ag röstade nej såväl i folkomröstningen 1994 som 2003. Jag erkänner dock att jag i det förstnämnda fallet inte var helt bergsäker. Och efter resultatet av den omröstningen tänkte jag närmast som gammal idrotts-freak att jag skulle vara en god förlorare, gilla läget och göra det bästa möjliga av situationen. Det innebar inte på minsta sätt att jag ”skämdes” för att jag hade röstat nej.
Jag jobbade då som facklig redaktör, och när Sverige hade varit EU-medlem i 13 år, 2008, hände något som gjorde mig heligt förbannad. Det var den s k Laval-domen i EU-domstolen. Min ilska och besvikelse blev extra stark eftersom EU:s generaladvokat, som var föredragande i ärendet, hade haft en annan uppfattning! Han ansåg att de stridsåtgärder som svenska fackliga organisationer tillgripit var tillåtna – eftersom de var tillåtna enligt svensk lag, och detta var inget som EU skulle befatta sig med. De som vill hävda att domstolens utslag berodde på en saklig, juridiskt objektiv bedömning av fallet pratar strunt. Naturligtvis låg det i grunden politiska värderingar bakom. En ironisk tanke som slog mig var ”vad tänker de socialdemokrater och LO-företrädare nu, som stod på ja-sidan i folkomröstningen? De hävdade ju att ’den svenska modellen’ var något som EU aldrig skulle tillåtas tumma på”.
Jag var personligt bekant med EU-motståndaren Sören Wibe och hade velat fråga honom ”det här var väl ungefär vad du befarade före EU-inträdet?”. Tyvärr hann jag aldrig kontakta honom innan han hastigt och tragiskt gick bort 2009.
Nåväl, någon allvarlig negativ effekt på den svenska arbetsmarknaden tror jag inte domen har haft. Detta gäller ännu mindre efter att riksdagen 2017 på initiativ av regeringen Löfven rev upp den s k Lex Laval som varande helt obehövlig.
Sverige ut ur EU
I april gav Oktoberförlaget ut antologin ”Sverige ut ur EU”. Jag besökte det möte där boken presenterades och köpte den.
Så här långt känner nog de flesta av den här bloggens läsare tillfredsställelse. Nu ska jag dock göra er besvikna och berätta att jag i dag tillhör den (visserligen knappa) majoritet av folket som tycker att vi ska vara kvar i EU. Jag ställer mig alltså inte bakom parollen ”Sverige ut ur EU”. Typiskt nog är det dock bara cirka 15 procent av folket som gör det, eftersom så många som en tredjedel är osäkra i frågan.
Låt mig förklara hur jag kommit till denna slutsats.
Oktoberförlagets bok imponerade inte nämnvärt på mig. Jag tyckte det var mest gammal ”vänsterskåpmat” från 70-talet, något som jag i dag granskar mycket mer kritiskt än jag gjorde då. Men på mötet berättade en kvinna hur hon ofta blev bemött när hon delade ut EU-kritiska flygblad: ”EU är ändå ett fredsprojekt”, var den vanligaste invändning hon mötte.
EU som fredsprojekt
Nu hör jag en stor fnysning från EU-motståndare, som gärna drar fram EU:s skuld till den jugoslaviska tragedin. ”Fredsprojekt, pyttsan!”
Men EU som organisation var mig veterligt inte inblandad vare sig i det ödesdigra och alltför snabba diplomatiska erkännandet av Kroatiens självständighet 1992 eller bombningarna av Serbien 1999. Bara för att en majoritet av EU:s medlemsländer också är anslutna till NATO får vi inte blanda samman de två organisationerna, för att ta det sistnämnda exemplet först.
Erkännandet av Kroatien 1992 var förvisso ett klavertramp. Det hade varit mer logiskt att bara erkänna Slovenien, där knappast några militära strider förekommit. Det är märkligt att omvärlden inte lyssnade mer på den bosniakiske ledaren Izetbegovics vädjan: ”Var inte för snabba med att erkänna Kroatien! Gör omvärlden det, kommer krig att utbryta även i Bosnien.” Som bekant fick han rätt. Hur stor betydelse omvärldens klavertramp hade kommer vi aldrig att få veta.
