tt det är ”sossarnas fel” att Sverigedemokraterna gått så kraftigt framåt är en ganska utbredd åsikt. Men de som mest hävdar detta är sådana som sympatiserar med SD och då menar att det är den ”ansvarslösa massinvandringen” (Jimmie Åkessons favoritklyscha) som skapat en ”helt naturligt och berättigad folklig reaktion” som nu gjort SD till det näst största partiet räknat i sympatisörer enligt opinionsmätningarna.
Jag håller med om att (S) bär ett tungt ansvar för SD:s framväxt – men jag menar att detta ansvar grundas på en helt annan faktor än migrationspolitiken. Mig veterligt har ingen mer namnkunnig debattör än jag presenterat en liknande analys som den jag ska redovisa här, vilket i och för sig är mycket märkligt.
Riksdagsvalet 2010 blev historiskt så till vida att SD gick kraftigt framåt från knappt 2 procent i valet 2006 till drygt 6 procent, varmed de blev ett riksdagsparti. Men varifrån tog de dessa väljare?
För det första utgår jag från de av deras väljare som hade rösträtt redan i valet 2002, vilket jag tror är den övervägande majoriteten – SD är ju generellt svagare bland yngre väljare än äldre. Och jag tror att en mycket stor del av deras nytillkomna väljare kom från de som röstat (S) i valet 2002 och som övergav (S) till förmån för Alliansen i valet 2006. Dessa väljare var ju bevisligen ganska många – tillräckligt många för att (S) skulle förlora regeringsmakten.
Men tre år senare, 2009, såg det ut som om Alliansens regeringstid bara skulle bli en mandatperiod. De låg mycket illa till i opinionsmätningarna. Statsvetaren Sören Holmberg sa till och med att ”Alliansen är rökt”. Bland annat mot den bakgrunden är det synnerligen märkligt att så få debattörer och analytiker granskat varför Holmberg kom att få fel. Vad var det som hände under valrörelsen 2010?
Svaret är bland annat att (S) gjorde en historisk helomvändning. För första gången sedan partisplittringen 1917 gjorde de en gemensam valrörelse med kommunisterna – som för all del bytt namn till Vänsterpartiet. Detta beslut var inte bara ett allvarligt fel, det var ett trippelfel.
(Många av er som läser denna blogg står politiskt till vänster. Men när ni begrundar vad jag nu kommer att skriva måste ni bortse från era egna åsikter och inse att ni inte är representativa för någon särskilt stor del av väljarkåren!)
För det första stötte själva beslutet att göra gemensam valrörelse med (V) bort många traditionella marginalväljare, som misstror kommunister och vänstern. För det andra visste alla att partiledaren Mona Sahlin personligen var emot beslutet. Hon tvingades acceptera det av VU efter främst påtryckningar från LO. Hon framstod därmed som en svag ledare. För det tredje: Den sistnämnda faktorn var extra känslig för Mona Sahlin, med hennes historiska bakgrund.
En del människor som tycker illa om Mona Sahlin tror att det var hennes partiledarskap i sig som orsakade valkatastrofen 2010. Men det kan ju inte stämma. Göran Persson deklarerade sin avgång redan på valnatten 2006, och de lysande opinionssiffrorna 2009, som föranledde Sören Holmbergs ovan citerade yttrande, kom efter att Mona Sahlin varit partiledare i flera år. Nej, det var det trefaldiga klavertramp jag beskrivit ovan som tvingade henne att på valnatten 2010 konstatera att ”vi gjorde ett väldigt dåligt val” och deklarera sin avgång.
Så här långt känner jag mig mycket säker på det här. Jag har aldrig hört eller läst någon annan rimlig förklaring till (S) enorma rösttapp 2009–2010.
Men vad har nu detta med SD att göra? Åtskilligt! Enligt opinionsmätningarna 2009 var uppenbarligen många av de som övergav (S) 2006 benägna att gå tillbaka till dem i valet 2010. Det var sannolikt människor som – tämligen berättigat – blivit besvikna på Alliansen, vars politik de upplevde drabbade de som har det svårast; arbetslösa och långtidssjukskrivna.
