Pastor Johannis Petri Schenberg, kyrkoherde i Normlösa och Härberga pastorat 1702. Bilden ur någon sentida film. [Källa: Corren]
ej! Att politik bara rör sig om värderingar eller värdegrunden – stämmer inte. Visst förkommer mycket löst grundat tyckande hit och dit i moralfrågor, men nog har politiken en djupare dimension. I en demokrati är ju politiken främst ett redskap för sämre ekonomiskt lottade att flytta fram sina positioner på överhetens bekostnad. Alltså att säkra en större del av kakan åt sig och sina klass-systrar och bröder. Det här blir allt svårare att urskilja i dagens politiska rävspel.
Inom FiB/K har vi ofta refererat till en myrdalsk tankegång att kulturkampen är striden om ”människornas tänkande” – om de styrande tankelagarna som Strindbergs uttryckte saken. Men människornas tänkande – tankelagarna – ser jag som det rådande tillståndet i den stora kulturkampen. De värderingar – den värdegrund – som idag ständigt predikas är överhetens försök att ta udden av det folkliga motståndet. Det är överhetens ideologiska vapen för att inrätta de olydiga i ledet, på samma sätt som kyrkan i samförstånd med staten i det gamla ståndssamhället inpräntade arbetsamhet och pliktmoral emot folkrörelsernas upproriska idéer.
Det började på 80-talet
Åter till dagens rävspel. Jag minns tydligt hur jag i skolan redan på 80-talet reagerade på att lärarkollegier och arbetslag skulle prata sig samman och enas om en gemensam värdegrund. Vitsen var att vi då – likt maoistisk kulturrevolution – skulle ställa oss bakom den tidens korrekta politiska paroller och slagord i skolan. Det var förstås ingen slump att det här startade när Skolöverstyrelsen avskaffades och dess regelstyrningen försvann till förmån för den så kallade målstyrningen.
Vid den tiden stod barnens ”fria skapande”, ”egen forskning” och ”individuella önskemål” emot till exempel hyfsat bordskick i matsalen och kepsar av inomhus. Man kunde aldrig enas. Den inrutade vardagspraktiken fick odiskuterad fortsätta att råda, vilket ännu trots allt fungerade hjälpligt. Det var en förfärlig tid som stal oändligt med nyttig arbetstid och arbetslust från den svenska skolan och bäddade för nästa steg i utförsbacken.
Kristen och västerländsk etik
På 90-talet minns jag att vår närmaste kyrkoförsamling började trycka på för att få komma in med konfirmationsundervisning på skoltid, eller bjuda in de lägre klasserna – med gratis busstransport – till adventsfirande runt julkrubban i kyrkan. Det gick förstås inte att enas om det heller. Där fanns ju Jehovas vittnen och ateister som såg det som religiös påverkan i en ”konfessionsfri” skola. Några muslimer hade vi ännu inte.
Med Lpo 94 (läroplanen som kom 1994) kom formuleringar om att den svenska skolans arbete skulle stå i ”överensstämmelse med kristen etik och västerländsk humanism”. Det var en Alf Svensson-triumf då som bidrog till att skärpa värdekonflikten. Plötsligt blev det till exempel möjligt att ifrågasätta om lärare kunde ha annat än en kristet grundad livsåskådning. Det här krånglade till det och skadade sammanhållningen i svenska grundskolan. Och det handlade just om politiserade värderingar.
Som ett resultat av ovanstående kom den riksomfattande debatten om skolavslutningar i kyrkan och psalmsång på 2000-talet. Dessa frågor var fram till 90-talet helt okontroversiella. De skolor som av tradition tågade till kyrkan med svenska flaggan i täten blev nu ifrågasatta och väckte harm på olika håll. Nu var Sverigedemokraterna också med på banan och drev kyrkliga skolavslutningar och psalmsång som en ”värdegrundsfråga”, och de hade ju stöd i läroplanen. De fick förstås mycket stöd även från vanligt folk. Frågan politiserades nu på allvar och Sverigedemokraterna triumferade.
Värdegrund på politikens alla områden
Vid det laget gjorde ordet värdegrund mig antingen rasande eller apatisk. Då hade värdegrundssjukan spridit sig till allt fler politikområden.