Men EU spelade en perifer roll i detta sammanhang. Sverige erkände också Kroatien snabbt – trots att vi då alltjämt stod utanför EU. Sveriges erkännande var extra anmärkningsvärt, eftersom det var i stort sett första gången Sverige erkände en regim som i det läget knappast hade full kontroll över hela sitt territorium.
En del vänsterdebattörer hävdar ändå att EU och USA-imperialismen visst var de som drev fram Jugoslaviens upplösning. Det påståendet är uttryck för okunnighet om landets historia – men den diskussionen förtjänar en egen artikel, och jag lämnar det ämnet just nu.
Åter till frågan om EU som fredsprojekt. Vi måste gå tillbaka till 1950 och grundandet av EU:s föregångare, Kol- och stålgemenskapen (som det egentligen hette).
Många vänsterdebattörer tror att borgerliga politiker är i grunden onda människor, som bara vill djävlas med arbetarklassen och alla som har det svårt. Jag delar inte denna enögda och fantasilösa uppfattning. 1950 låg större delen av Europa ännu i ruiner. Den franske premiärministern Schuman och den västtyske förbundskanslern Adenauer visste därigenom mycket väl att deras tvivelaktiga företrädare under den närmast föregående mansåldern – inte en, inte två, utan tre gånger – låtit sina länder ”umgås” genom att skicka ut blomman av sin manliga ungdom att slakta varandra. Även om de var borgerliga, tror jag att de faktiskt hade en mänsklig tanke att det måste finnas trevligare sätt för deras länder att umgås. Det tror jag var huvudskälet till gemenskapens bildande, som sen har utvecklats och utvidgats till EEC, EG och EU. Och vi måste väl ändå medge att detta fredsprojekt varit lyckosamt – att några EU-länder i dag skulle börja kriga mot varandra måste anses som en totalt absurd tanke.
Nu försöker en del smutskasta herrarna Schuman och Adenauer genom att hävda att den förstnämnde under kriget satt med i Vichy-regeringen, Nazi-Tysklands marionettregim under ockupationen, och den sistnämnde var nazist. Det första påstods t ex vid Oktoberförlagets möte i april. Men påståendena är falska. Möjligen godtog Schuman Vichy-regimens tillträde efter den franska kapitulationen, men han vägrade ingå i den, och han hotades flera gånger att fängslas för att han kritiserade regimen. Adenauer greps flera gånger av nazi-regimen.
EU i dag
Åter till EU av i dag. Det sägs att det är en odemokratisk institution, där oavsättliga byråkrater bestämmer allt. Det stämmer visserligen att lagförslag formellt bara kan läggas fram av EU-kommissionen. Men dess förslag emanerar för det mesta från förslag som har lagts av ministerrådet eller EU-parlamentet, och dessa organ är indirekt respektive direkt folkvalda. Och det är ministerrådet och parlamentet som beslutar om lagarna. Så på den punkten är EU ungefär lika demokratiskt som konungariket Sverige, där den folkvalda riksdagen beslutar om lagarna.
Vi som på 70-talet agiterade mot ”kapitalets EU”, tänkte inte alls på att det faktiskt kan finnas politiska frågor som kräver internationellt samarbete för att lösas. Två sådana frågor som poppat upp kraftigt sedan dess är migrations- och miljöfrågorna. Migrationsfrågan är förvisso ett problem, där EU inte varit särskilt lyckosamt. Men hur man kan inbilla sig att denna fråga skulle vara lättare att lösa, om EU inte fanns, övergår mitt förstånd. Och i exempelvis miljöfrågorna har faktiskt EU uträttat en del – i varje fall skulle situationen definitivt inte ha varit bättre utan EU.
