För länge sedan brukade jag dra följande lilla skämt för mina USA-kritiska vänner: USA är inte alls så dåligt som ni tror. Det är betydligt värre.
Det händer mycket i amerikansk politik just nu, och jag hade tänkt skriva något därom. Men hur jag än börjar, drabbas jag av en förlamande känsla av depression. Allt verkar gå åt h-e.
Men kanske skulle jag sluta läsa alla vänstersajter och hålla mig till Reuters: Ekonomin går utmärkt, arbetslösheten den lägsta sedan 1960-talet. Börsen faller kanske i Asien men inte här i USA. De enorma budgetunderskotten, som olyckskorparna spått om i åratal skulle driva landet bankrutt, göra dollarn värdelös mm, verkar inte vara något problem. Har inget hänt på 15 år lär inget hända de närmsta 15 åren heller. En massaker då och då visserligen, men chansen att just jag ska drabbas är ju hemskt liten. Jag går varken i skolan eller synagogan.
Så vad är det för mening med att klaga, att samla ihop siffror som ska bevisa att imperiet står på avgrundens rand, en liten puff i rätt riktning allt som behövs.
År 2008 blev Obama president efter en jordskredsseger över McCain. Dessutom fick demokraterna majoritet i både senaten och representanthuset. I mellanårsvalet 2010 vann republikanerna 63 platser och majoriteten i ”huset” samt sex platser i senaten. En jordskredsseger två år efter GW Bush och hans katastrofala och illegala krig. Dessutom vann de de flesta guvernörs- och delstatsvalen. President var som sagt den sympatiske och moderate No-Drama-Obama, som världen älskade.
President Trump är osympatisk och avskydd världen över och hans uttalanden extremistiska, inflammatoriska och okunniga. Det borde väl vara en enkel match för Demokraterna att i mellanårsvalet om några dagar att vinna en promenadseger över Republikanerna och deras ledare, som ständigt är inblandad i någon skandal? Vi får se.
Jag var ”medföljande” på en konferens förra veckan. Till några föredrag inbjöds även vi ”guests”. Det inleddes med en tyst minut för offren i synagogan i Pittsburg dagen innan. Händelsevis var rubriken ”Gunshot Injuries and Ballistics – The Mass Casualty Scenario”. (Skottskador och ballistik. Händelser med stora förluster).
Det handlade bland annat om misslyckade självmord, där folk skjutit sönder sina ansikten men missat hjärnan. Bilder av käkdelar, tänder, benflisor i en blodig röra. De första 35 minuterna på akuten för skottskada kostade i snitt 21.000 dollar fick vi veta.
Men mest handlade det om akutvårdens svar på terrordådet mot en julfest i San Bernardino i december 2015. Föredragshållaren var kirurg på sjukhuset dit de flesta offren förts och specialist på ”maxillofacial trauma”.
Händelsevis hade bussen, som tagit mig sista biten till konferensen, stannat för av- och påstigning vid San Bernardinos ”Santa Fe Depot” i nordöstra delen av Los Angeles-området. Jag hade suttit i bussen och slötittat på denna enorma, rätt ödsliga järnvägsstation i ”Mission Revival” stil, men med fyra kupoler som på en moské, och inte haft en tanke på att 14 människor kallblodigt sköts ihjäl där i närheten för knappt tre år sedan.
Amerikanska pogromer har riktats mot svarta och indianer, inte mot judar. Men antisemitismen har alltid funnits där, tidigare ofta en del av en allmän fientlighet mot katoliker och östeuropéer, som beskrevs som ett hot mot landets anglosaxiska, protestantiska arv. Våren 1942 kom skeppet St Louis från Europa med över 900 flyktingar ombord, som var på flykt från Nazityskland. De förbjöds landstigning, och till sist fick de ge upp efter att både Kanada och USA nekat flyktingarna tillträde. Båten återvände till Europa , där också Storbritannien vägrade dem tillträde. Till sist tilläts en del gå i land i andra länder än Tyskland. Över 250 av båtens passagerare kom att dö i Hitlers utrotningsläger.
Nu är tongångarna liknande. Några tusen människor från Centralamerika beskrivs som en invasion, ett hot mot USA:s säkerhet. Och folk från Mellanöstern finns ibland dem, försäkrar världens mäktigaste man. Igen!