2007 beslutades att konstverk av Albin Amelin och Sven X-et Erixon skulle avlägsnas från Stockholms Folkets Hus, som då hade fått tillnamnet Stockholms Conference Center, för att inte störa eventuella politiskt oliktänkande kunder.
I Uppsala krävde ärlig skattebetalare (företrädd av ett centerpolitiskt kommunalråd) att ett konstverk skulle avlägsnas ur det offentliga rummet för att det inte överensstämde med kommunens värdegrund och upplevdes stötande av kommunismens offer. Det rörde sig om ett beställt konstverk som anspelade på ett ”kommunistiskt” konstverk från Östberlin. Kommunens avdelning för konstinköp blev plötsligt helt överkörda. Den offentliga konsten politiserades plötsligt.
I Järfälla kommun har det moderata kommunalrådet nyligen beslutat om att avlägsna ett konstverk inspirerat av arbetarmålaren framför andra Albin Amelin. Det är inte i överensstämmelse med majoritetens värdegrund menar hon.
I Sölvesborg beslutade M-SD-majoriteten nyligen att prideflaggan inte längre ska hissas på Sölvesborgs kommuns flaggstänger. Alltså, en icke okontroversiell politisk symbol hade tagit sig in i den kommunala världen och alla politiker i landet tycks aningslöst ha hängt med, trots att en mycket stor andel samhällsmedborgare inte är med på ”pridetåget”. Samma politiker har även beslutat att inte längre lägga skattepengar på vad de kallar ”menskonst”. Jag vill här gärna citera Kulturnytts (SR) konstkritiker Mårten Arndtzén, som i sitt lite sirliga inlägg ändå fångar problemet mycket väl.
”Nu ska det väl sägas att det här begreppet har ett ganska svagt sakinnehåll – menskonst är ingen konstnärlig genre. Men generellt har en lite aktivistisk strävan att sprida goda värderingar blivit ganska vanlig i kultur- och konstsammanhang på senare år. Delvis som en reaktion mot högerpopulismens framgångar. Och kanske är menskonsten, och debatten kring den, en indikation på att det finns en risk där: att man rullar ut en mensröd matta för just de krafter man tror sig bekämpa.”
Det här blir nu en laddad politisk värdegrundsfråga i Sölvesborg och kanske på riksplanet. Till vilken nytta?
Värdegrund i Europa och världen
2014 lanserades att Sverige nu skulle föra en feministisk utrikespolitik. ”Detta innebär att all utrikespolitik ska genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv”, som regeringen skriver på sin hemsida. Sverige har alltså lyft fram en tydlig svensk inrikespolitisk värdering – en del benämner den statsfeminismen – i sin utrikespolitik, som kan se helt annorlunda ut på andra håll i världen, och alltså kan öka spänningar.
Frågorna hopar sig. Ska inte varje land själv få besluta om hur man ska se på förhållandet mellan könen? Är det inte en fråga för nationella demokratiska processer? Och är det inte Sveriges övergripande nationella intressen som alltid måste sättas främst i utrikes- och säkerhetspolitiken? Och i så fall, gynnar en feministisk utrikespolitik Sveriges nationella intressen? Det är frågor jag ställer mig.
Europeisk livsstil och mänskliga rättigheter i världen
Det allra senaste är nu att EU-kommisionens nya ordförande Ursula von der Layen utsett Greklands Margaritis Schinas till vice ordförande med bland annat ett övergripande ansvar för försvaret av ”den europeiska livsstilen”. Alla med aningen historisk överblick borde reagera, vilket många också gjort. Men Ylva Johansson (S) (blivande kommissionär för migrationsfrågor) slätar över vid en fråga från DN: ”Vi brukar inte tala om livsstil, utan om värden eller principer. Det är otroligt viktigt att kommissionen står upp för unionens värden och tar en fajt för dem.” Hon är alltså helt inne på samma linje, alltså att ta en fajt för vad hon anser vara Europas värdegrund. Det är föga förtroendeingivande. Men hon är ju underställd Margaritis Schinas, så det gäller att vara smidig här.