Till sist…
Om man kräver utträde, eller t o m önskar EU:s upplösning, så hamnar man oftast i väldigt tvivelaktigt sällskap. Det ger helt enkelt ”fel signaler”. Det är mest hel- eller halvfascister i medlemsländerna som driver detta krav, ofta för att de absolut inte vill ta emot några som helst flyktingar (särskilt inte muslimer). Och vad gäller den tragiska fars som just nu utspelar sig i Storbritannien – där undrar jag vad Brexitförespråkarna är för ena ansvarslösa pajaser. Det minsta man kunde begära av dem är att de skulle ta på sig ansvaret att genomdriva sin vilja. Det ska väl inte överlåtas till Theresa May, som personligen var emot brexit?! Hur i fridens namn har Brexitanhängarna kunnat gå med på det? Jag tycker som sagt att det är uttryck för en häpnadsväckande ansvarslöshet. Situationen i Storbritannien skulle i dag vara betydligt lugnare och mindre polariserad, om Cameron aldrig hade lagt fram sin idiotiska folkomröstning.
Man behöver inte vara gifta för att ha sex med varandra. Fria självständiga stater är och har alltid varit oförhindrade att samarbeta. Man behöver inte bygga upp en byråkratisk diktatur för att lösa problem av överstatlig natur. EU är ett groteskt nyliberalt bygge som försvårar utvecklingen av Europa och drar in oss i global maktkamp om råvaruresurser och avsättningsmarknader. Förslummad landsbygd och sämre arbetarskydd. En EU-militärstyrka utvecklas planenligt. Fredsprojekt! Mycket grovt kan man säga att det är en elits projekt för att öka rikedomen för ett fåtal. Brexit visar tydligt att det är arbetarklass mot elit. Svindlande ersättningar för byråkraterna är ett uttryck för den arrogans och förakt för länders suveränitet och självbestämmande som råder. EU är Walter Hallsteins och Hitlers dröm om Neuropa under tysk ledning. EU är en sarkofag över folken och bidrar till ökade motsättningar i Europa. Hur kan man stödja detta? Bojkotta valet, beröva EU legitimitet!
Om nu EU ska förhindra krig i Europa, varför förhindrade de inte krigen i Jugoslavien? Eller är det tillåtet för EU-länder att gå ut och kriga på ”egen hand”? Sverige krigar ju nu i Afghanistan, Storbritannien mf l i Irak, Libyen och Syrien.
Det där ”fredsprojektet” består i att just Frankrike och Tyskland inte ska hamna i luven på varandra igen. Ty den stora lärdomen av de två världskrigen var att de började som rivalitet mellan europeiska imperialistmakter om inflytande i världen, men slutade i bägge fallen med att de samtliga fick mindre inflytande.
Så den enkla slutsatsen var: – Varför kivas inbördes när vi tillsammans kan gå ut i militära insatser?
För övrigt förutspådde Margeret Thatcher i början av 90-talet cyniskt, att visst kommer det att bli nya europeiska krig, men de kommer att klassas som ”inbördeskrig” av den typ som just då pågick i Jugoslavien, där olika stormakter spelade på de inre motsättningarna.
Samarbete, ja – men min EU-modell är Nordiska Rådet.
Håller med Leif S. Det går säkert att hitta enskilda frågor som fått en bättre lösning via EU än dom skulle fått annars, men huvudsidan av EU är att detta är överhetens egen konstruktion, med det övergripande syftet att förhindra starka nationella folkliga organisationer att utmana nyliberalismens totala makt och helst också förhindra att nya sådana uppstår.
I klartext, att begränsa möjligheterna för folkligt demokratiskt inflytande i Europas länder.
Man kan kalla det den europeiska överhetens samlade reaktioner och lärdomar av Ryska revolutionen.
Varför man INTE skulle göra kopplingen mellan NATO och EU framstår som helt obegripligt. Den är ju fullständigt uppenbar!
”fel signaler” är samma tokiga resonemang som när V övergav sitt EU-motstånd för att SD hade en liknande linje. Nu har dom lustigt nog hamnat på samma linje igen, så Sjöstedt har en del att fundera på.
Bojkotta bluffvalet!
Benkt L skriver:
”Och det är ministerrådet och parlamentet som beslutar om lagarna. Så på den punkten är EU ungefär lika demokratiskt som konungariket Sverige, där den folkvalda riksdagen beslutar om lagarna.”
Stämmer detta? Jag tror faktiskt man kan se det som ett rent sakfel. Så här står det på EU:s egen sida.