Demagogin inför valet gör en illamående.
Bäste Bengt!
Är man som du både in- och utvandrare skall man väl inte må illa av lite trumpiana. Tänk i stället att Trump har ju inget hakkors tatuerat i den hand som han viftar med mot sina likatyckare, och dessa likatyckare gör ju inga Hitlerhälsningar (ännu) när de bejublar sin idol.
Här gäller det att fortsätta att demaskera imperiet och dess vapendragare! Faktamängden om en möjlig bättre framtid för mänskligheten är oändlig, nu gäller det för oss att så länge vi orkar kämpa på med att dela med oss av denna mängd. Är det inte det som är ditt syfte med att medarbeta på denna blogg?
Trump tillhör släktet rundmunnar och har fått ett blåsinstrument uppkallat efter sig. Huruvida hans elev Löfven får erfara något sådant är ännu oklart.
Löfvenoid – ensträngat knäppinstrument med en oktavs räckvidd. Påminner lite om gamla tiders psalmodikon. Men den är inte uppfunnen än.
Skriver detta ifrån USA, ett land jag bott eller vistats i under totalt ett par år. I de kretsar jag rör mig, det må vara familj, gamla vänner eller kolleger runtom i USA, är Trump-anhängarna så frånvarande att man skulle kunna tro att det är en utrotningshotad art.
Håller helt med Bengt Svensson om att det är meningslöst att läsa vänstersajter för att få en uppfattning om USA; dollarkursen faller någon procentenhet och vips är imperiet på väg att kollapsa; i vilken gång i ordningen går inte att hålla reda på. Jag förstår också Bengt Svenssons förlamande känsla inför valet imorgon. Det räcker med att lyssna på en lunchdiskussion med Trumps anti-anhängare.
Vad som ständigt förvånar mig är den närmast totala frånvaron på vänstersajter av analyser av tillståndet i Ryssland. För mig framstår Ryssland som ett stort isflak där stora bitar sakta lossnar. Ukraina naturligtvis, sprickan till Vitryssland ökar, Kazakhstan ska gå över till latinska alfabetet och Novosibirsk sätts på undantag.
Var just och röstade några kvarter bort. Gjorde ca 41 val. 16 ja/nej plus 25 personval. Till senaten kunde jag välja mellan Dianne Feinstein, som suttit i decennier, och en utmanare, båda demokrater. Ingen republikan ställer upp. Min sittande representant i DC, Nancy Pelosi, som suttit runt 30 år och valts om 15 gånger, kommer att väljas om igen. Men man kan också rösta på hennes motståndare, en republikan (som kommer att förlora). Hur valet än går har jag svårt att se att det skulle leda till någon stor skillnad i politiken.
Som väntat får Trump på f-n från medierna när han twittade: ”Otrolig framgång i kväll. Tack alla”. Hans pressekreterare Sarah Huckabee Sanders fortsatte, enligt DN, ”i samma anda”: ”Det är en enorm händelse, en jättestor seger för presidenten”, sade hon.
Men då ska man lägga märke till att hans parti inte förlorat fler platser i Representanthuset än den sittande presidentens parti brukar (cirka 30 platser). I valet 2016 fick republikanerna 235 mandat och verkar nu hamna på drygt 200 platser.
I medeltal brukar den sittande presidentens parti förlora 4 platser i Senaten men nu verkar man gå något framåt något som bara skett vid fem tillfällen de senaste 100 åren (1914, 1934, 1962 och 1970).
Som sagt, två år efter Obama blev president vann republikanerna 63 platser i ”huset”, i år vann D bara hälften så många. 2010 vann R 6 senatorer, i år förlorade D några.
Visst har Trump skäl att glädja sig. Han grattade Nancy Pelosi (som vann med 85,5%), och hon lovade att vara ”bipartisan”, d v s att samarbeta med Trump och yttersta högern. Trump ses nu som en ”normal” politiker.
Tragikomiskt för svenska politiker är ju att deras politiska och militära samarbete med Trump är mer intimt än med någon tidigare amerikansk president, samtidigt som de orerar om hur usel han är.