”Språk är för mig mer intimt än sex. Varje kärleksförhållande handlar om att uppfinna ett nytt språk, och varje gång ett förhållande tar slut är det ett språk som dör.
Det är för övrigt en gammal sanning att det bästa sättet att lära sig ett språk är att skaffa sig en infödd partner. Men att göra det är ju jättesvårt när man inte talar språket.”
Ett kort citat ur en upplyftande språkessä av poeten Malte Persson på Expressens kultursida.
2006 började Knut Lindelöf fylla denna databas, först som en personlig och hemsnickrad blogg. 2008 fick den WP-tema och nu är den en webbtidning med många medarbetare, präglad av framför allt Folket i Bild/Kulturfronts ”vänsterprofil”.
På senare år har frågorna om USA:s/Natos "Drang nach Osten" tagit allt mer utrymme.
Sedan mars 2014 har bloggen utgivningsbevis och är därmed en journalistisk produkt under yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).
Kontakt: kontakt@lindelof.nu
© Copyright lindelof.nu – Newspaper by TagDiv
Självfallet ska alla invandrare uppmuntras, i värsta fall milt pressas till, att lära sig svenska. Om vi verkligen vill vara säkra på att få ett invandrarproletariat bör vi, i sann liberal anda, anta den låt-gå attityd som Malte Persson företräder. Som man redan gjort med skolan: int’ är det så viktigt att komma i tid, att ha gjort läxan, att kunna Hallands floder och matte är ju så själslöst…
Jag tröstar mig med att hela artikeln, som går helt emot all min egen erfarenhet av att tala främmande språk i främmande land, avspeglar Maltes egen personlighet. Som när han skriver:
”’Kasta dig ut i språket! Prata! Strunta i om du gör fel!’ Så brukar det sägas att man ska göra om man vill lära sig ett språk. Och det är goda råd. Som dock någon av min personlighetstyp har svårt att följa.”
Han verkar inte ha gjort den viktiga erfarenheten att om man i ett främmande land rådbråkar dess språk med de fåtal ord man kan så uppfattas det som ”god vilja”, ett uppskattat tecknen på respekt.
Först vill jag tacka för Malte Perssons essä. Språket är viktigt. Somt av det han skriver håller jag med om, annat inte, och en del begriper jag inte. Tex: ”Det lustiga är dock att svårigheterna att kommunicera med ’aliens’, främlingar, återspeglas i seminariesituationen. Den stackars tolken fattar inte Watts referenser till ’Buffy the vampire slayer’, och ingen skrattar åt Watts skämt när de översatts till ukrainska.”
Är det ukrainarna som är främlingar, ”aliens”, i Lviv, eller är det kanadensaren Watts som är främling i Ukraina? Om publiken inte skrattar, var det kanske helt enkelt ett dåligt skämt?
Ett omedvetet antagande verkar här vara, att den angloamerikanska kulturen är ”normal” och allt annat lokalt, avvikande, ”alien”, lite konstigt och inte så viktigt.
Språk är ju mycket mer än bara ”kommunikation”, och kommunikation mycket annat än bara förmågan att prata.