”EU fattar främst sina beslut enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet (tidigare ’medbeslutandeförfarandet’). Det betyder att det folkvalda Europaparlamentet måste godkänna EU:s lagstiftning tillsammans med ministerrådet (de 28 EU-ländernas regeringar).
Europaparlamentet och rådet går igenom kommissionens förslag och föreslår ändringar. Om rådet och parlamentet inte kommer överens om ändringarna behandlas ärendet ännu en gång.
Under den andra behandlingen kan parlamentet och rådet åter föreslå ändringar. Parlamentet har makt att stoppa ett lagförslag om det inte är överens med rådet.
Om de två institutionerna är överens om ändringarna kan den föreslagna lagen antas. Om de inte kan enas försöker en förlikningskommitté hitta en lösning. Både rådet och parlamentet kan stoppa lagförslaget under denna sista behandling.”
Denna krångliga procedur, där parlamentet inte ens har förslagsrätt, är inte lika demokratisk som den i konungariket Sverige.
”Om man kräver utträde, eller t o m önskar EU:s upplösning, så hamnar man oftast i väldigt tvivelaktigt sällskap.”
Ett något märkligt resonemang. Man ska alltså bygga sin uppfattning på vad andra tvivelaktiga figurer tycker.
Det påminner lite om Vänsterpartiet som förefaller bygga sina ståndpunkter i utrikes frågor på hur de tror att det kommer att tas emot av de politiska motståndarna.
Jo, om Sverige lämnar EU så hamnar vi i sällskap med Island, Norge och Schweiz.
Benkt Lundgren och jag var på samma möte med Oktober. Jag tyckte också att Oktober-boken var svag. Den återspeglar Nej till EU:s historiska ovilja att förstå det antidemokratiska med EU. Det är riktigt att Kol- och stålunionen såldes in som ett fredsprojekt, men det var för att politikerna skulle kunna fly från politiskt ansvar som den drevs fram. En del av företagen i kol och stål var nämligen statsägda. Ägarmakten utövades därför delvis av ländernas regeringar.
Det var vid den här tiden inte någon tacksam uppgift. Många gruvor var nedslitna och kolet förlorade marknad till den billigare oljan. På många orter var gruvorna den dominerande näringen. En nedlagd kolgruva kunde betyda dödsdom för en ort. Parisfördraget innebar att uppgiften att bestämma över medlemsländernas kol- och stålindustrier lyftes bort från politiker med ansvar inför väljare för att i stället läggas på en nyinrättad ”hög myndighet” med överstatliga befogenheter.
EU-kommissionen visade färg om sin syn på fredsfrågan även på ett annat sätt 1995. Det gällde då att underblåsa fördrivning av serber i Jugoslavien. Under tidiga våren när Kroatien med sitt anfall mot västra Slavonien öppnade ett nytt krig på Balkan och genomförde den mest omfattande rensningen i de jugoslaviska krigen, uttalade EG-kommissionens talesman van den Broek omedelbart sitt starka stöd för anfallet och garanterade fortsatt ekonomiskt stöd från EU till Kroatien.
Uttalandet innebar alltså att EU stödde angriparen i ett nytt krig med plundring, etnisk rensning och massmord. EG-kommissionens agerande, som stred mot Maastrichtfördraget eftersom stödet till kriget inte beslutats av Europeiska rådet, är ett exempel på hur Maastrichtfördragets bestämmelser om EU:s gemensamma utrikespolitik fungerade i verkligheten. De flera hundra tusen fördrivna var ju en fördrivning som Europas tongivande politiker inte brydde sig om.
Slopad Lex Laval innebär inte att svenska löner ska gälla för alla som arbetar i Sverige, utan bara att facken kan kräva att lönerna når upp till de centrala kollektivavtalens miniminivåer. Ett avtal som slutits efter stridsåtgärder från facket har heller inte full rättsverkan, vilket kan innebära att arbetsköparna tjänar på att vägra teckna kollektivavtal. Främst inom bygg-, transport- och resturangbranscheerna arbetar många östeuropéer som dumpar lönerna för svenska arbetare…
30% av de LO-anslutna männen röstade på SD… den fria arbetskraftsinvandringen är en av orsakerna. Om EG sa Peter Wallenberg 1991 i New York på svensk-amerikanska handelskammaren: ”Inträdet i EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna i Sverige på 100 år, ja kanske nånsin, omfattande neddragningar i offentliga sektorn, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen.”
