JERUSALEM, PALESTINA – När jag satt tillsammans med några vänner i Knessets kafeteria, det israeliska representanthuset [Riksdagen], så kunde man känna att det var val på gång, eller åtminstone ett misstroendevotum som skulle leda till val. Vi väntade på att få träffa Knesset-medlemmar som finns med på The Joint List och den intensiva oron i kaféet var olycksbådande. Allt som behövdes var en katalysator, något som skulle driva saken till sin spets.
I ett för Israel pinsamt militärt misslyckande kunde palestinska krigare i Gaza identifiera israeliska militärfordon fulla av kommandosoldater från specialstyrkorna, som var där under täckmantel. De israeliska kommandosoldaterna, som enligt uppgift var klädda i civila kläder och körde civila fordon, började skjuta på de palestinska styrkorna och i striden som följde dödades en hög israelisk officer, en överstelöjtnant, och en kapten blev allvarligt sårad.
Israeliska stridsflygplan och helikoptrar, som hade beredskap, flög in och dödade sju palestinska krigare och evakuerade de israeliska styrkorna, som då var blottställda och hjälplösa, ut från Gaza. Överstelöjtnanten, vars namn Israel inte vill avslöja, var troligen befälhavaren för det inblandade specialförbandet. Att han var med i fordonet indikerar vikten av uppdraget och behovet av sakkunskap och erfarenhet som endast en förbandsbefälhavare torde ha – med andra ord, det här var ingen liten operation.
Befälhavaren
Allt som de israeliska medierna avslöjade om den man som hade befälet under operationen och likaså hade befälet över det förband som ålades att utföra operationen, var hans första initial ”M”. En artikel i de israeliska tidningarna skrev att i den stad där han bodde visste inte ens hans närmaste grannar om att han hade en sådan hög rang i det militära, och de visste sannerligen ingenting om hans arbete. Censorn för IDF uppgav att hans identitet aldrig officiellt kommer att avslöjas. Detta till skillnad från när en annan överstelöjtnant, Yonatan Netanyahu, som var befälhavare för ett israeliskt specialförband och som dödades vid attacken på Entebbe 1976 [i Uganda].
Då när Yonatan Netanyahu, som var den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahus äldre bror, dödades blev hans identitet inte bara avslöjad, han blev en vördad figur i den israeliska folkloren. Operationen i Entebbe ansågs vara en spektakulär framgång. I det nu aktuella fallet upptäcktes specialstyrkan av en palestinsk vakt på rutinuppdrag, befälhavaren dödades och operationen inte bara avslöjades, utan uppenbarade också att Israel återigen bryter mot internationell lag, den här gången genom att förklä soldaterna som hjälparbetare. Att försvarsministern efter denna misslyckade operation lämnar in sin avskedsansökan verkar vara passande.
Lieberman
Strax efter denna pinsamhet avgick, som förväntat, Avigdor Lieberman. Men hans avgång presenterades som ett principiellt politiskt drag, inte som resultatet av ett misslyckande. Han sa, ”Jag sökte inte efter något skäl att avgå. Jag gjorde många försök att internt övertyga och påverka kabinettet, trots det pris jag fick betala.”
Lieberman, vars drömjobb var att vara försvarsminister, avgick och sa att han inte längre kunde arbeta i en regering som böjer sig för Hamas istället för att tillintetgöra dem. Han anklagade premiärministern för att avvisa ”praktiska militära planer” för tillintetgörandet av Hamas. Man måste imponeras av den djärvhet som krävs av försvarsministern, som nyligen övervakat ett kolossalt militärt misslyckande, att anklaga sin premiärminister för att han vägrar att genomföra andra militära planer som han föreslagit.
Men Liebermans politiska satsning mot premiärminister Netanyahu var lika vårdslös och dum som hans militära satsning mot Hamas. Båda måltavlorna var starkare än förväntat och i båda fallen slutade det med att han avslöjades som svag. Netanyahu är en av de starkaste premiärministrar som Israel någonsin har haft. Hans prestationer på internationell nivå och hans politiska skicklighet får Lieberman, eller vilken annan israelisk politiker som helst för den delen, att se ut som dvärgar.
Liebermans nemesis – utbildningsminister Naftali Bennett, som är desperat efter posten som försvarsminister – hotade att avgå om han inte fick leda försvarsdepartementet istället för Lieberman, men det var tomma hot och han stannade kvar i koalitionen. Netanyahu spelade ut båda två genom att göra som många premiärministrar har gjort före honom: han tog försvarsministerposten själv.
Det finns redan en artikel som berättar att försvarsminister Netanyahu generöst fördelar medel till armén. En israelisk kommentator skrev:
”Nu, om premiärministern vill övertyga sin utrikesminister resp försvarsminister så behöver han inte längre samordna schemat för tre olika personer, eftersom de tre ministerposterna innehas av honom.”
Netanyahu
Onsdagen den 21 november 2018 genomfördes fyra separata misstroendevoteringar i Knesset. Netanyahus koalitionsregering överlevde med en knapp majoritet på 61 röster [av 120], d v s bara hälften av rösterna plus en, vilket gjorde att Netanyahu behöll makten. Med ett år kvar till det planerade allmänna valet så är eventuella förväntningar om att en så erfaren politiker som Netanyahu skulle bli utmanövrerad av Lieberman eller Bennett dåraktiga. Och om det finns en sak som Netanyahu känner väl till så är det hur man överlever en politisk storm och till och med ett militärt misslyckande som det här.
Översättning av: Kjersti Rekve