Men dessa människor tillhörde naturligtvis (S) marginalväljare ”till höger”. Annars skulle de inte ha gått över till Alliansen i valet 2006. Därför reagerade många av dem med bestörtning på den gemensamma valrörelse (S) bedrev med (MP) och framför allt (V). I stället för att gå tillbaka till (S) valde de i stor utsträckning att proteströsta på (SD).
Om min analys är riktig – och den borde gå att prova empiriskt – var det alltså inte i första hand migrationspolitiken som låg bakom (SD):s inträde i riksdagen! Naturligtvis tyckte deras nytillkomna väljare lite diffust att ”vi har tagit in lite för många invandrare, det behöver stramas åt”, men det var knappast huvudfrågan för dem. De ville helt enkelt varken rösta på en socialdemokrati som bedrev valrörelse tillsammans med ”kommunisterna” eller på den allians, som de blivit besvikna på.
Att SD gick ytterligare framåt i valet 2014 berodde troligen mest på att ”dammluckan öppnats” 2010, fler väljare upplevde att ”man kan alltså rösta på dem”. Men deras kraftiga frammarsch i valet 2018 har en annan orsak.
2015 skärptes flyktingkrisen i världen dramatiskt. Det var denna händelse i omvärlden, inget annat, som tvingade den dåvarande S-MP-regeringen att tämligen plötsligt skärpa invandringspolitiken. Att de mer eller mindre över en natt skulle ha ”insett att SD haft rätt hela tiden” är kvalificerat struntprat. När har Jimmie Åkesson eller någon av hans hantlangare före 2015 förutspått det som hände då?
Dock: Utan att förfalla i grova fördomar om SD:s väljare, så tror jag att dessa inte tillhör dem som flitigast följer med i nyhetsförmedlingen. De konstaterar att SD alltid velat minimera invandringen och att de andra partierna 2015 snabbt la om sin invandringspolitik i varje fall i riktning mot SD:s. Då är det lätt att komma till den felaktiga slutsatsen att ”de andra insett att SD har haft rätt”. Så tror jag att en mycket stor del av den halva miljon väljare som SD erövrade i valet 2018 tänkte – vilket alltså inte nödvändigtvis innebär att de tycker invandringsfrågan är överordnad allt annat, än mindre att de skulle vara några rabiata rasister eller fascister!
Berlinmurens fall för 30 år sedan tolkades av det liberala världssamfundet som ”kommunismens nederlag” och en seger för den liberala ideologin, som nu stadfästes som den enda möjliga.
Men liberalerna hade inte varit de enda som vänt sig emot Sovjetunionens politik. Där fanns också socialister, socialdemokrater, centerpartister, konservativa, kristna o s v. Men efter 1989 var det liberalerna som tog åt sig äran.
Resultatet blev en övertro på den egna ideologin, blandad med intolerans. Uppfattningar till vänster och höger började att dömas ut som ”populism”, ”extremism”, ”desinformation” o s v. Det krävdes inte mycket för att beskyllas för att vara ”fascist” eller ”SD-are”. När Orban i Ungern vill uppmuntra barnafödandet efter samma linjer man alltid gjort i Frankrike stämplas han som ”rasist” av DN.
Ironiskt nog har partier och rörelser som företräder dessa ”populistiska” uppfattningar växt, medan liberalismen är på tillbakagång och här kämpar för sin existens som riksdagsparti.
Benkt L!
Vi ”står politiskt till vänster”, skriver du. Vad det innebär vet jag inte, men jag vet att jag fortfarande läser Marx. Och jag tror inte att medborgarna i Sverige sliter sitt hår för att göra valanalyser i ljuset av spelteori och tänkta mandatfördelningar som vore de en Sören Holmberg. Nej, folk ser sig omkring, ser vad de ser och drar slutsatser efter det. Jo, jag vet, det räknas som en anekdotisk (populistisk) metod. Men folk ser vad de ser… och Marx skriver i Tyska ideologin, ”medvetandet är från första början omedelbart sammanflätad med den materiella verksamheten”.