Läs på Kinas nutidshistoria och lär från deras många misstag. 1912 bildades demokratin Kina. 1913 i november hölls de första allmänna valen till en centralregering i Peking. Kina må vara en stat, men den staten består av otaliga folk och nationer, många fler än Europa. Sedan följde otaliga inbördeskrig mellan olika folk och grupper, vilka slutade 1949 när Mao Zedong deklarerade Folkrepubliken. Mao ville göra Folkrepubliken till, som han sa, ett rike, ett folk, med en kultur och och ett språk, men utan någon religion och att styras från Peking. Det fungerade inte som vi vet. Under de senaste 40 åren har Kina experimenterat med olika lösningar, och det som visat sig fungera är en federation, som inte är centralstyrd men centralt administrerad där alla är representerade, men där varje folk och grupp kan fatta sina egna beslut och styra som dom vill inom vissa ramar. Systemet är en liknande lösning som kantonerna i Schweiz. Det fungerar.
EU:s ”groteska nyliberalism” ligger knappast inbyggd i dess struktur eller grundsatser. I början av 70-talet, när dåvarande EEC:s utvidgning började, fanns knappt ”nyliberalismen”. Det är typiskt att Herbert Tingsten i sin bok Från idéer till idyll beskrev den österrikiske ekonomen Friedrich von Hayek som en främmande fågel i ett Europa med ganska bred enighet om välfärdspolitik och ekonomisk keynesianism. Men när Hayek 1974 och framför allt Milton Friedman 1976 fick ekonomipriset till Nobels minne, började nyliberalismen breda ut sig. Och eftersom den så småningom lockade många borgerliga regeringar i ledande EEC/EG/EU-länder kom den att börja prägla även EU. T o m i det socialdemokratiskt styrda Sverige började redan 1985 denna politik att få inflytande – läs Björn Elmbrants bok Marknadens tyranni. Tyvärr har folken i stor utsträckning fortsatt att rösta på dessa politiker! Men att EU skulle ha legat bakom allt detta stämmer knappast.
Karl Wang (KW) skriver att: ”Mao ville göra Folkrepubliken till, som han sa, ett rike, ett folk, med en kultur och och ett språk, men utan någon religion och att styras från Peking.”
Jag har läst en del verk av Mao men kan inte påminna mig att jag läst att Mao uttryck något sådant. Kan du ge några källhänvisningar?
I Maos skrift ”Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket” står det i avsnittet om de nationella minoriteterna:
”Där lokal nationalism förefinns bland de nationella minoriteterna bör samtidigt åtgärder vidtas för att övervinna den. Både Hanfolkets chauvinism och lokal nationalism är skadliga för enheten mellan nationaliteterna. De representerar en särskild motsättning inom folket som bör övervinnas.”
Här en artikel i DN åsikt, som säkert kan behöva kommenteras.
Personer som politiskt står långt till vänster har ofta svårt med nyanser. Att jag inte ställer mig bakom parollen ”Sverige ut ur EU” är verkligen inte detsamma som att jag skulle vara någon ”EU-entusiast”. Jag är t ex djupt kritisk mot de enorma ekonomiska förmåner som EU-parlamentarikerna beviljar sig.
En sak som jag vill att Leif Stålhammer utvecklar närmare är påståendet att EU orsakar en ”förslummad landsbygd”. Hur går det ihop med att cirka 37 procent av EU:s budget går till jordbruket – en siffra som bl a Sverige tycker är för hög!
Att EU inte kan stoppa medlemsländerna från att delta i mer eller mindre tvivelaktiga militära ingripanden i t ex Afghanistan och Irak är naturligtvis djupt beklagligt. Men det tyder knappast på att EU har för stor makt, när det gäller utrikespolitik, snarare tvärtom. När man beskriver EU som ett fredsprojekt, menar man rimligtvis att medlemsländerna inte ska gå i krig mot varandra. Med tanke på relationen mellan Frankrike och Tyskland under åren
1870–1945 och vad det ledde till i omvärlden, är det onekligen något positivt. Världskrigen utspelade sig verkligen inte bara mellan de två länderna, en majoritet av EU:s nuvarande medlemsländer var indragna särskilt i det andra – oavsett om de var självständiga eller inte.
