Nu avgår den socialdemokratiske utrikesministern Margot Wallström. Av familjeskäl säger hon. Sådana skäl kan förstås finnas. Men de är knappast avgörande, då skulle hon aldrig tillträtt. Dessa skäl är dock passande att lyfta fram och fungerar skonsamt för alla inblandade parter.
Självklart är politik den främsta orsaken. Hon har länge varit obekväm i regeringen och naturligtvis betalat ett högt pris för att tvingas vika av från sin socialdemokratiska grundhållning; den gamla Palmelinjen med försvar av småstaters rätt till självbestämmande, kamp mot kärnvapen för nedrustning och diplomati för fred.
Den 14 oktober 2014, en dryg vecka efter tillträdet meddelade hon erkännandet av Palestina. Detta tillsammans med uppsägningen av Saudiavtalet 2015 fick Israel/USA-vännerna att gå i taket. Erkännandet måste trots allt uppfattas som ett försök att på Palmevis ställa sig på förtrycktas sida i dagens oroliga värld.
För att också sätta lite personlig prägel på sin politik lanserade hon i samband med tillträdet sin ”feministiska utrikespolitik”. Det var förstås ett försök att bli älskad av de goda och en listig avledningsmanöver. Diskussionen kom att handla om andra sker än vanlig utrikespolitik. Ingen har förstått vad det innebär, annat än en tunn fernissa för att dölja motsägelserna i Sveriges förändrade förhållande till omvärlden; USA-svassandet, Värdlandsavtalet och det redan långt gångna Nato-samarbetet.
Nu har hon avgått och det är högst troligt att avgångsbeslutet egentligen fattades i samband med att hon den 12 juli – mitt i semestern – tvingades meddela regeringens beslut att Sverige inte ska ratificera FN-resolutionen om förbud mot kärnvapen. Det var säkert spiken i kistan. Hon gav då upp fighten mot Peter Hultqvist, Nato-lobbyn och den mäktiga vapenindustrin.
Hon gör klokt i att lämna skutan i tid. Det kommer att bli allt svårare för de som sitter kvar, Hultqvist och Löfven t ex, att lägga om politiken nu när Macron sagt att USA är uträknade, att EU bör vända sig mot Ryssland, att Nato kommer att falla etc. De har mycket att bita i.
Hennes ”feministiska” utrikespolitik har nu enligt flera kommentatorer lett till att en man svårligen kan utses till hennes efterträdare. Är det vettigt? Jag tycker det är ojämlikt.
Jag undrar vilken roll serien ”Dips” har spelat?
Den vanligtvis kloke Mats Knutsson i SVT har nog fått ett och annat om bakfoten, och det är risk för att han ger uttryck för en vida spridd vanföreställning.
En utrikesministers främsta uppgift, vad han eller hon ska bedömas efter, är vad som åstadkommits för det egna landet, inte i vilken mån landet fungerat som en ”moralisk stormakt”. De delar av Sveriges utrikespolitik som skulle kunna betecknas som ”progressiv” ska motiveras utifrån intressen hos småstater mot stormakter att bevara sin nationella suveränitet.
När jag var ung fick jag lära mig att Vietnams, Tjeckoslovakiens och Kubas oberoende var ett stöd för Sveriges oberoende. Detsamma kan idag sägas om Venezuela, Syrien och Ukraina.
Den här filmsnutten om Margot W lade SVT ut i går kväll och jag såg och förfasade mig i morse. Men nu hittar jag den inte längre…
Sedan en tid har det ryktats om att Wallström har allvarliga hälsoproblem. I dagens AB avslöjade Lena Mellin att det rör sig om obotlig giftstruma. Det är en plågsam, tärande sjukdom som – trots tung bromsmedicinering – är ett sluttande plan. Jag hade en gång på Posten en fackligt aktiv arbetskamrat, Anneli S, som drabbades på 90-talet. Med åren fick hon ett veritabelt helvete. Träffade henne av en slump på Visby lasarett våren 2017, rullstolsburen i ett förfärligt skick. Två veckor senare var hon död, inte 60 fyllda.
Så, även om det påtvingade beslutet att inte ratificera FN-resolutionen om kärnvapenförbud antagligen betytt mycket, nog har MW vägande skäl att ”tillbringa mer tid med barn och barnbarn” under den tid som återstår henne. Oavsett vad man må säga om en del ställningstaganden, är Wallström den sista högprofilerade S-kvinnan i utrikespolitiken, från Alva Myrdal och framåt. Nu lär det bli betydligt gråare, även på det området…
Margot Wallström är en våldsamt överskattad politiker som agerat framför allt för att tillgodose sina egna ekonomiska behov. Som kommissionär lyfte hon när hon lämnade EU omkring 30–35 miljoner kr i ersättning och avstod från att betala svensk skatt på beloppet.
Till skillnad från Marita Ulvskog och Lars Johansson, båda (S) som betalade skatt på de belopp de kvitterade när de lämnade parlamentet. Frivilligt beslut för den enskilde enligt regelverket.
För övrigt socialminister 2 år, kulturminister 2 år och miljonär genom postkodlotteriet och arvode av styrelseuppdrag i ICA Gruppen; 560.000 kr per år.
Sveriges penningkåtaste politiker och hoppjerka, det är Wallström som undertecknad ser det.