Nu tvekar jag. Det jag nu kommer att försöka formulera är inte så litet besvärligt. Tar emot, samtidigt med en stark vilja att se vart jag kan komma att skriva om var min livshare hade sin väg, inspirerad av JM:s försök till någorlunda ärligt bokslut.
Har kommit till sådär en tredjedel genomarbetad text plus telegramrubriker om fortsättningen. I mina ögon gör JM åtminstone ett försök. Mer än vad de flesta av oss vågar, antingen privat i brev eller offentligt.
Det sexuella som återkommer gång efter annan i Ett andra anstånd (Fittor, stånd, samlag, mer eller mindre lyckade för båda parter), har för JM ett starkt samband med det politiska. Inte minst dåvarande DDR:s syn på sexualitet och nakenhet. Därtill dåvarande SKP:s ungdomsförbund och Ungdomsfestivalerna 1948–53 bak Järnridån. Där träffade han några av de kvinnor (till exempel Bibi Andersson) som fick stor betydelse – på fler än ett sätt – för honom. Vilket han enligt min enkla mening försöker redovisa i boken.
Han försöker vara hederlig i berättandet, tvivlar själv om han lyckats. Antagligen inte helt. Alltså; håna inte gubben. Det borde vara oss alla obetaget att försöka formulera ett eget epitafium – i brev, på s k sociala medier eller i bokform – över våra liv, eller? Vad var det kvinnorörelsen sade på 70-talet? Det privata är politiskt! Även för folk i vår ålder…
Nu dundrar åskan över havet, många blixtar är det. Bra, vi behöver regn! God natt!
Hans M Gabrielson
De flesta som kommenterar boken ser bara det personliga, inte det politiska. Jag uppfattade den som ett dråpslag mot nymoralismen, och även mot den borgerliga feminismen (där Gun Kessles citerade tal utgör spjutspetsen). Denna läsning bekräftades, menar jag, av reaktionen från DN:s kulturredaktion och JM:s svar.
En fruktbar läsning kring det politiskt-sexuella förhållandet mellan könen är enligt min mening Alexandra Kollontays ”Arbetsbiens kärlek” och ”Föreläsningar på Sverdlovskuniversitetet 1921”. Bl a kamratäktenskap och offentlig barnomsorg. K var därtill sexuellt intresserad och aktiv långt upp i åren. Finns antikvariskt, dessutom till lågt pris. Jag tror – utan att veta säkert – att hennes skrifter fick betydelse för DDR:s syn på detta område. Och därmed indirekt på Jan Myrdals inställning.
Jag har framstått som ”the odd man out” när det gäller synen på Jan Myrdal och hans författarskap. När jag läser Hans M Gabrielssons och Christer Lundgrens inlägg, inser jag varför: Er JM är inte riktigt min JM.
Som jag framhävt sedan FiB/K:s reportagekonferens i Uppsala 1979 (Fibbaren 8 78/79) har JM varit en av mina stora inspirationskällor som författare – som ”hantverkare”. Jag började träna 1975 med polemiska artiklar i tidningar som Gnistan, och Folkbladet Östgöten (jag bodde då i Norrköping), och fortsatte med meteorologiska inlägg i deras publikationer. Sedan blev det en del böcker och många artiklar.
Men jag var ingen ”Myrdalepigon” och ville inte bli någon. Tog bara till mig de ”verktyg” som jag kunde använda, ”kritiskt övertagande”. De som inte passade mig lät jag ligga. Hämtade också, som jag sade i Uppsala, inspiration från Jolo och Sjöwall-Wahlöö.
Men jag har aldrig dragit någon inspiration från Jan Myrdals privatliv lika lite som från Jolos eller Sjöwall-Wahlöös.
Anders Persson, som författat den utmärkta Finlands sak var svår om Vinterkriget 1939–40 (en ögonöppnare för många t ex Nils Holmberg), har ett delvis annat perspektiv på Myrdal. Med tanke på att JM:s författarskap är så mångfacetterat, är det tämligen självklart att hans läsare ser det stora livsverket från olika håll och intresserar sig för olika delar. Det är bara bra att diskussionen/debatterna/trätorna kring vad JM betytt/betyder för svensk offentlighet är forskellig som man säger i Norge. Det blir F-n så mycket intressantare då. Myrdalepigoner har det väl funnits några (mest på 70-talet), men som Guillou sade på ABF-seminariet: ”Myrdal är oefterhärmlig”.
