Eftersom högern är den stora vinnaren… (2)

Det hände något med många av oss i samband med årets riksdagsval. Å ena sidan gick det som man kunnat förutse, alltså att SD gick framåt ännu mer. Men, att Moderaterna höll sig kvar som näst största parti och att KD gick så starkt var oväntat.

Man skulle kunna säga att SD intagit sin plats på höger-vänster-skalan, vilket innebär att en ny artikulerad konservativ höger har återkommit i svensk politik, där SD nu kommer att spela en viktig roll. De har ideologiskt placerat sig längst ut på den kanten med en nationalkonservativ profil och återknyter öppet till fördemokratisk tid och den så kallade ”Unghögern”. Här har Moderaterna också sina rötter och även KD med sitt ideologiska bagage från vad de kallar den ”västerländska judiskt-kristna traditionen”.

Ingen motkraft
Mot denna nya höger finns ännu ingen organiserad motkraft, bara en käbblande grupp partier där prestige och historielöshet är nästan det enda som förenar dem. Alliansen – alltså ett block mellan höger och vänster – är med det senaste valresultatet helt överspelad. Projekt Reinfeldt är nu historia.

Problemet att få också en antihögerfront på fötter kvarstår. Men förutsättningarna borde ha ökat. Om man räknar ihop de fem ”ickehöger”-partierna, borde vi kunna se en klassisk vänsterliberal front. Men dessa (V, S, MP, C och L) måste först och främst inse att de inte längre ska bekämpa varandra i de stora övergripande frågorna. Till att börja med kan de i alla fall vara överens om att de inte ska samarbeta med högerpartiet SD.

För denna vänsterliberala antihögerfront torde försvaret av demokratin bli en samlande uppgift där yttrandefriheten, föreningsfriheten och strejkrätten måste finnas som grundkomponenter. Sedan blir det svårare. Att komma överens om EU, Nato och försvaret, som ju är grunden för landets självbestämmande och alliansfrihet kommer man inte undan. Här finns många starkt befästa skansar att rasera och överge innan det kan bli praktisk politik. Hur det ska gå till har jag ingen aning om, men nödvändigt är det att mejsla ut något gemensamt emot den väntade högeroffensiven.

Frågan är förstås också hur den nya högern kommer att bete sig i regeringsställning – eller i opposition. SD:s främsta mål är att få inflytande på något område och bli accepterade som fullvärdigt politiskt parti. Det har de uttalat gång på gång under valrörelsen. Högertrojkan kommer nog därför ganska lätt att kunna galoppera åt samma håll i invandrarpolitiken, i kriminalpolitiken och i välfärdspolitiken inklusive sjukvården, den kommer att marknadiseras i ännnu snabbare tempo. Mera amerikanska vapen till krigsmakten blir det säkert också och värnplikten kan de nog ganska enkelt enas om att lägga på is.

Problemfrågorna kommer även för dem främst att bli EU och Nato. Mitt tips är att SD viker sig här och att de tillsammans kommer att fortsätta den politik vi sett de senaste decennierna, alltså mera USA, Nato och EU.

Vad med antiglobalisterna?
En annan kanske inte helt oviktig fråga är om ”den antiglobalistiska högerströmningen” som finns inom ”Althögern” – AfS (Kasselstrand&Co), bloggarna Antropocene (Lars Bern) och Det goda samhället (Patrik Engellau) m fl – kommer att hänga på den parlamentariska högertrojkan eller om de kommer att samlas runt AfS och jobba för att också ta sig in i riksdagen 2022. Men det återstår att se.

Och vad ska ”vänstern” göra?
Så till sist, den storm som en tid blåst inom den utomparlamentariska vänstern om t ex Nya Tiders medverkan på Bokmässan, författarbojkotten mot densamma, beskyllningar mot Jan Myrdal m fl för att vara brunvänster, undfallenhet inför propåer om organisationsförbud m m – som även förekommit här på bloggen – kanske nu har förutsättningar att lugna ner sig. SD har ju själv placerat sig i högerburen och några tveksamheter kan knappast längre finnas var de står. Det är för deras del säkerligen slut med hoppandet hit och dit angående ”vinster i välfärden”, EU, Nato eller om svenska soldater under Natobefäl. Så jag tror och hoppas på en mer sansad diskussion om hur en förnuftig vänster bör se på situationen framöver. Det nya högerspöket har blivit tydligt. Mot det måste alla goda krafter samla sig, och samspela med den breda vänsterliberala parlamentariska fronten i vardande.

Såvida inte det här bara är en önskedröm så behöver denna omorienteringen lite tid. Därför tror jag det bästa vore med en högerregering (KD, M med stöd av SD), den som nu Kristersson fått i uppgift att försöka stampa fram (som jag skrev en vecka efter valet). Men, även om han misslyckas med det, vilket inte är otroligt, och vi istället får en minoritetsregering med någon kombination av S och MP i samarbete med C, L och V, så måste politiken utformas så att den nya högern inte stärks ännu mer i valet 2022. Insikter om detta tror jag nu kan ha bättre förutsättningar att få fäste.