Erik Göthe!
Det mest intressanta i ditt inlägg är när du indirekt erkänner att van der Broeks motbjudande stöd till den kroatiska aggressionen inte alls var någon oundviklig följd av EU:s utrikespolitik – eftersom det stred mot Maastricht-fördraget. Att han ändå kunde genomdriva detta utan protester har en trist orsak: den utbredda enögdheten i opinionen i Väst, när det gäller Jugoslaviens sammanbrott. Alla reagerar – med rätta – upprört på Serbiens etniska rensningar i Bosnien och de massmord som avskummen Karadzic och Mladic ansvarar för. Men när Kroatien eller den Kosovoalbanska gerillan begår liknande övergrepp, råder det stora tigandet eller, som i van der Broeks fall, öppet stöd. Då är det inte så konstigt, om än upprörande, att den inställningen även präglar EU:s agerande. Enda lösningen på detta är att ta en uppriktig diskussion i frågan.
Catarina Östlund!
Du har troligen rätt i att det finns kvarvarande effekter av Laval-domen, som gör att avtal som tecknas efter stridsåtgärder av svenska fack inte har full rättsverkan. Det är skit, på ren svenska. Men när det gäller Laval-domen har det också rått något av en typisk svensk flathet. Jag är personligt bekant med f d TCO-juristen och riksdagsledamoten Stig Gustafsson, som berättat för mig att i Tyskland råder en mycket skarpare debatt med öppen kritik av EU-domstolen – vilket inte är detsamma som att kritikerna vill att Tyskland ska lämna EU!
Benkt Lundgren!
EU driver på nyliberala förändringar. I dom ingår skattesänkningar och privatiseringar som en central del. Jag har sett siffror på att skattesänkningarna sedan 90-talet nu motsvarar runt 100 miljarder årligen i uteblivna intäkter till statskassan.
Skattesänkningarna urholkar den offentliga efterfrågan och privatiseringar styr tidigare offentlig verksamhet dit där den är lönsammast. Post, Polis, skolor, sjukvård och annat påverkas av detta. Arbetstillfällen i glesbygd försvinner i snabb takt och folk tvingas flytta. Då lägger också affärerna ner och avstånden till allt nödvändigt ökar. Kvar blir pensionärerna som numera i många fall är rena fattiglappar.
Lägg till orimliga drivmedelskostnader och bristfällig kollektivtrafik och bilden av något som nästan liknar ren nedläggning av stora delar av landsbygden tonar fram.
EU-bidrag till storjordbruken i söder hjälper föga.
Vilka kriterier bör vi ha när vi diskuterar vilka konsekvenserna blir av en viss politisk enhets inriktning. Benkt Lundgren tycks mena att vi ska ta enhetens egna ord om sin egen roll på allvar. Om enheten gång på gång visar sig agera utan stöd i de avtal den grundar sig på är det inget fel på enheten, utan bara tillfälliga misstag hos dess makthavare. Det för tidiga internationella erkännandet av Kroatien som Tyskland med hjälp av påtryckningar på länder via deras EU-medlemskap eller vilja att bli EU medlemmar sopas bort på samma sätt som EU-ländernas stöd till etnisk rensning av Kroatien.
Än värre blir det när Benkt Lundgren tar EU:s bild av sig själv som ett fredsprojekt definierat i termer av det vita Europa. Men ett fredsprojekt kan aldrig vara för fred på allvar om de inskränker sig till att bara se på effekterna för den egna folkgruppen och suddar bort hur andra folk drabbas. 1 miljon människor dödades inom EU-projektet 1957-1962 men de globala effekterna på andra än vita suddas bort.
Anders Åberg faller in i den vanliga vänsteragitationen mot skattesänkningar och privatiseringar. Den diskussionen är i sig intressant och något jag gärna går in i – en annan gång, eftersom det inte har ett skvatt med EU att göra. Inget i EU:s grundsatser eller något beslut av EU:s organ tvingar medlemsländerna till någon viss skattepolitik eller privatisering av offentliga tjänster. I en debatt om EU-medlemskap är Åbergs argument alltså totalt irrelevanta.
