Författaren Henning Mankell skrev för många år sedan ett frejdigt stycke i en av kvällstidningarna om den gamla TV-succén Kvitt eller Dubbelt, där Nils-Erik Baehrendtz fungerade som programledare.
Det var tider det, 50-talstider mer exakt. Grånade snusmumrikar i kostym och mittbenade underbarn i sparkdräkt eller golfbyxor kunde vinna 10.000 SEK på ett bräde tack vare encyklopediska kunskaper i diverse exotiska ämnen: kinesiska teserviser, slamkrypande akvariefiskar, vår stjärnhimmels geografi, olympiska sommarspel, Selma Lagerlöfs romaner, Grimstahamns nybygge o s v.
Bland deltagarna gillade Mankell en viss Erik ”Uncas” Englund mer än alla de övriga aktörerna. Denne kolugne gentleman, specialist i disciplinen Nordamerikas indianer, valde nämligen att tacka nej till de trettio sekundernas ”extra betänketid”, då Nils-Erik B ställde sin 10.000-kronors-fråga på domedagen. Minnesmästare Englund fixade kosingen med bravur utan någon som helst extra betänketid, och det satte outplånliga spår i Mankells inre.
Länge leve ”Uncas”, Crazy Horse och alla de andra röda!
Själv minns jag med både glädje och tacksamhet en verserad dam vid namn Sigyn Reimers eller något i den stilen. ”Kungligheter” var hennes gebit. Hon visste med sömngångaraktig säkerhet vem som var tvärkusins halvsysters brylling till prinsgemålen Hubert den Hungrige av frisiska Ostpreussen i dennes elfte morganatiska äktenskap år 1248 med Hedvig den Hetlevrade från pommerska Sachsen. Där, om någonstans, kunde man tala om solida baskunskaper! Men när Sigyn Reimers, med ackuratess, klarat 5.000-kronors-frågan såg hon sig nödsakad att hoppa av själva finalen påföljande lördag: hon ville inte riskera det astronomiska belopp hon redan vunnit och som tveklöst skulle förgylla hennes resterande dagar i livet. Dessa Sigyns mått och steg sade en hel del om 1950-talets Sverige.
Det vilade något genuint och ärofullt över hela 10.000-kronorsspektaklet. Där rymdes kunskap i aldrig sinande mängder, visserligen allt som oftast smått bisarra kunskaper men trots allt äkta kunskaper.
Med tiden kom docent Baehrendtz och hans Kvitt eller Dubbelt att i TV-sändningarna ersättas av helt andra ’kunskapsprojekt’. Ett av dem heter Bingolotto och har förföljt oss alltsedan 1989, de första tio åren med tidigare dansbandssångaren, handbollsdomaren, återfalls-fortköraren och den med kronisk mundiarré behäftade 42–07–12 Leif ”Loket” Olsson i rollen som programledare. Med ”Lokets” entré i TV-rutan devalverades kunskapskraven från Nils-Erik B-epoken till ren och oförfalskad RÖTA – plus en knivsudd social kompetens. De tävlande som händelsevis vet något om världen eller omvärlden löper omedelbar risk att dömas till livstid. Övriga deltagare brukar vinna ett avsevärt kvantum miljoner.
Det vore givetvis en otillåten överdrift att jämföra dagens svenska skolsystem med Bingolotto. Svensk skola må ha sina uppenbara brister, men riktigt så illa är det trots allt inte ställt. Dock finns systemfel, och jag tror att de kan illustreras på ett bra sätt genom att vi knyter an till just Baehrendtz- respektive ”Loket”-epokerna, Kvitt eller Dubbelt och Bingolotto, de båda 1950- och 1990-talssuccérna.