Från vilket golv betraktar du det som händer i Sverige idag? I takt med tilltagande klyftor ser vi väldigt olika saker. Går jag på vår gågata i Söderhamn, stannar till vid Willys och blickar in i spelbutiken, ser jag något och läser vad Marx skriver om människorna – ”hur de verkligen är, dvs hur de är verksamma, hur de producerar materiellt sett” – och får för mig att en miljon människor kanske inte har fel?
I hela EU går det dåligt för de traditionella vänster/höger-partierna utom i Storbritannien, som skall lämna EU. Kan man inte dra några slutsatser av detta?
Nej, det tror jag inte på. Socialdemokraterna förlorar nog till högern, för att de sen mordet på Palme övergivit den sociala demokratin? De har fungerat som ännu ett borgerligt parti. Det har inte gjorts några reformer som gynnat folkets flertal på 30-40 år. Och just därför har agitationen mot ”en främmande grupp” kunnat bli så betydelsefull.
Att dra några enkla slutsatser över vad som orsakat Socialdemokraternas minskade väljarstöd över tid är nog inte helt enkelt.
Men det finns anledning att lägga in en parentes mellan årtalet 2004 och 2019 som sätter finger på hur Socialdemokraternas väljarestöd kunde öka ganska rejält. Och då tänker jag särskilt på en händelse, nämligen när Håkan Juholt blev vald att leda partiet 2011 och omedelbart efter det berömda kongresstalet ökade opinionssiffrorna till strax över 35%. Vad som hände strax därefter har ingen glömt. Vi minns att det uppstod en korseld från diverse håll, säväl internt högt upp i partiets ledning som ett allmänt mediedrev av sällan skådat slag. Därefter dalade stödet ned mot ca 25% och H Juholts uttåg blev oundvikligt.
Kom ihåg att det är samma låga väljarstöd partiet under Stefan Löfvens ledning har kvar i dag. Sist men inte minst; Fanns det möjligtvis en politisk vision i H Juholt tal som tilltalade väljarna?
Hypotesen kan falsifieras genom att du talar kvalitativt med människor på stan om hur de röstade de senaste valen och varför de gjorde det.
Benkt L!
Du menar att det är en viktig sak att (sd) kom in i riksdagen 2010 p g a Socialdemokraternas schabbel. Det har väl ingen betydelse precis vilket val (sd) kommer in? Låt mig skriva en alternativhistoria baserad på vad du menar att (s) kunde ha gjort 2009–2010.
1) (s) driver en perfekt valrörelse 2010. (sd) ökar bara från 2,9% till 3,9.
2) (sd) kommer in 2014 med 8%.
3) (sd) ökar till 18% i opinionsundersökningarna 2015.
4) Med skicklig taktik begränsar de andra partierna valframgången för (sd) 2018 till 15%.
5) År 2019 ökar (sd) i opinonsundersökningar till över 20%. Ungefär samma läge som i verkligheten.
Min poäng är att politiken i Sverige skulle ha behövt vara fundamentalt annorlunda för att (sd) inte skulle ha dussintals mandat och ligga över 20% 2019.
Din text handlar egentligen om att (s) kunde ha vunnit 2010. Att (s) kunde ha hindrat (sd) från att öka från 2,9 till 4% i valet 2010 är osannolikt, men i vilket fall som helst betydelselöst i långa loppet.
Varför denna sifferexercis mellan Bengt L och Jan Arvid G? Är det i sorg över att socialdemokraterna sedan 1970-talet så tydligt i regeringsställning visat sig vara en lydig spelare på marknadens villkor i den borgerliga staten Sverige? Nu för S en erkänt liberal politik, finansministern hade bara ett beklagande om det när hon i höstas fick frågan om januariöverenskommelsen. Har ni glömt Anders P:s artikel ”Jan Myrdal om kampen mot fascismen” från den 4.11? Där citeras Jan M från maj 1988 ”Och där den liberala och den allmänna vänstern talar vänligt om förståelse för andra kulturer och att man inte får röra vid kompisen talar Le Pen om förorternas skitiga verklighet. Men var gång en liberal intellektuell syntes i TV talande från sin fina värld ner till förorterna om mänskliga rättigheter vann Le Pen tiotusen nya väljare!” Är det inte svenska arbetares, ja större delen av svenska folkets ”skitiga verklighet”, som skall komma i förgrunden om vi skall kunna visa på vad SD står för?