Hela västvärlden – eller USA med vänner som kallar sig ”världssamfundet” – har övergått till att grunda sin politik på en ytterst luddig och i övriga världen djupt komprometterad värdegrund ”mänskliga rättigheter (inkl. HBTQ- och kvinnors rättigheter)”. Anfallskrig (med eller utan ombud) från Kuvait (1990) till Syrien (2014) har alla förts för att försvara ”mänskliga rättigheter”. Hur mänskliga dessa krig har varit, hur många kvinnor som frigjorts eller HBTQ-personer som beretts möjligheter att leva sina liv på sitt sätt, har ingen försökt beräkna. Men i Afghanistan vet vi att kvinnorna knappast fått större frihet sedan Operation Enduring Freedom inleddes den 7 oktober 2001. Det har en statlig utredning fastställt. En jämförelse med Vietnamkriget är också belysande. USA:s motiv var att stoppa kommunismen och rädda demokratin i Sydostasien, hur blev det med den saken? Snart är vi tillbaka i den svenska stormaktstiden då den svenska krigsmakten skulle få papisterna att underordna sin den lutherska läran.
Nej, allt värdegrundssnack är endast utanverk för att dölja de verkliga motiven för krigen, nämligen kontrollen över råvarukällor och handelsvägar.
Avrundning
Politik är ju mycket mer än vår mer eller mindre välgrundade moraliska hållning och våra så kallade värderingar, som för övrigt skiftar kraftigt från tid till annan. En del kanske till och med konverterar till en annan religion, eller lämnar sin ungdoms vapenvägran som Vilhelm Moberg och Sten Tolgfors. Politik är inte heller bara en fråga om ”att vilja”, som Olof Palme en gång uttryckte det. Det är fråga om att leverera resultat som gagnar människor i deras slitsamma vardag. ”Erst kommt das Fressen” som Brecht sa. Eller ”plånboksfrågorna är alltid avgörande”, som Socialdemokraterna så väl visste för ett par decennier sedan.
När nu alla partier mest pratar värderingar och moral, tappar medborgarna lusten att lyssna. De känner sig skrivna på näsan och går till slut till soffan eller till några som vågar trotsa det ändlöst värderingskacklande etablissemanget.
Apropå offentlig konst i Sölvesborg: Stina Oscarson gjorde en klok observation i SvD (bakom betalvägg). Hon påpekar att alla som varit tysta när kommun/region/stat beslutat att inköpt konst skall ge uttryck för en progressiv konsensus-värdegrund, blir så illa tvungna att hålla käft när sådana som Sverigedemokraterna får igenom beslut om att konst skall uttrycka idéer som Sverigedemokraterna stödjer.
Ett exempel. ”Konstpolicy och riktlinjer för offentlig konst i Kalmar län” föreskriver att offentlig konst ska ”bygga broar mellan människor med olika kulturell bakgrund”. Detta betyder definitionsmässigt minskat stöd för konst som inte ”bygger broar”.
Vi kan på goda grunder antaga att Sverigedemokraterna inte vill stödja konst som bygger broar till människor med icke-svensk kulturell bakgrund. Men man kan ju inte protestera mot det om man inte protesterat mot tidigare beslut om värdegrunds-styrning av offentlig konst i en annan riktning!
Vilken bra artikel, Knut! Skulle man inte kunna säga att hela Västerlandet, från Washington till Sölvesborg, är fullt av politiker som sedan ett antal år säger förändring, förändring! Men de förmår inte göra något åt de ökande klassklyftorna, de förmår inte längre förbättra vardagen för vanligt folk.
Ett exempel. I Stockholm förmår de inte förändra existensen, levnadsvillkoren med arbete och boende, för gangstergängen. Trots alla forskningsresultat om detta, så verkar de styrande i huvudstaden tro att man skall kunna förändra gangstrar genom prat; värdegrundspåverkan.
Vad förmår då dessa Västerlandets alla politiker? Från Washington till Sölvesborg förmår de att fortsätta ge åt de som redan har. Och de förmår också att beklaga detta, det har jag i TV sett Magdalena Andersson göra.
Borde man inte ersätta begreppet mänskliga rättigheter med amerikanska rättigheter?
Bra artikel. Den sätter lampan på det som jag själv skulle kalla efterdyningarna av Socialdemokratins seger över politiken.
