Hur är det möjligt att en person vinner ett val trots att den har färre röster än den besegrade, dessutom en så extrem, okunnig och galen person som Trump.
Alla förväntar sig nu ”a democratic wave”, en enorm demokratisk opinionsstorm i dagens val i USA.
Men Trumpismen segrade också i lokalvalen 2016 och kastar sina mörka skuggor också över valet 2018. De lokala republikanska ledningarna har manipulerat valet. Valkretsar har ritats om för att försvåra för demokraterna och för att gynna republikanska kandidater. 100.000-tals valregistreringar är ogiltigförklarade. Vallokaler har flyttats från tätbefolkade områden till ytterområden utan kommunikationer. Antalet vallokaler har reducerats här och där så att det blir enorma köer och väntetider att rösta, ibland 5-6 timmar. Nya regler för att rösta har införts på somliga ställen, t ex att urinvånare som bor i reservat måste ha en giltig gatuadress, trots att sådana saknas i reservaten.
Också om demokraterna mobiliserar väljare, ordnar transporter, hjälper urinvånarna med nödvändiga dokument, bjuder på mat och dryck i köerna till vallokalerna är det inte alls säkert att det blir någon ”democratic wave” som kan ändra på något. Det är inte säkert att de kan erövra majoritet i representanthuset, och eftersom 23 av de 35 senatorerna som är uppe till omval är demokrater, är det inte heller omöjligt att republikanerna utökar sin knappa övervikt i senaten.
Hur valet än går finns det anledning att frukta att de politiska motsättningarna de kommande två åren till presidentvalet 2020 kommer att skärpas och fördjupas än mer. Men eftersom Clinton skulle vinna 2016 och Trump förlora enligt allt förnuft, kan kanske detta nya förnuft också vända på steken denna gång?
Av en tillfällighet hade jag idag anledning att gå tillbaka i min dagbok från 2006, maj närmare bestämt. När jag hittat vad jag sökte gled mina ögon runt på uppslaget. Under 30 maj hade jag skrivit:
”I ’Godmorgon Världen’ uttryckte den borgerlige debattören sina sympatier för ’demokratiska regimer’. Sosseflickan undrade då varför han ville isolera Iran och Palestina som nyligen i demokratiska val valt sina regeringar. ’Nej’, sade borgaren, ’de var inte sympatiska.'”
Jag är rädd för att Peter Pettersson leds av samma bevekelsegrunder som den borgerlige debattören i ”Godmorgon Sverige”, d v s att demokratiska val måste resultera i ”sympatiska” ledare.
Det amerikanska valsystemet, som kan låta någon segra med ett mindretal av rösterna, har varit så i evärdeliga tider och syftar till att lyfta fram de små delstaterna, d v s göra kandidaterna intresserade av att inte bara besöka de stora delstaterna.
Varför har detta nu plötsligt blivit odemokratiskt?
PS: Jag håller med, Trump är osympatisk.
PP skriver att ”det [finns] anledning att frukta att de politiska motsättningarna de kommande två åren till presidentvalet 2020 kommer att skärpas och fördjupas än mer.”
”Frukta”?
Många svenskar resonerar som om de bodde i USA eller var amerikanska medborgare. Så länge som USA är den ledande aggressiva imperialistmakten (men bara då) är det ju tvärtom väldigt bra att landet blir mer kaotiskt med dödsskjutningar, ökande sociala motsättningar, ekonomiska kriser o s v.
Som jag sade inför valet hösten 2016: ”Hellre en homofobisk, rasistiskt och manschauvinistisk amerikansk president som inte bombar oss, än en tolerant, fördomsfri och jämlik president i Vita Huset som bombar oss.”
Anders P!
Du närmar dig med detta en ståndpunkt där människor i allmänhet inte kommer att hänga med. Man gillar inte principen ”ändamålen helgar medlen”. Men jag håller ändå till viss del med dig, men uttrycker mig försiktigare och är mycket ambivalent, tänker från fall till fall inte generellt.
T ex förordar jag en liten högerregering i Sverige några år framåt för att vänstern ska få tid och anledning att samla sig (göra upp med S-märkt nyliberalism t ex). Det är ett offer vi rimligen måste ta för att vinna något framöver. Men så tycker inte Carl Tham t ex. Han vill att S ska samarbeta med hela ”alliansen” för att slippa den lilla högerregeringens (och SD:s) politik.
Men alltså, att välkomna kaos i USA är att gå för långt – tycker jag. Och vad finns det i detta som säger att de inte skulle bomba oss eller dra in oss i ett kärnvapenkrig? Det är en retorik Trump för länge sedan lämnat. Nu är det nya krig som står på agendan. Iran nästa.
De politiska, men framför allt ekonomiska och sociala motsättningarna ökar säkert de följande åren. Problemet är att detta inte får något uttryck i kongressen.
Men vi har ju så mycket underhållning att skänka världen. Vad sägs om detta?