Bertil C!
Vad jag ville säga med ”sifferexercisen” var motsatsen till sifferexercis och rotande i detaljer. Min poäng var att det är meningslöst att tala om vems fel det är, eller att det kunde gått annorlunda med det sverigedemokratiska riksdagsintåget och deras marsch mot största-parti-status om bara den eller den hade gjort så eller så.
I europeiska stater som liknar Sverige är det i dag regelmässigt så att det finns ett grönt parti, ett parti av sverigedemokratisk typ, ett vänsterparti, och så vidare. Denna samtida europeiska realitet beror på långa och djupa trender.
Benkt Lundgrens text var läsvärd, men min invändning var att taktik och vägval som partiledningar har makt att besluta om inte hade kunnat ändra på att partier av sd-typ finns i alla parlament.
Frågan om invandring är delvis en fråga om klass, där människor i de övre samhällsskikten betraktar invandrare som värdelöst patrask. Tidigare har Calle Öfverklass inte behövt bry sig, men invandringens negativa effekter börjar nu påverka två saker han faktiskt är intresserad av, nämligen hans privata närmiljö (tiggare,aggressiva svartsmurfer, förstörda allmänna lokaler osv) och stabiliteten i statsfinanserna.
Just sistnämnda punkt är ganska unik för den här demografiska gruppen, och till skillnad från ryggradslöst vänsterfolk så har samhällsbärarna inga problem med att läsa Tullbergs bok om 250 miljarders-hålet för invandrarna. Har Tullberg ordning på siffrorna så kommer Calle Öfverklass att ta sig en lång funderare på saker och ting, inte minst sedan hans son blivit rånad på mobiltelefonen och hans dotter blivit sextrakasserad på stan.
De som misstänker att EU är boven i det här dramat, rekommenderar jag att läsa inlägget ”Dags för Svexit – låt oss rösta igen” den 12/11 på FiB/K:s hemsida.
Inte särskilt många har observerat att jag enbart talar om (S) anmärkningsvärda fall i sympatier under ett enda år, 2009-2010. Jag har aldrig hört eller läst någon annan göra en alternativ förklaring till min.
Martin Gustavsson, klart att min tes kan falsifieras genom en empirisk undersökning – men den kan lika väl verifieras. Det handlar bara om att bland de flera 100.000 nytillkomna (SD)-väljare 2010, som hade rösträtt i valen 2002 och 2006, välja ett representativt urval och fråga dessa hur de röstade i dessa val. Min tes är alltså att en stor del av dem röstade på (S) 2002 och på Alliansen 2006.
Gunnar Thorell har fel i att det på 30–40 år inte gjorts något som gynnat folkflertalet. Alliansens jobbskatteavdrag gynnade faktiskt den majoritet av folket som förvärvsarbetar!
Den finländske politikern Pär Stenbäck höll nyligen ett seminarium i Stockholm om ”Sverige och Finland: Lika som två bär eller olika som krusbär och rönnbär?”
Bland det intressanta fastnade jag för detta stycke:
”Den danska statsförvaltning har tagit djupa intryck söder ifrån, från Preussen och från det danska enväldets dagar. Även om landet idag framstår som en vital demokrati, vill jag påstå att det styrs av sina mandariner, de statstjänstemän som ser sig som statens ryggrad och litet nedlåtande ser politiker komma och gå. Det berättas att de på tre månader kan arrangera en motsträvig ministers påtvingade avgång med lämpliga läckagen till medierna.”
Han påpekade att även Sverige har sina ”mandariner”. Men så har aldrig vi talat. Men det har man i Storbritannien med ”mandarinen” Sir Humphrey i serien ”Javisst, herr minister”. Hur förhåller sig ”mandarinerna” och SD till varandra?