Med rodnande kinder läser jag UNT-artikel under den oroande rubriken Djupa klassklyftor i Uppsala. Författare är de tre framträdande Socialdemokraterna Marlene Burwick, Erik Pelling och Ulrik Wärnsberg. Jag känner dem inte, men intrycket när jag träffat dem är att de trots allt är personer med ett ganska redigt intellekt. Men, hur kan de då släppa ifrån sig denna smörja?
Det är mitt socialdemokratiska politiska tankesätt som får mig att rodna. Efter att med ett vilset byråkratspråk trots allt ha konstaterat att Uppsala i många avseenden är ett delat samhälle, alltså med djupa klassklyftor, landar man i pladder om att minska just ”hälsoklyftan” och för att uppnå ”social hållbarhet”. Vad kan de mena med det? I slutklämmen ”förklarar” de:
”Social hållbarhet handlar om att garantera de grundläggande mänskliga behoven i ett dynamiskt samhälle utan att äventyra kommande generationers möjligheter att uppfylla sina behov. En god hälsa och de sociala faktorer som styr den är då av naturliga skäl i fokus.”
Vem blir klokare av detta? Ingen utom möjligen de allra närmast sörjande. Vi på armlängds avstånd förstår ingenting och de utanför partiet ägnar sådant skrivande enbart förakt eller ett flabb. Det är orddimma som enbart döljer väsentligheter. Det är också ett allvarligt tecken på att våra förtroendevalda är oförmögna att tänka och tala utanför sin egen trånga låda. De talar mest till varandra där uppe i det blå.
Socialdemokratiska grundbegrepp som ”solidaritet med fattiga människor, ekonomisk utjämning, generell välfärd” och att ”bekämpa marknadens brutala utstötningskraft” verkar helt borttvättade ur våra karriärpolitikers retorik (i alla partier ska tilläggas). S-språket har skändligen anpassats till ett välsmort omkringglidande i politikervärlden. Det är sorgesamt, för de menar säkert inget illa.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: UNT, Marlene Burwick, Erik Pelling, Ulrik Wärnsberg, social hållbarhet
Snömos finns både här och där. Men i den politiska organisationens grundorganisationer är det svårt att inte avslöja sig. Eller på nätet i detta fall. Handlar det om köbildningen till taburetterna? Men de politiska partierna är väl nästan stendöda idag? Hur startas en kulturrevolution? Någon som vet?
Säg till dem att de skall lyssna på Juholts tal när han blev vald. Där gavs exempel på en retorik som fick varje sosse att känna sig hemma. Karriärister som de tre du nämner blir snabbt marginaliserade i samma stund som språkbruket svarar mot verkligheten. Leve språkbruket!
Ha, du och jag Kjell har ju gnetat i nästan 40 år med kulturrevolutionen. Många av ”kulturens väktare” idag är kulturens största dödgrävare (som jag ser det). Men det blir väl bättre när Euron och USA inte längre är herrar på täppan.
Jag ska hälsa dem detta från dig Claes. ”Språkbruket” – en fin svensk gammal brukstradition.
Knut, jag förstår din dysterhet. Men vad ska de säga? Problemet delar de med resten av de ledande partitopparna. Juholt är dock en överlägsen retoriker och som sådan kan han säkert bli ganska populär. Han använder Sonnevi i talen, vilket borde tilltala en ”kulturkofta” som dig.
Som jag brukar säga (blir lite tjatigt): Partiet behöver en blomstrande marknadsekonomi för att politiken ska bita. Med god tillväxt (1945-1975) och ökade skatteinkomster kan mervärdet fördelas mer jämlikt och välfärdsreformerna beslutas på löpande band. Den tiden är förbi. Nu gäller det att administratera utförslöpan och försäkra sig om att få vara kvar vid arvodesgrytan i både riks- och kommunalpolitiken. Det är inte lika roligt, vilket naturligtvis avspeglar sig i den andefattiga artikel du refererade till.
God kväll!
Hur står det till i ”språkdimman”? 😉
Tja, va’ ska man säga om dimman? Den finns där men släpper igenom allt. Definitionen av ”social hållbarhet” (eller hålbarhet, apropå dimma) låter mer som en vision än en självklarhet. ”garantera de grundläggande mänskliga behoven” – vi har långt dit kan jag säga som är anhörig till en Människa i kommunal äldreomsorg.
Bosse!
Nja, så dystert som du ser det är det nog ändå inte. Stefan de Vylder sa i TV-aktuellt igår två mycket tankeväckande saker: 1) Länderna i Sydeuropa (Grekland, Italien, Spanien) har inte levt ÖVER sina tillgångar. De har levt UNDER sina tillgångar eftersom de har råd att hålla sig med en armé av arbetslösa (arbetsföra). 2) Eftervärldens dom över dem som skapade eurozonen kommer att bli mycket hård.
Eller hör du till dem som fortfarande tror att euron kommer att överleva denna kris? Om det här nu har med saken att göra?
Knut – jag har haft lite kommunikation med med Stefan efter det att jag skrev om honom i min blogg under rubriken ”Sveriges klokaste ekonom”. Se här:
https://blogg.passagen.se/millimetervagor/date/20110807
Det är just det där med att leva över eller under sina tillgångar som jag vill ha klarhet i.
Det låter fint, men jag vill förstå hur han tänker.
Jag blir glad när jag lyssnar till Stefan de Vylder, precis som du. Men när det gäller vart ekonomin och världen i övrigt är på väg och hur vi kommer att drabbas, så är jag dyster. Det hindrar inte att jag försöker ta vara på livets glädjeämnen, varav Stefan är ett sådant. Men det är en annan femma.