Först i januari 1994 märkte jag, i egenskapen av matematiklärare vid kommunala vuxenutbildningen, att våra moderna reformpedagoger tenderade att betrakta kunskap som en färskvara och därigenom något som oupphörligt förändrades. Andra gjorde samma upptäckt betydligt tidigare än jag. I vår tids dynamiska samhällen är kunskapstillväxten så enorm, hette det, att skolans uppgift hastigt och lustigt blivit en helt annan än förr – nämligen att lära ut fungerande arbetssätt snarare än basala kunskaper. De senare var nämligen stadda i konstant förändring och därför inget med vilket normala skolelevers minnen skulle belastas.
På så vis gjorde ensidiga metoder insteg i undervisningen på bekostnad av ämnesinnehållet.
Vägen blev kort sagt allt och slutmålet intet. Det nya tänkandet kom att manifesteras i olika idéer om ”problembaserat lärande” och ”elevaktivt arbete” som det enda rätta, gärna med läraren degraderad till sufflör/sufflös eller diskret handledare i en av verksamhetens biroller. Resultaten blev ofta ganska beklämmande. Oerfarna lärjungar upptäcker ju varken Hjulet, Pythagoras sats eller Ohms lag på egen hand – inte de erfarna heller för den delen.
Kärnpunkten är, nu precis som tidigare, att man står sig slätt i de flesta sammanhang utan en fond av goda baskunskaper. Man blir inte framgångsrik som ensamseglare på Internethavet, om man tror att påven av Rom heter Svennis, att Horace Engdahl och ”Kulturprofilen” är entusiastiska feminister eller att Gösta Berlings saga har skrivits av Ebba Busch Thor.
Men till 1950-talets gamla kunskapsskola finns ingen väg tillbaka, varken någon möjlig eller önskvärd sådan. Gångna tiders katekestragglande och ensidiga drill är givetvis inget ideal. Nils-Erik Baehrendtz, ”Uncas” Englund och Sigyn Reimers har en gång för alla gjort sitt i rollerna som äkta kunskaps-orakel och minnesmästare – på ett mycket lovvärt sätt utifrån sin tids pedagogiska förutsättningar. Numera är tiderna andra.
Det växande släktet av i dag måste lära sig att tänka kritiskt och att ifrågasätta det till synes självklara. Även förmågan att göra oberoende och oavhängiga bedömningar måste uppövas. Därutöver bör man lära sig att analysera skrivna texter och att samvetsgrant pröva och ompröva. Gör man fel, så återstår ingenting annat än att bekänna felen, helst så förbehållslöst som möjligt. Först när man törs vidgå de begångna misstagen, har man slagit in på rätt väg.
Vi lever i en tid, som präglas av såväl ”fake news” som alternativa fakta. Med tanke på detta sakernas jämmerliga tillstånd är den kritiska och ifrågasättande kunskapen ovärderlig – inte minst inom ramen för ett skolsystem med ambitionen att vara universums eller åtminstone hela världens bästa.
Hela idén med Perssons skola var väl att kunskap är kränkande. Annars hade han väl inte rivit (kommunaliserat) den svenska skolan. Ganska slug, den där Persson.
På en föreläsning för ganska många år sedan ställde Anders Carlberg (frid över hans minne) en fråga till sin publik: Är det någon i salen som vet namnet på den person som 1957, i ämnet akvariefiskar, vann 10.000 kronor i frågetävlingen Kvitt eller dubbelt?
Ungefär en tredjedel av publiken (födda på fyrtio- och femtiotalet) viftade ivrigt med händerna och ropade ut svaret: Ulf Hannerz!
De övriga ur publiken – födda på sextiotalet och framåt – tittade inte bara storögt på de svarande. De var helt förbluffade över att någon levande människa hade ett sådant svar i huvudet (detta hände innan Googles var var mans egendom).
Så, käre Parner, visst är det så att den tillgängliga informationen idag är oändligt mycket större jämfört med tiden före 1994. Det behöver förstås inte betyda att läraren och andra vuxna ska göra knäfall för spontaniteten – och degradera sig till mjäkiga följare. En lärare kan förstås även idag stå upp för det som är vetenskap och beprövad praxis.