Allt politiskt måste vara konkret! Det är i sammanhanget det avgörande! Det konkret politiska hos JM är FiB/K. Hans skapelse från början och framåt till det nu sig i närtid skönjande slutet.
Visserligen har vi varit andra som ibland deltagit i byggandet/krympandet av denna rörelse. Men det är till JM de som önskade driva igenom sina viljor mot av rörelsen stadgeenliga makthavare i sina ambitioner vänt sig. Därav har det skapats många Myrdalhatare och inte minst bland dessa som hade framgång med sina intriger från början, men vid det ena eller andra vägskälet hängdes av när de personliga ambitionerna blev alltför framträdande. Det är det som varit det unika med FiB/K, uttryckt via vår plattform och vårt program.
JMs bidrag till denna vår totem inses allra bäst i hans i slutet av 1960-talet skrivna Moraliteter och Garderingar. Dessa är för mig essensen i hans (och även FiB/Ks) betydelse. Utan dessa existerar inget. Där finns grunderna att hämta styrka och inspiration ifrån!
Dennis Zackrisson bekräftar här ovan att JM:s skriftställarskap är som en gammal grävlings- eller rävlya; många in- och utgångar att utforska för läsaren/jakthunden. För min del är jag särskilt intresserad av dels de 21 skriftställningsvolymerna med 7 besläktade böcker, och dels av hans 9 arbeten om den politiska bilden. Från Franska revolutionens bilder över 5 år av frihet till André Gill. För att inte tala om Sälja krig som margarin fram till katalogen på Östasiatiska muséet om affischkonsten från Kulturrevolutionen. Nu senast bilderna från Pariskommunen. Samt Ett andra anstånd som fick mig att tänka till ordentligt. Inte många författare som sätter sådan fart på de små grå – om än från olika håll. I synnerhet om man inte är överens om det ena eller andra!
Om mina år i FiB/K tänker jag inte orda mycket. Tillhörde inte något av kotterierna – observerade dem knappt. Tuffade på så gott det gick. Motsättningar i styrelser etc. är en del av föreningars återkommande vardag.
Dennis Z skriver:
”Men det är till JM de som önskade driva igenom sina viljor mot av rörelsen stadgeenliga makthavare i sina ambitioner vänt sig. Därav har det skapats många Myrdalhatare och inte minst bland dessa som hade framgång med sina intriger från början, men vid det ena eller andra vägskälet hängdes av när de personliga ambitionerna blev alltför framträdande.”
Det här skulle nog behöva skrivas mera konkret. Det är ju i det konkreta sammanhangen blir begripliga.
Jo, det kan du ju ha rätt i Knut! De som är allra mest insatta är ju de som deltagit i dessa intriger när den politiska insatsen måste rättas till (enligt deras privata uppfattning). Från tidigare skeden finns många SKP-aktiva, som var aktiva kulturfrontsarbetare under 1970-talet och försökte driva fraktionsarbete på ena eller andra viset inom FiB/K. Erfarenheterna av detta har nog inte blivit tillräckligt, vare sig redovisade eller diskuterade.
På senare tid har väl viljan och entusiasmen något bedarrat bland fibbare att driva intern politik på detta sätt. Vi har ju alla blivit en hel del äldre och (förhoppningsvis) klokare. Inte minst kanske insikten om att detta sätt att föra politiska diskussioner inverkar menligt på den entusiasm vi alla måste känna för att finna det meningsfullt med vårt engagemang.
Dennis Zachrisson!
Det händer att du säger, att du inte förstår vad jag menar. Samma sak skulle jag kunna säga om det du skrivit på den här tråden.
Så låt mig ta fasta på vad du på en annan tråd på den här bloggen nyss skrev om Europa. Alltså att det ser ganska mörkt ut. Nämligen att det vi har att välja mellan är ett Europa bestående av ett antal antiliberala stater och ett Europa utan några stater alls. Alltså EU-Europa.