Världens överhet ser nog att i Sverige och flera andra västeuropeiska länder har metoden att måla upp sig själv som förespråkare för arbetarklassen och sedan leda in rörelsen på för överheten ofarliga vägar, lyckats nästan fullständigt.
Arbetarrörelsen är numera död, dräpt av just Socialdemokratin och överheten kan hämningslöst frossa i sin nyliberala dekadans.
Det har också lett till att politiken inte representerar olika klassintressen och ”das Fressen” inte längre diskuteras på allvar.
Politik är numera taskspeleri och teater för folket. Gycklarna bjäbbar ivrigt om sina värdegrunder och identitetsfrågor och överhetens media sänder skiten på högsta volym för att inte folket skall få för sig att börja tänka själva ännu en gång.
Tankens frihet är överhetens fiende nr. 1. Förr gick den bra att tygla med religion, men nu funkar tydligen värdegrunden bättre.
I Dagens Nyheter. Lördag. NR 218 möter jag en ung kvinna iklädd rosa overall. Hon heter Margaux och beskrivs som en person som alla vill vara med, för hon är en mäktig influerare. Runt henne vill Ebba BT och Annie Lööf synes. Ja, Ebba har till och med gift ihop denna Margaux med en Jacob, men det hela var mest på skoj – men festen var kul.
Vad gör då denna flicka? Ja, inte vet jag. Men röjer jag i snömoset av titlar kommer jag fram till att hon verkar sälja tvål. Då tänker jag på Ivar Lo-Johansson som också han nasade runt med tvål och krimskrams. I Gårdfarihandlaren (1953) kan vi läsa hur han kastar ABC-tvålen i sjön för den löddrade inte. ”Jag gned min kropp med tvålen en halvtimmes tid utan att den löddrade.”
Samma nasare då som nu alltså. Men kanske tvålen som hon i rosa overall säljer löddrar, för till skillnad från Ivar är hon en mångmiljonär som den politiska eliten vill leka med.
”Allt fast förflyktigas” (Marx) – utom tvålen ABC.
M-politikerna i Järfälla är i gott sällskap. Talibanerna sprängde sönder några urgamla Buddhabilder då uppenbarligen stod på fel värdegrund och fördömdes då kraftigt i västvärlden. Man kan undra varför, då samma strävan efter likriktning nu finns här också.
Identitetsanhängarnas mantra lyder: Alla människors lika värde. Detta är utan tvekan helt riktigt. Men det finns en elefant i rummet. Men låt oss först se vad som är den gängse betydelsen av: Alla människors lika värde. Du skall vara motståndare till att människor diskrimineras på grund av hudfärg, etnisk bakgrund, kön, sexuell läggning eller religiös uppfattning. Så långt är allt gott och väl. Men då detta blir den enda betydelsen blir det fel. Då försvinner den viktigaste motsättningen: den mellan arbete och kapital. Det kan bli pinsamt då man påpekar att en arbetare inte är lika mycket värd som en direktör. Man skall inte heller prata om aktieutdelningar, att höga tjänstemän inom det allmänna och företag tjänar skyhögt mer än en arbetare. Den goda stämningen försvinner när vi börjar tala om klasser och att vanligt folk inte har något att säga till om på sina arbetsplatser.
I värdegrund ingår ofta hänvisning till demokrati. På regeringens hemsida skrev utrikesminister Wallström 23/8 att Sveriges regering inlett en offensiv för att öka stödet för demokrati i världen. Men i Sverige uppger 85% av vuxna invånare att de saknar politiskt inflytande mellan valen enligt Demokratiutredningen. Det viktiga är vad som görs. Wallström sa i utrikespolitiska deklarationen att regeringen ville ha “en demokratisk lösning” i Venezuela. Hon betonade Sveriges stöd för självutnämnde Guadio medan hon tog avstånd från Venezuelas folkvalde president. Hon teg om USA:s olagliga sanktioner i ”demokratins namn” som dödat tusentals människor enligt USA-forskare.
Sverige erkände direkt regeringen som tillkom i Ukraina efter den Väststödda statskuppen i Kiev i februari 2014. Och hur behandlades opinionen i frågan om Värdlandsavtalet?