Benkt L!
Nu är jag ingen expert på snårskogen av regler i EU, men nog stipulerar väl EU:s upphandlingsdirektiv att offentlig verksamhet skall konkurrensutsättas.
Att nyliberalismen är religion inom EU verkar väl också uppenbart och att skattesänkningar för företag och rika personer växer som svampar ur EU:s högermylla går knappast att förneka.
Undrar om det inte var ditt eget inlägg som var det verkligt irrelevanta här.
Tord Björk!
Vad var det jag "sopade bort" när det gällde europeiska politikers ensidiga fördömande av serbiska krigsförbrytelser men likgiltighet för eller direkt stöd åt kroatiska eller kosovoalbanska? Det kusliga är att den inställningen är så utbredd att ingen protesterar – trots att vissa beslut t o m
strider mot EU:s egna regelverk, vilket Erik Göthe påpekade.
Och vilka ”påtryckningar” gjordes – hotades vissa EU-länder med uteslutning eller Sverige av att inte släppas in, om de inte godtog den
inställningen? Det tror jag inte Tord Björk själv tror på. Och vilken den miljon människor var som dödades inom EEC-projektet 1957–62 får du precisera, där förstod jag inte alls vad du menade.
Anders Åberg!
Jag är heller ingen expert på EU:s regelverk, men två saker tror jag mig ha förstått:
* EU som organisation har inget som helst inflytande över medlemsländernas skattesystem eller skattepolitik.
* Upphandlingsdirektivet tvingar på intet sätt medlemsländerna till privatiseringar av offentlig verksamhet. Det handlar om regler för hur upphandling av privata tjänster ska gå till. Och vad man än må tycka om det, så antogs det med stor majoritet av det folkvalda EU-parlamentet, så man kan i varje fall inte anklaga beslutet för att ha varit ”odemokratiskt” – lika lite som beslut i Sveriges riksdag som Åberg, jag eller andra skribenter på denna blogg ogillar.
Hedervärt att Benkt Lundgren (BL) argumenterar för sin förändrade syn på EU! Det är ovanligt att stå för en ändrad ståndpunkt, ge argument, och bemöta motargument i sak. Själv röstade jag som BL då -94 och -03 men har inte sett skäl att ändra mig, snarare tvärtom.
BL tror inte att EU är ett nyliberalt projekt. Till exempel ser han inte något i EU som tvingar fram privatiseringar av statlig egendom, inget inbyggt i EUs struktur, eller grundsatser. Det är nationella regeringars ansvar. Jag tror han har fel om ”grundsatserna”. Det viktiga är ändå den politik som EU driver i praktiken. Här en engelsk text med facklig ingång. Den handlar om EUs krav på medlemsländerna att öppna järnvägsnätet för privata tågoperatörer, citerar EU-text som indikerar tvång.
Är privata tågbolag bra eller dåligt? Det är en annan diskussion. Nu är frågan om EU verkligen är utan skuld till pågående, och kommande privatiseringar.
Tack Gösta för att du finner det ”hedervärt” att ändra uppfattning. Tidigare har jag snarast blivit hånad och bespottad på den här bloggen för att jag ”klär mig själv i säck och aska”, som det heter när man ändrar sig.
Men har jag ändrat mig?! Det är jag osäker på. Verkligheten har ju ändrats – EU av i dag är något helt annorlunda än EU av år 1994. Hela den tidigare Warszawapakten utom Ryssland (men plus tre tidigare delrepubliker i Sovjetunionen) har gått med. EU omfattar alltså större delen av Europa. Det bidrar starkt till att jag nu avvisar kravet på ett ”svexit”.
Av det RMT-dokument du hänvisar till framgår att beslutet fattats av EU-parlamentet. Därför vidhåller jag att det inte finns något i EU:s grundsatser eller struktur som tvingar medlemsländerna att privatisera vare sig järnvägstrafiken eller annat. Att du och RMT inte gillar beslutet är en annan sak. Sveriges riksdag har fattat massor av beslut som jag ogillar!