Men finns det inte också ett tredje alternativ? Det vill säga ett Europa i den liberala tradition vi nu haft i flera hundra år. Och är inte det något att kämpa för! Och vore det inte också något för FiB/K nu när avkoloniseringstiden är historia?
Bo P!
Vore det inte bättre att fortsätta diskussionen i just den tråden i stället för att ytterligare avvika från ämnet (JMs författar- och medborgarskap samt vårt förhållande till dessa) i den här tråden? Jag lovar att, trots vistelse på landet med alla avsaknader (men också oundgängliga företräden) detta innebär, att svara efter bästa (!) förmåga.
Dennis Zackrisson!
Jo, det vore ju förstås bättre. Knut kanske kan lotsa oss över till den tråden.
[Nej, ni får själva hålla reda på i vilken tråd ni vill skriva /KL]
Nåja, jag är själv inte heller särskilt optimistisk. Den allmänna vänstern är lika programmatiskt ointresserad som den allmänna högern. Båda sätter klassen före staten. Och någon ny Östen Unden är inte i sikte. Ett världsunikt statsrättsligt system går mot sitt slut.
Bo P och Dennis Z!
År det inte JM:s skriftställarskap, dess politiska och språkliga betydelse (att jämföra med gamle Strix, t ex) för oss efterkommande på vänsterkanten som den av mig startade kommentartråden handlar om? Eller har jag missat något väsentligt här? Upplys mig i så fall.
Hans M Gabrielson!
Personligen måste jag nog erkänna, att jag inte blev klar över vad du ville säga med ditt inlägg. Men helt klart är ju att JM tagit ställning i många frågor, som varken är höger eller vänster i traditionell mening.
Ta t ex den s k Bernadotte-doktrinen som var ett slags svensk statsideologi i nästan tvåhundra år, men som på 1990-talet övergavs av samma partier som tidigare hyllat den. Och som fortfarande försvaras av JM.
Såväl första som andra världskriget lyckades vi hålla oss utanför, men i nästa stormaktskonflikt skall vi vara med.
Läs Anders Björnssons upplysande inlägg ”Bryt med diskursen!” på alliansfriheten.se på midsommaraftonen 21 juni.
Jag är helt överens med Bo Persson och Jan Myrdal om 1812 års säkerhetspolitik, d v s alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig med stöd i ett territorialförsvar inkl. civilförsvar (plus cyberförsvar numera).
Medverkade för övrigt i ”Försvaret främst” (red. Anders Björnsson) Celanders förlag 2015. Mitt bidrag har titeln ”Försvara Gotland, jodå. Men hur?” Det är den mest konkreta texten i antologin, med en jämförelse mellan hur försvaret av Gotland såg ut i 80talets början och läget 30 år senare. Samt konkreta förslag på vad som bör göras.
Jag har aldrig förstått vurmandet för ”1812 års politik”. I dagens läge passar den visserligen som hand i handske eftersom den gick ut på att Sverige inte skulle ansluta sig till Rysslands fiender. Men någon ”neutralitet i krig” var det aldrig tal om eftersom Sverige 1814 deltog i krigsoperationer mot Frankrike och dess allierade, bland annat Danmark.
1814 är ju känt som året då Sverige införskaffade Norge. Skedde det på fredligt sätt? Att tusentals svenskar mobiliserades vid gränsen och lockade med skattefri choklad? Kolla Wikipedia.
Anders Persson!
Även om man brukar säga, att Bernadotte-doktrinen fick sin slutgiltiga utformning på 1830-talet, så har den också en förhistoria och i denna är 1812 ett viktigt årtal, som ett slags slutdatum på ett nästan tusenårigt krigande med Ryssland.
Så när vårt statsetablissemang sedan ett par decennier nu på nytt vill dra ut i krig mot Ryssland, tycker jag att det finns fog för att vi idag håller årtalet 1812 i minnet. Och att det är bra, att JM fortsätter att publicera sig i frågan och det även i tidningar som inte är vänster.