämfördes Parodi med ”Döbeln vid Jutas” av den svartvita televisionens egen kökschef – Rudolf ”Putte” Kock – och såväl morgon- som kvällspress hängde på: tack vare sitt vita pannförband utnämndes den flyfotade bollekvilibristen till både general, Jutas-hjälte och till von Döbelns arvtagare och jämlike. Gamle Runeberg och hans Fänrik Stål upplevde plötsligt en andra vår mitt i sommaren.
Men dessvärre haltade jämförelsen:
Alla bildade teve-tittare och tidningsläsare visste nämligen att verklighetens von Döbeln – Georg Carl von Döbeln – bar ett svart sidenband runt sin panna, ett band som invändigt fodrats med sämskskinn och inte företedde några som helst likheter med 1958 års hårda Parodi-bandage.
Dessutom kände alla till att von Döbeln hade lagt tumvantarna på svarta bandet avsevärt tidigare än i slaget vid Jutas 1808. Redan i det svensk-ryska kriget under striderna i Porrassalmi (den 13 juni 1789) prickades den oförvägne av en förlupen kula och fick pannbenet krossat. ”Friskt mod, tappra gossar!” lär han ha manat sitt folk. ”Ryssen skjuter inte kulor, utan grankottar!” I nästa
ögonblick träffades det talande subjektet av en skarp rysskotte mitt i ansiktet och tvangs äta sina ord. Projektilen tog illa, och skadan blev von Döbelns följeslagare livet ut; var och benrester trängde oupphörligt fram. Med hjälp av det svarta sidenbandet doldes de fula ärren.
Georg Carl von Döbeln – eller ”Göran Carl” som han oftast kallades – slog upp sina valnötsbruna ögon på vid gavel i västgötska Segerstad 1758 exakt 200 år före senor Parodis entré i Norrköping.
Tveklöst är von Döbeln en av de mest fängslande gestalterna i svensk krigshistoria. Sin militära karriär inledde han nere i Karlskrona, men därifrån bar det av till Paris, där han blev officer i franska armén. I nästa skede, åren 1781–1783, fick han lukta krutrök borta i Indien, dit hans
regemente hade skeppats i det vällovliga syftet att göra engelsmännen äran stridig.
Efter pannbandsincidenten i svensk-ryska kriget bosatte sig von Döbeln i närheten av Vänersborg och fungerade där som lantjunkare i närmare femton år. Han var en egensinnig, principfast, viljestark och politiskt oppositionell herre helt utan diplomatisk fingertoppskänsla. Därför slapp han
alla lönepåslag och han förbigicks gång på gång i utnämningsärenden.
Men bland traktens småbrukare var mannen med det svarta bandet en mycket välkommen gäst. Han drev kampanjer mot spritmissbruket, ympade små barn och fattigt folk mot både smittkoppor och en rad andra farsoter, gav råd i diverse rättstvister och underhöll sitt enmanskrig mot vissa
adelskretsars eviga förkörsrätt. De stint bligande kossorna i lagården döpte han för övrigt efter sina ovänner. Också till sina hushållerskor upprätthöll ”Göran Carl” prima relationer: en mamsell Ullström skänkte honom 1802 sonen Napoleon – Napoleon von Döbeln… – och en fröken Björk gav liv åt Léon Victor fjorton år senare.
I kriget 1808–1809 gjorde von Döbeln en serie lysande insatser och visade nu, vem man stungit hade. Sant är att Sverige och svenskarna i realiteten förlorade allt som kunde förloras, men ännu sannare är att pannbandsgeneralen vann idel segrar – i Siikajoki, Nykarleby, Lappo,
Kauhajoki och slutligen också i Jutas. Svarta bandet fick mytiska dimensioner och ansågs av himlen välsignat; för mannen i ledet var von Döbeln både vandrande vålnad och fantom i en och samma person.
Till bilden hör att ”Göran Carl” även hade rätts-haveristiska drag och ytterst sällan kompromissade.
Det kan nog inte uteslutas att dessa egenskaper var en direkt följd av skottskadan i 1789 års krig. Den ryska projektil som rammade von Döbelns änne i halvtidspausen – när han levt i exakt 31 år och hade lika många kvar – vållade ohyggliga smärtor från tid till annan. Av sådana erfarenheter blir man ingen kompromisspolitiker.
Vår vän Parodi befriades från sitt vita bandage redan efter
två-tre dagar. Det är skillnad det!
Döbeln vid Jutas avbildades både av den svenske August Malmström och den finländske Albert Edelfeldt. Oavsiktligt har de kommit att symbolisera svensk och finländsk chefskultur: i Sverige med chefen mitt bland de anställda, i Finland ”management by perkele”, med klar distans till de underlydande.
Men det innebär inte att det inte finns svenska arbetare som föredrar den finländska stilen. Det gjorde åtminstone de svenska gästarbetare jag en gång träffade på Olkiluoto atomkraftverk mellan Björneborg och Raumo.
Man får väl hoppas att Parodi fick ordentlig vård, och inte någon sorts ”Döbelns-medicin” för sina blessyrer!
På ryska sidan blev generalmajoren Jakov Petrovitj Kulnev tack vare Fänrik Ståls Sägner lika berömd i Finland och Sverige som George von Döbeln.
Det borde ju ha varit en ”bästsäljare” om man kunde dokumentera hur dessa båda herrar, von Döbeln och Kulnev, träffades och pratades vid.
Bara en fantasi? Nej, de träffades faktiskt sommaren 1808, kanske i samband med någon fångutväxling efter slaget vid Lappo. Deras samtal finns återgivet i min bok 1808 och baserar sig på von Döbelns uppteckning.
Men varför har detta gömts undan? Jo, de samtalade om de finländska böndernas gerillaverksamhet, som de båda ogillade. Civilbefolkning ska hålla sig ur vägen.
Men eftersom både den finländska och svenska historieskrivningen har suddat ut den finländska bondegerillan, så strök detta unika möte också med!
De var också nära att mötas i mars 1809 när Kulnev, med von Döblens tillstånd, sov över i en stuga i Grisslehamn med överste Lagerbring!
Rysksvenska förbindelser ses ju numera som hotande och halvt kriminella. Vem umgås frivilligt med ryssar? liksom. En bit utanför ämnet vill jag nämna min fd granne Olga, en rysk aristokrat som växte upp vid tsarens hov, gifte sig och blev med barn ungefär samtidigt som Vinterpalatset stormades. Hon hade svensk härstamning, gamla Maman Blanche (”Mamma Blond”) av ätten Cronhjelm (franska var Olgas hemspråk), som i mitten på 1800-talet tillsammans med sin bror blivit sänd till tsarens hov (att få en god uppfostran?), där hon stannade livet ut. Olgas son Dimitri for till Sverige och hittade några avlägsna släktingar, som dock inte verkade vilja kännas vid honom… Olga publicerade boken Dawn of the Eighth Day, om någon är intresserad.