ortfarande sex veckor före jul förstod vi inte hur fort allt skulle ta slut. Så kom den avgörande dagen, den 11 november 1918! Vapenstillestånd! Och samtidigt revolution i Tyskland. Det sedan långa, långa år efterlängtade slutet på mördandet! Frihetens genombrott. Volkförbrödringens stora dag.
Vi hade denna dag planerat ett angrepp på fienden men istället fått ett genombrott av fienden som skulle tvingat oss till ännu en reträtt mot den tyska gränsen.
Vi kunde inte fatta att det var sant att skjutandet var över. Känslor av glädje och sorg i en salig blandning: sorg över allt lidande och meningslöst kämpande och dödade som varit, och att den tyska ungdomen hade tvingats kämpa för galna idéer.
Men, alltså ännu starkare: glädje över att allt nu fått ett slut och att ungdomen nu istället äntligen skulle kunna sätta igång en intellektuell och oblodig kamp för ett nytt Tyskland, att man åter skulle kunna knyta an till alla klassiska diktares humanistiska idéer.
Och denna glädje bara växte och växte och blev starkare än all sorg. Den växte till ett glittrande jubel, ja till en frihetsrök. Ungdomsidealen blev åter levande och bröt fram med stor kraft. Och kvävde alla andra känslor och funderingar.
Uppstod inte nu möjligheten att återerövra allt bortträngt, det som en hel ungdomsgeneration med våld tvingats överge, sina idéer och ideal, krigets människors förspillda besvikelser?
Vid fronten, där allt skjutande nu upphört, övergick man nu till att välja soldatråd, i själva verket på order från den nya regeringen. Allt försiggick på frivillig grund. På vissa ställen återvalde soldaterna – liksom frigivna slavar – sina Herrar från igår, de som man några dagar tidigare hatat så innerligt. På andra ställen blev det på ett helt annat sätt, t ex på ett pionjärkompanie alldeles nära oss. Två officerare, skollärare i det civila, tog till orda med sina skrovliga och skrikande röster: ”På våra förband ska inget sådant förekomma, det är ett oerhört svineri, ni vill väl inte bära er åt som ryssar? Vi kräver av varenda en av våra mannar en skriftlig förklaring på att man erkänner den gamla disciplinen…”
Männen stod i ring runt om med händerna i byxfickorna, och lät de båda skrika klart. Då klev en rödlätt kille fram, brottade ner en av talarna och lade honom över knät: ”Är du klar? frågade han. Då ska vi först leka ’Schinkenkloppe’ (en variant på blindbock där man får smäll i stjärten)! Och sedan kan du resa hem!” Sagt och gjort.
Talarna fick sedan sitt välförtjänta rumpprygel och därefter blev två man kommenderade att hjälpa dem att packa sina väskor, följa med dem på spårvagnen in till centralstationen i Brüssel och sätta dem på ett expresståg till Köln. De fick en bekväm hemresa medan trupperna ännu hade den besvärliga återmarschen genom Belgien framför sig.
Andra officerare la frivilligt av sig sin befälstecken, rättade sig efter de enkla människornas ordning och fäste de nya färgerna i knapphålet: svart-rött-guld. En solig novemberdag vinkade vi till flygare som gjorde en sväng över oss som avskedshälsning. På packningsvagnen sattes upp skjutklara kulsprutor eftersom några berättat skrönor om belgiska rövare. Vi såg dock inte till en endaste rövare, så de måste ha sprungit och gömt sig. I motsats till detta visade den belgiska befolkningen sig vänliga och gästfria, skänkte oss helt självmant både mat, husrum och vin, och visade inget som helst hat. Det kändes bara som ärlig medkänsla från människa till människa. Hatet hade helt slocknat precis som mellan soldaterna i skyttegravarna. Verkligt hat fanns bara hos dem där uppe som drev fram kriget, men alltså inte bland dem som skulle genomföra krigshantverket och som mycket snart insåg att på andra sidan fanns precis samma sorts människor som man själv. Under tiden nåddes vi av rapporter om att soldater och arbetare tagit till vapen mot sina herrar, vilket vi inte gillade. Vi marscherade hemåt med ett passifistiskt sinnelag och enligt vår mening skulle revolutionen och republiken kunna vinnas utan blodspillan.
Vid fronten hade revolutionen åtminstone hittills varit helt oblodig. På återmarschen, mellan Lüttich och Aachen, blev blev det dock svårigheter med igenproppade vägar. Då uppenbarade sig en general i en elegant öppen vagn. Han ville komma hem fortare än oss och skrek med sin generalsstämma: ”Fri väg!” Men ingen flyttade på sig, utan traskade vidare i den takt som tilläts i trängseln, som om man inte hört befallningen. Mannen hade absolut ingen befälsrätt längre eftersom han inte längre var någon general, utan bara en soldat som alla vi andra. Han befallde igen: ”Gör vägen fri! Ser ni inte att jag är general?” Svaret blev ett rungande gapskratt från hundra man. Fyra man sprang fram för att ge honom lite: de skar av hästarnas seldon och jagade ut hästkrakarna på det öppna fältet, lyfte gemensamt enkelt hela den eleganta landån med den skrikande generalen högt upp och satte ner den i den mjuka åkern vid sidan om vägen. Generalen skrek och viftade med sin revolver i luften, men han vågade inte skjuta. Till slut jämrade han sig bara lite att även han vill komma hem. För trupperna hade nu vägen blivit fri och de marscherade vidare.
Vi ville arbeta för freden, och bara för freden. Också för det fria Ryssland. Fienden för oss hade blivit det tsaristiska reaktionära och auktoritära Ryssland, och det var nu störtat. Man måste nu söka en andegemenskap inte bara med Väst, utan också med Lenins och Trotskijs Ryssland (och vi kunde inte ana att en ny form av tsarism skulle följa). Ungdomen måste sätta sig in i och lära känna Västs idévärld, samtidigt som man måste sätta samman den med dåvarande östs fredsidéer. Vi började förstå att stödet för den tyska revolutionen nu också var en politisk kamp. Och det bästa med den tyska ungdomens uppslutning kring revolutionen var just idékampen. Det blev nu en snabb ideologisk utveckling. Man stödde … demokratiska idéerna och de socialdemokratiska tankarna, även idéerna om ett samgående mellan de borgerliga och proletära ungdomsrörelserna. Man tänkte att enheten skulle skapas från människa till människa, men man kunde inte tänka sig att skapa enhet mellan partier. På ungdomsmötena skulle man bara klargöra idégemenskapen, men det skapades aldrig någon enhet här.
Richard Peters
Mer om författaren kan du läsa här >>
