tt tala om andra hjältar än idrottshjältar kan tyckas otidsenligt. Men Gösta Hultén visar med sin nyutkomna bok att så alls inte är fallet. Det gäller dock att välja kriterier för vad som skall ses som hjältemod, vilka fyller andra krav än gångna tiders hjältedyrkan. Och Hultén har med sitt urval av fyrtio hjältar från Torgny Lagman till Greta Thunberg verkligen lyckats med detta.
De olika inläggen kan mycket väl läsas var för sig i godtycklig ordning. Men redan efter att ha läst den första texten var jag fast och sträckläste hela boken. Mycket blev ett återseende av långt tidigare inhämtade lärdomar, men samtidigt fann jag hela tiden nya infallsvinklar och för mig okända fakta. Plus presentation av ett antal personer som jag, och många med mig, har en mycket bristfällig kunskap om.
Det är till exempel mycket värdefullt att Hultén presenterar den liberale riksdagsmannen Adolf Hedin (1834–1905) och vad han betytt för det svenska statsskicket. Själv har jag träffat på honom tidigare då Jan Myrdal nämnde honom i en Skriftställning. Jag kan därför bidra med texten till det anförande Hedin, som medlem i juryn för tryckfrihetsprocessen mot August Strindberg, höll den 17 november 1884. Åtalet gällde ”hädelse emot Gud eller gäckeri af Guds ord eller sakramenten” och Hedin visar med stort historiskt och juridiskt kunnande att åtalspunkten gäckeri inte är tillämplig och yrkar på frikännande av den åtalade.
Hedin gör det genom att påpeka att ”Strindberg har velat icke kittla, utan rikta ett knytnäfslag midt i ansiktet på folk, som han anser sofva vidskepelsens sömn”. Ett förfarande som inte har något med gäckeri att göra varför det åberopade grundlagsmomentet inte kan åberopas.
Med sin bok visar Gösta Hultén hur viktigt det är att hålla i minnet dem som genom sin kamp mot orättvisor och förtryck påverkat samhällsutvecklingen. Som genom sitt handlande utgör ett föredöme för alla oss andra som alltefter förmåga försöker dra våra strån till stacken.
Adolf Hedin har sedan länge varit en av mina ”hjältar”. När det ”kritiska” Myrdalsymposiet planerades blev jag förra hösten tillfrågad och föreslog som mitt bidrag en reflektion kring Adolf Hedin utifrån vad Jan Myrdal skrivit om honom.
Det skulle delvis handla om det jag skrev på bloggen ovan, d v s hade 68-generationen verkligen ”behövt” bli kommunister? Hade det inte räckt med att, som Hedin, vara goda borgerliga radikaler, upprätthållande den revolutionära tradition som det borgerliga etablissemanget vill sopa under matten.
Ty blev inte resultatet att 68-orna blev ”borgerliga radikaler” – men oftast dåliga sådana?
Ser fram emot att läsa boken! Hultén har tidigare givit ut den mycket intressanta och läsvärda boken Vägen till Lyckeby, rekommenderas!
Ang. vad Anders Persson skriver i sin kommentar ovan så anser jag att en realistisk målsättning för vänstern idag i Sverige kan vara att återupprätta folkhemmet som det byggdes 1945–75 ca. D v s stärka den offentliga sektorn, öka skatteinkomsterna, motverka privatisering etc.
Men det var ju inget socialistiskt samhälle. Ska vänstern då överge socialismen? Sverige är en del av världen och i den kapitalistiska, globala imperialismens värld ges allt mindre utrymme för ”borgerlig radikalism”. Det måste nog finnas ett socialistiskt perspektiv i kampen, även för borgerlig radikalism!
Anders Persson!
Man bör kanske ändå hålla isär vad 68-aktivisterna såg sig som och de paroller de slogs för i Vietnamrörelsen, som inte hade det minsta att göra med vare sig kapitalism eller kommunism.
”Ang. vad Anders Persson skriver i sin kommentar ovan så anser jag att en realistisk målsättning för vänstern idag i Sverige kan vara att återupprätta folkhemmet som det byggdes 1945–75 ca. D v s stärka den offentliga sektorn, öka skatteinkomsterna, motverka privatisering etc.” skriver Ulf N. På vilket sätt är det realistiskt? Och var är den enade och kraftfulla ”vänster” som skulle kunna genomföra detta återuppbyggande av folkhemmet? Varken Sverige eller resten av världen ser ut som de gjorde när folkhemsbygget började. Du drömmer, en kanske vacker dröm, Ulf.
Det som inte är en dröm är att ”Imperiet”, med alla sina mer eller mindre tätt knutna vasaller är på väg att implodera. Nyligen läste jag till exempel att en Pentagonrapport skrivit om hur väldigt illa ställt det är med den industriella basen för det ”militärindustriella komplexet”. Och var finns det verkligen tillgängliga utrymmet för att ”återupprätta folkhemmet”?
Sverige kan gå mot mer kapitalism, vilket leder till monopolkapitalism, eller gå mot mer socialism med progressiva skatter som gör att staten kan återköpa det som bör vara gemensamt.
Vi har alltså nivåer av kapitalism och socialism som vi lägger på den nivå som folket upplever som balanserat. Folket styr den nivån när de röstar. Tyvärr är för hög socialism inom EU:s frihandel kontraproduktiv. Kapitalet flyttar då till skatteparadisen inom EU.
Det som saboterat detta självklara val, av nationell självständighet och hög nivå av socialism, är massmigrationen av inkompatibla kulturer som splittrar och flyttar fokuset från detta, samt rasism- & islamofobi-tjafset från vänstern.
Det är därför samhället, som dragits åt höger de senaste decennierna, kommer fortsätta åt det hållet, tills folk som är vänster inser att de blivit lurade av högern, som drivit fram massmigrationen åt George Soros, och alla andra som har profiterat på den kortsiktigt, medan 90% av svenska medborgare har förlorat.
Martin Gustavsson!
Som vanligt är du alltför mekanistisk. Det finns inte någon vetenskaplig politik. Visst kan du säga t ex ”Så är det i fysiken”, men det är inte alls samma sak som att säga ”Så är det enligt fysiken”. Det senare är bara metafysik.